Debattinlägg: "För oss går gränsen vid moralpanik"
Här följer ett svar på det debattinlägg som publicerades i en av kvällstidningarna tidigare i veckan.
Häromdagen publicerades en debattartikel om supporterkultur på Aftonbladets debattsida. Artikeln handlade om att vi supportrar måste ta ställning gentemot vissa beteenden på läktaren. Det skrevs om en ovilja inom ”fotbolls-Sverige” att ta ansvar för skapandet av en positiv supporterkultur. Detta, hänvisat till att det bland annat på Hammarbys läktare skriks könsord, samt att det ibland sjungs en ökänd bortarese-ramsa. Att artikeln publicerades på just Aftonbladets debattsida kändes rimligt då texten utgick från tydlig kvällstidningslogik i förhållande till supporterkultur. Innehållet fokuserade på sexism på läktarna, och vi upplever att artikelförfattarna verkade tro sig representera det kvinnliga perspektivet inom supporterkulturen. Därav kände vi att vi som kvinnliga supportrar borde bemöta artikelns innehåll.
Ett grundläggande faktum är att fotbollssupportrar är en del av samhället. Det som sker på en läktare speglar övriga samhälleliga strukturer. Läktaren är inte en värre plats än någon annanstans där stora mängder människor vistas i grupp. Från mars till oktober, i hela Sverige, flera dagar i veckan spelas mängder av fotbollsmatcher där ytterst få incidenter inträffar. Förmodligen sker fler incidenter en enda lördagsnatt i Stockholm än under en hel fotbollssäsong.
Att fotbollssupportrar utmålas som drägg; ointresserade av själva idrottsutövningen och enkom intresserade av slagsmål och superi är en schablonbild som passar medierna utmärkt. Där är en tydlig bad-guy-vinkling som säljer tidningsnummer och genererar klick på bland annat just Sportbladets hemsida. Som komplement till dessa ofta överdrivna ”nyheter” kan några sportkrönikörer genom obligatoriska ”analyser” med samma tröttsamma populistiska ”nu får det vara nog”-innehåll, tilltala den allmänhet som inte är särskilt eller mycket måttligt intresserad av fotboll. Detta genom att måla upp skräckscenarion av det som sker på läktare och fotbollsplaner vilket naturligtvis ger ännu fler klick och säljer ännu fler lösnummer.
Det är viktigt att komma ihåg att det är i den här tillspetsade verkligheten som författarna publicerar sin text. De verkar faktiskt anse att läktarna är särdeles dåliga platser. De fokuserar som sagt särskilt på sexism på läktarna, att det skriks saker som är otrevliga för de ”tusentals kvinnliga supportrar och barn som utgör en stor del av fotbollspubliken” (den sammanslagningen tolkar vi välvilligt som ett misstag). Och visst häver många, i stundens hetta, ur sig saker som kan låta otrevliga, men att det skulle vara ett särskilt stort problem på läktarna är inte en verklighet som vi kvinnliga supportrar kan identifiera oss med. Går vi till exempel ut på krogen känner vi oss betydligt mer utsatta än på en match. Att det ibland sjungs trista ramsor är inte något som ändrar på det faktumet – och det finns inget för oss supportrar att vinna på att framställa detta som ett enormt problem.
Tvärtom, det spelar de som vill framställa oss på ett negativt sätt rakt i händerna. Vi drabbas ständigt av utökad och hårdare kontroll på grund av att populistiska föreställningar om supportrar späs på. Vi menar att, vad vi supportrar behöver mer än något slags moralpanik gällande läktarsånger, är en debatt om polisens befogenheter och rättssäkerhet under och i anknytning till matcher. Tyvärr överskuggas den debatten av det första inlägget.
Vi står på läktaren varje hemmamatch. Vi far hundratals mil fram och tillbaka genom Sverige varje år för bortamatcher. Om verkligheten för oss såg ut som den målas upp i media skulle vi inte stå där vi står. Sveriges fotbollsläktare är, trots försök att utmåla dem som det motsatta, en oerhört positiv plats där människor finner gemenskap i glädje och sorg. En plats där vi hittar vänner för livet.
Låt det stå tydligt utskrivet – vi, kvinnliga supportrar känner oss trygga på läktarna. Använd oss aldrig som slagträn i en debatt om mer kontroll och repression.
Anna Rojas Tillberg
Anna Wester
Mia Lindberg
Sara Westberg
Siri Jonsson Montin
