Grönvita hjältar i exil: Fredrik Stoor
Den fjärde krönikan i artikelserien är nu här och med tanke på att den senaste krönikan handlade om en anfallsspelare så tycker jag att denna får kretsa kring en försvarsspelare och inte vilken liten back som helst utan nämligen Fredrik Stoor.
Sprungen ur det så hyllade 84-laget där även spelare som Haris Laitinen, Björn Runström och även Erkan Zengin fanns, gjorde Stoor debut säsongen 2003 i en cupmatch borta mot Ytterhogdals IK. Den allsvenskan debuten kom någon månad senare, i form av ett inhopp mot Helsingborg. När Alexander Östlund senare valde att dra utomlands så stod han redo, redo att axla rollen som lagets ordinarie högerback, det var en chans som han verkligen tog.
Efter 2 säsonger och totalt 51 matcher för Hammarbys A-lag så kunde inte Fredrik stå emot locktonerna från utländska klubbar och valet föll inte helt oväntat på Rosenborg. Ett lagom steg för en allsvensk spelare av god klass har det visat sig i många fall och Stoor var inget undantag. Han gjorde succé och det stora genombrottet kom i samband med Rosenborgs Champions League-triumf där man kom trea i gruppen som innehöll tre europeiska giganter i Chelsea, Schalke och Valencia. Det var speciellt i matcherna mot Valencia imponerade Stoor nämnvärt när han höll världsspelare som Villa och David Silva i ett järngrepp och inte släppte någon över bron.
Detta i sin tur bidrog till att Stoor fick hänga med på den årliga landslagsturnén och debuten skedde mot Costa Rica där han spelade oerhört moget vilket inte gick Lasse Lagerbäck obemärkt förbi. Faktum är att bristen på duktiga högerbackar vid den tidpunkten kombinerat med Stoors framfart i Rosenborg gjorde att han blev ett tänkbart alternativ i en eventuell EM-elva och mycket riktigt så fanns han med redan i den andra matchen mot självaste Spanien.
Nu blev ju inte EM någon vidare historia ur ett svenskt perspektiv men för Fredriks del så gick det desto bättre. Han startade trots allt i 2 av 3 matcher och vad är egentligen ett bättre skyltfönster för en fotbollsspelare än ett mästerskap och Champions League? Två turneringar han bevisat att han höll nivån i.
Därför blev ett nästa steg ganska så naturligt för Fredrik och den 30 juli skrev han på för Premier League-klubben Fulham med svenskbekantingen Roy Hodgson vid rodret. Det såg onekligen ljust ut för Fredrik och hans spelstil såg att vara som klippt och skuren för engelsk fotboll. Vad kunde egentligen gå fel?
Med facit i hand kan man säga att egentligen allting gick fel. Första säsongen innebar 2 inhopp i ligan och 3 starter i den engelska ligacupen. Tala om kontrast när han bytte europeiskt cupmotstånd i form av Valencia mot engelsk cupfotboll och Leicester som motståndare.
Precis när säsongen 2009 skulle dra igång skickades Stoor iväg på lån till Championship-klubben Derby efter att klubbarna enats om ett månadslångt kontrakt, som senare förlängdes med ytterligare 2 månader. Totalt blev det 11 matcher i Derbytröjan innan han kallades tillbaka till London och Fulham där han sedermera blev fast i Hodgsons frysbox. En frysbox som förövrigt har varit rätt familjär för svenskar där både Björn Runström och David Elm har fått bida tid och erfara hur kylig den kan vara. Totalt blev det 4 matcher i Fulhams dress innan äventyret, alternativt helvetet i England var över och inte förrän i januari 2011 fick han lämna Londonklubben.
Ny klubbadress blev norska Vålerengen och sakta men säkert så började Stoor att hitta tillbaka till det spel som en gång tog honom till landslaget och europeisk toppfotboll. Det var i Norge som han verkligen fick fart på karriären och därför kändes det som ett logiskt val, har han tidigare sagt.
Mycket riktigt så visade han också att han klarar den nivån med bravur och det tog inte lång tid innan hans förra klubb, tillika Trondheims stolthet Rosenborg, visade intresse när en annan svensk, nämligen landslagets nuvarande högerback Mikael Lustig, valde att lämna för spel i skotska Celtic. Fredrik Stoor tvekade inte när de hörde av sig och ganska omgående kom de överens med spelaren och Vålerengen. I praktiken såg allting ut att vara spikat men då hände det som inte fick hända. Rosenborg var redan på träningsläger i Spanien när Stoor anlände och det enda som saknades innan han blev spelklar var en medicinsk undersökning. Ingenting borde ha stoppat honom, men han visste om att det krånglande knät som han hade opererat 6 månader tidigare skulle kunna stjälpa affären. Mycket riktigt bedömde Rosenborgs läkare att han inte skulle bli spelklar i tid och därför drog sig klubben ur affären.
Med svansen mellan benen fick Stoor återigen vända blickarna mot Vålerengen och när ingenting skedde på transferfronten under de kommande 2 månaderna så var han inställd på att fortsätta spela med sin dåvarande klubb. Men i det skandinaviska transferfönstrets allra sista timme så dök konkurrenten Lilleström, med Magnus Haglund i spetsen, upp med ett förslag om att låna ytterbacken för resten av säsongen och Stoor nappade omgående. På den vägen är det och en intressant anekdot är att han debuterade för Lilleström mot just Rosenborg. Hur matchen slutade? Oavgjort, efter 2 mål vardera.
Hur ser annars framtiden ut för Fredrik Stoor? I mina ögon är han fortfarande, när han är i form, en av Sveriges absolut bästa högerbackar och man kan relativt enkelt konstatera att hans karriär med lite flyt hade kunnat se väldigt annorlunda ut. Andra klubbval, andra tidpunkter och en gnutta tur så hade han säkert kunna vara ordinarie i ett lag av god europeisk klass. Men alla kan inte lyckas och även om Fredrik kom en bra bit på vägen så nådde han inte hela vägen fram. Samtidigt ska man inte slå igen dörren alltför tidigt med tanke på att han ”bara” är 28 år. Men klart är att tiden är knapp om han vill spela på en högre nivå än norska ligan igen.
I Hammarbyland stängs dock inga dörrar för vår förre ytterback och givetvis har frågan varit aktuell ett par gånger, inte allra minst när situationen i London var som tuffast. Då svarade han att det hade varit jäkligt kul att återvända, men att det i nuläget inte var aktuellt och senast var det hans agent Per Jonsson som svarade att steget från Premier League till Superettan var aningen för långt, även för en grabb som är uppvuxen som grönvit. Men jag är som jag alltid har sagt, en optimist i allmänhet och när det gäller Hammarby i synnerhet. Utan drömmar finns det ingen anledning att tro. Därför tror jag att Fredrik Stoor och många andra gamla grönvita själar återvänder i framtiden. Jag måste helt enkelt tro på det. Det hoppas jag att ni också gör.
Till dess, på återseende och glöm aldrig: Passion oavsett division!
