Gästkrönika "Den stora kärleken"
På fredagen dök en gästkrönika upp till redaktionen.
Jaha, superettan ett år till suckar många.
Trots imponerande publiksiffror och som vanligt fantastisk stämning på Söderstadion
och ett bortafölje som de flesta allsvenska storklubbarna bara drömmer om.
En mittenmatch i andraligan drar 10 000 och varenda inkast, hörna och närkamp följs av en entusiastisk publik. Med några få undantag så är stämning och intresse inte ens i närheten när svenska mästarna koras.
Men, Bajen går kräftgång igen. visst har vi alltid haft problem i styrelser, ekonomiskt och värvningar
som måste ha skett via tärning.
Vår enorma potential har återigen slarvats bort. Det är alltid samma visa. Men detta är ingen gnällkrönika, tvärtom!
Min pappa som är uppvuxen i Johanneshov och såklart Hammarbyare i hjärtat och en känslig man. Han blir arg och frustrerad för att Hammarby inte satsar och ger tillbaka till sina unika och stora publik. Han är rädd att publiken ska sluta komma och ungdomarna ska välja de andra lagen i stan.
Jag har till och från känt samma oro. Men jag vet ju innerst inne att det aldrig kommer att hända. Jag har stått på norra läktaren i 30 år.
Och jag kommer alltid tillbaka, trots att jag lovat mig själv att nu får det vara nog. Sedan står man där igen. Och våndas.
Jag har ingen statistik, men jag har säkert sett Bajen förlora fler gånger än vunnit. Hammarby är så mycket mer än ett lag, en förening. Det är ett liv ett sätt att vara.
Man går helt enkelt inte och tittar på Hammarby på Söderstadion eller någon av de andra arenorna för att titta på framgång. Man går inte för att titta på stjärnorna som ska frälsa publiken, man tittar inte för att ta hem 3 enkla poäng.
Vi går dit för vi älskar. Vi älskar klubben Hammarby, färgerna, klubbmärket, atmosfären, Bajenandan, polarna, passionen, humorn, södersnacket, historien och alla minnen. Vi skulle aldrig gå för att kolla på motståndarna. "Åh ikväll kommer Blåvitt på besök!", finns inte i vår värld.
Vi kommer för att kolla på Bajen, oavsett motstånd och division, att ta del känslan som Hammarby förmedlar. Det låter flummigt och andra supportar muttrar att Bajen haussas orättvist i Media. Men de som säger det har inte varit på Söderstadion och framför allt inte känt kärleken till Hammarby.
Vi struntar högaktningsfullt i motståndet och om vi inte råkar ligga i högsta divisionen. Och nej, vi är inte bortskämda med framgångar. Något som otroligt nog är skönt, jag vill aldrig någonsin bli mätt.
Men när vi vinner känns det och låter som vi tagit SM-guld. Bajenklacken som sjungit sedan 70-talet, oavsett division. Och kommer aldrig tystna.
Och våra motståndarsupportar kommer aldrig förstå. Man får ofta höra saker som "Haha, håller du på Bajen?", "Stackare" "Looserlaget nr 1" osv. Detta är bara ytterligare bevis på att dom inte har det vi har.
Jag brukar le och tänka... Om ni bara visste. Vad sjutton har framgång med kärleken till ett lag att göra? Absolut Ingenting.
Älskar du din familj mindre för att dom inte är framgångsrika? Lämnar med din livspartner för att denne får sparken från sitt jobb eller för att dina barn fått dåliga betyg i skolan?
Jag kan redan höra andra supportrars tankar: "Det är klart Bajarna vill ha mer framgång, de hittar ju bara på!" Självklart vill vi det, men det har inget med kärleken till vår klubb att göra. Det kommer ni aldrig att förstå.
Jag kan höra redan nu höra sången och euforin från den nybyggda fullsatta arenan nästa höst, när Bajen har säkrat den allsvenska platsen i Allsvenskan 2014.
Det är vi som är Hammarby!
