Det är dags att ställa sentimentaliteten på kylning - Nu kör vi ända in i kaklet
Först nu har vi börjat ladda om ifrån den spöklika avslutning som årets fotbollssäsong bjöd på. En besudlad tränar-turbulens stoppade emellertid aldrig våra Södebröder från att ordna nytt kontrakt. Frågan är nu bara hur länge vi kan vurma kring Kennedy-erans triumfer innan det är dags att acceptera samtiden.
Till att börja med vill jag med glädje påtala den enorma passion, energi och välvilja som fullkomligen glänst med sin närvaro även när poängskörden sinat. Trots de frustrationer som vuxit fram under hösten kan vi vara överens om en sak: under norra läktarens betongtak lämnas man inte oberörd, såvida man inte är våldtäktsmän. (Fantastiskt!)
Skämtet åsido - Något jag funderade över, medan höstkylan fortfarande kunde bagatelliseras som just höstkyla, var kongruensen mellan spelarnas bristande inställning och publikens växande frustration.
Buropen och läktarkonspirationerna som letat sig fram under hösten vittnar om en publik som inte är villig att acceptera förändringen. Jag talar om förändringen ifrån det Hammarby som med självförtroende och kreativitet trampade sönder sina motståndares offensiva planhalvor till det Bajen som med ett nödrop klarar lika mot Brage. På hemmaplan.
Efter att ha vaggats in som supporter under det sena 90-talet skedde det någonting under årets säsong som fick mig att känna en viss avsmak.
Jag vill inte gärna påstå att de senare årens debackel minskat mitt intresse för klubben, men att besöka Söderstation idag känns lite som att bada på en benvit sandstrand med nazister. Det är skimmrande vackert, men det ligger ändå något i luften.
Under 2000-talets början välkomnades man av tjo-och-tjim-mingel utanför läkarna redan timmar innan matchstart. Oron befann sig helt enkelt någon helt annan stans. Folk hade tagit sig till Söderstation för att dela en fest i vardagen. Ett sportsligt exempel på just det är magin som rådde när en hälsene-skadad Anderas Hermansson (med en viss hjälp av Peter Markstedt) sänkte HIF hemma en julikväll 2001.
Nu... Ser läget annorlunda ut. Två halvdanna säsonger i Superettan visar på att klubben inte skött sina tidigare framgångar adekvat. Djurgårdens dominans under en viss period av 00-talet gjorde dem inte mätta, utan smarta. De fortsatte att bygga ett lag som inte bara kammade hem nya troféer men som också nosade på anancevang i Europasammanhang flera gånger.
Hammarby genererade aldrig resurserna som Guldåret bringade till någonting riktigt slagkraftigt. När man de facto korats till Sveriges bästa fotbollslag saknades hungern att upptäcka bredare vyer. Respektabla placeringar på den övre halvan följde guldåret, men adrenalinet gick på halvfart. Precis som för en narkoman som vinner på lotto så mynnade det korta lyckoruset till slut ut i misär.
Men oberoende från vad som har skett så är det nu dags att se skiten i vitögat. I år var vi på vippen och stundtals även värda att degraderas från Superettan. Målsättningen inför nästa säsong kan inte präglas av drömmar kring allsvenskan. Det ÄR där vi hör hemma. Det är inget att dilla om.
Men spelarna måste inse att serierna skiljer sig på så många plan. På många sätt vill jag mena att Superettan är tuffare. Åtminstone för ett anrikt lag som Bajen som alla velat lappa till sedan barnsben.
Så skammen över att ligga en division lägre än vi borde är inte befogad. Superettans lag använder sitt egna spelsätt.
Allsvenska lag kan man förvirra med ett skickligt passningspel fast den metoden fungerar tämligen dåligt i Superettan. Där jagar lagen bollinnehavaren över hela plan med kniven mot strupen. Nästa säsong måste spelarna till varje pris vara medvetna om detta och inte tro att broderet på bröstet ger dem något slags försprång. Vår historia väger tungt, men för att kunna skapa samma glans som rådde behöver vi kämpa för varandra som ett lag.
För att Hammarby ska lyckas bättre nästa år krävs en ny tränare som främst har ett spelsätt som passar laget men även det generella spelet i serien. Tränaren skall vara en man med stort hjärta för människor och fotboll. Hård men rättvis kan vara en devis att suga på för den anställningsansvarie.
Utöver det så behöver vi en pådrivare av rang, en galning som aldrig slutar kämpa. En frenetisk bollvinnare som till varje pris inte viker ner sig. Det ska vara en respekterad general som också gärna får besitta tekniska kvalitéer (tänk fotbollsspelaren Sebastian Eguren).
Laget i övrigt kan må bra utav förstärkningar, men jag anser att den mentala biten är av högsta prioritet. Typ: Vi är ett gäng som är beredda att ge 110 % för varandra och vår spelidé.
Nu ser jag fram emot en stunds mörker innan det ljusa kommer igen. För er som surar över mörkret finns ju alltid The Byrds tolkning av Turn! Turn! Turn!
URL-länk: http://www.youtube.com/watch?v=V6jxxagVEO4
