Grönvita hjältar i exil: Ante Covic
Artikelseriens sjunde del tar nu vid och för första gången handlar texten om en burväktare och ingen utespelare. Turen har kommit till en herre vid namn Ante Covic, sprungen ur landet som i folkmun kallas Down Under och som representerade vårt kära Bajen vid fler än hundra tillfällen under sina fem år i klubben. Det här är hans historia.
Målvakt Covic representerade Hammarby mellan 2002 och 2006, dit han kom från den kroatiska storklubben Dinamo Zagreb efter en säsong utan någon tillstymmelse till speltid. På den tiden hade Hammarby redan Erland Hellström, son till legendaren Ronnie Hellström och nog dröjde det ett par månader innan den sympatiske australiensaren visade att han skulle vara coach Linderoths förstaval. Säsongen därpå var dock alla överens. Covic var given förstemålvakt och han tackade för det förtroendet genom att hålla nollan i 12 matcher under 2003 års upplaga av Allsvenskan. Men hur såg hans karriär innan ankomsten till Sverige och Hammarby? Vad hände efter sejouren på Söder och vad gör han idag?
Ante Covic växte upp i Hurstville, Sydney och började sin karriär i en australiensk klubb vid namn Hurstville Zagreb, efter Kroatiens huvudstad med samma namn. Covic föräldrar är nämligen från Kroatien och de är inte ensamma om att komma därifrån. Under 50- och 60-talet kom de kroatiska immigranterna att växa ut till en av Australiens största och många av spelarna i nationens landslag har kroatisk härkomst. Så även Covic och därför var valet enkelt när han skulle börja spela organiserad fotboll.
Relativt snabbt stod det klart att Covic var väldigt talangfull och efter en mellanlandning i ett lag som hette APIA Leichhardt så kom han till Marconi Stallion, topplag i NSW Premier League. Ligan är rankad ett snäpp under Australiens högsta division, A-league och spelare som Christian Vieri och Chris Cahill, lillebror till den mer kände Tim Cahill, har tidigare representerat klubben.
Där vaktade han buren under två säsonger innan det bar av till Europa och grekiska PAOK. Dessvärre hade han svårt att anpassa sig och blev sedermera utlånad till landets andradivision och AO Kavala. När sedan lånet gick ut och han återvände till PAOK så kunde inte tidpunkten vara lägligare. PAOK var i cupfinal och Ante Covic skulle stå. Givetvis var det inte optimalt att kasta in någon som precis återvänt från ett lån i hetluften men trots de tveksamma förutsättningarna så blev utgången positiv. Covics PAOK slog storfavoriterna Olympiacos som hade svenske Pär Zetterberg i laget och var därmed cupvinnare säsongen 2000-01.
Men trots succéslutet i Grekland lämnade Covic landet efter säsongen och hamnade därefter i föräldrarnas hemland och huvudstads- tillika storklubben Dinamo Zagreb. Där blev han dock inte långvarig och efter ett helt år utan någon som helst indikation till speltid så hamnade målvakten äntligen i Hammarby IF. Han kom till klubben precis innan försäsongslägret på La Manga efter att ha övertygat Linderoth och övriga tränarstaben under två veckors provspel. Resten är, som man ofta säger, historia. Nästan fem år senare hade han gjort 121 matcher för klubben, vilket placerar honom 3 matcher efter Ronnie Hellström i antalet matcher för klubben.
Sommaren 2006 fick han också det fina beskedet om att han var en av 23 lyckligt lottade spelare att representera Australiens bidrag till VM-slutspelet i Tyskland och även om han var uttalad tredjemålvakt efter Mark Schwarzer och Milans Zeljko Kalac, även han med kroatiska rötter, så måste det ha varit ett oerhört stolt ögonblick och ett minne för livet. Därmed sällade han sig till den exklusiva skara hammarbyspelare som spenderat en sommar i världsmästerskapens tecken. Det ska tilläggas att landslagsdebuten skedde i februari samma år i en kvalmatch till Asiatiska mästerskapen mot Bahrain. I sin andra landskamp, en träningsmatch mot Singapore, fick han bära kaptensbindeln under andra halvlek.
2006 innebar även slutet för Covics sejour i den grönvita dressen och han valde att flytta hem till Australien och Newcastle Jets. Beslutet var något som hade vuxit fram under en längre period och det faktum att han hade blivit pappa under året spelade definitivt in i beslutet. Dessutom hade han varit utomlands i åtta år och spel i hemlandets första division lockade antagligen mer än ytterligare en kall vintersäsong i Stockholm med fysträning och Royal League-spel inkluderat.
I Newcastle Jets blev det succé där han blev förstavalet med omedelbar verkan och under 07-08 lyckades Covic leda sitt lag till klubbens första ligatitel. Det australienska seriesystemet är upplagt på ett lite annorlunda sätt där man först spelar i en grundserie som utgörs av tio lag. Lagen kommer från både Australien och Nya Zeeland. Man möter varandra hemma och borta precis som vanligt, men den stora skillnaden ligger i att de sex bästa lagen efter grundseriens slut går till ett slutspel där ettan och tvåan från grundserien möts i ett dubbelmöte om en plats i den ”stora finalen”. I samma vända möter trean det sjätte bästa laget och fyran möter femman, även där gäller dubbelmöten. Vinnarna där möts sedan i ytterligare ett dubbelmöte och då spelar man för en plats i finalen, där alltså något av de två topprankade lagen väntar. Finalen är inget dubbelmöte, utan avgörs på traditionellt vis med eventuell förlängning och straffar om matchen inte är avgjord efter 90 minuter.
I 07-08 års upplaga av A-League slog alltså Covic och Newcastle Jets fjolårstvåan Central Coast Mariners och Covic utsågs till spelarnas val som årets spelare vilket tyder på att Covic var en oerhört uppskattad hörnsten i Newcastles lagbygge den säsongen. Totalt stod Covic 58 matcher i Newcastle-tröjan innan han åter styrde kosan mot Europa och Sverige. Denna gång för att representera Borås stolthet Elfsborg IF.
Han anlände som direkt ersättare till den flyktande Johan Wiland, som tidigare under året hade sålts till FC Köpenhamn. Dessutom hade lagets tilltänkta ersättare, Abbas Hassan, inte imponerat under försäsongen. Covic kastades med andra ord rakt in i hetluften och återseendet kunde inte ha blivit mer kärt när det visade sig att Elfsborg mötte… just det, Hammarby i premiäromgången av Allsvenskan 2009. Inte helt ologiskt slutade matchen 1-1 efter Emils drömmål som Ante inte kunde göra ett smack på och efter en straffkvittering av Stefan Ishizaki. Returmötet på Söderstadion blev desto roligare för Covic då Elfsborg efter en fantastisk volley av Svensson kunde vinna med 3-2 och medan Hammarby föll allt djupare så kunde Covic och Elfsborg blicka uppåt i tabellen. Vilken supporter hade kunnat förutspå den här utgången egentligen? Inte enbart tvingades man se på när Hammarby föll handlöst ut ur Allsvenskan likt en sten som sjunker mot havets botten utan man fick även bevittna en gammal hjälte agera bollstoppare på den planhalva som Hammarby vanligtvis gör sina mål på. Det borde ha varit en illusion av den förfärligaste sorten, men så såg verkligheten ut.
Efter Hammarbys sorti fortsatte Covic att vara förstavalet i Boråslagets elva men snart hårdnade konkurrensen, rejält. Man värvade in en dansk landslagsmålvakt vid namn Jesper Christiansen och tidigt stod det klart att han inte var köpt för att sitta på bänken. Lyckligtvis för Ante så visade det sig att Christiansen delvis var gjord av glas för jag kan ärligt talat inte komma på en målvakt som har varit mer skadebenägen än den ovan nämnde. För var det inte en bruten tumme så var det antingen en stukad fot eller en bristning i baksida lår och det gav Covic utrymme att visa varför han skulle vara förstavalet.
Men i oktober 2011 fick det vara nog. Covic var trött på att tränare Magnus Haglund ignorerade honom och kommenterade det hela med att ”det spelar ingen roll vad jag än gör, jag hamnar ändå alltid på bänken”. Elfsborg löste honom från sitt kontrakt och han var fri att gå när och var han själv kände för. Inte helt oväntat blev det Australien igen för Covics del och denna gång hamnade han i Australiens näst största stad, Melbourne, och deras fotbollslag Victory FC.
I debuten mot Sydney FC lyckades han rädda en straff och trots att han även där blev utsedd till årets spelare av lagkamraterna vid säsongens slut så valde klubben att inte förlänga hans kontrakt på ett år med motiveringen att de ville satsa på yngre förmågor. En halvkul anekdot att minnas är att han i mötet med Brisbane Roar lyckades med konststycket att bli utvisad efter en minut och utan att vara alltför påläst kring australiensisk fotboll så måste det vara någon form av rekord.
Hans kontrakt gick ut i maj 2012 och var därmed återigen tillgänglig på marknaden. Men sedan en månad tillbaka ungefär så tillhör han den hårdsatsande klubben Western Sydney Wanderers. I skrivande stund har han inte gjort några matcher för klubben men med tanke på vad han åstadkom förra säsongen i Melbourne så är det nog bara en tidsfråga innan han kliver in och vaktar buren på det sätt han alltid har gjort.
Jag är mycket väl medveten om att Ante Covic inte uppfyller artikelseriens krav på samma sätt som tidigare spelare har gjort då det tidigare har handlat om spelare som ändå har tagit klivet ut i Europa med hopp om att utvecklas och sedan kunna återvända till Hammarby på ålderns höst för att visa sin tacksamhet och kärlek till klubben som gav dem vingar i första hand. När det gäller Ante Covic finns det nog ingen möjlighet att han kommer tillbaka till Söderstadion, dels för att han representerade Elfsborg när han återvände till Sverige och dels för att han är 37 år gammal vilket borde betyda att han snart rundar av sin karriär. Detta till trots så jag ville ta med honom i artikelserien för i mina ögon är han ändå en målvakt som gav oss en relativ stabilitet i försvaret under de år han representerade den grönvita tröjan och efter hans avsked började en tidigare sällan skådad karusell kring vem som skulle vakta Hammarbys mål innan vi åter fann hoppet i Johannes Hopf.
Självklart kände man ett visst svek när han skrev på för en allsvensk konkurrent, absolut. Men det tar inte ifrån det faktum att han var en fantastisk målvakt och en ödmjuk och fin människa under tiden hos oss och det väger i mina ögon tyngre. Därför tillhör Ante Covic den här artikelserien, därför är han en grönvit hjälte i exil.
På återseende och glöm aldrig: Passion oavsett division!
