Grönvita hjältar i exil: Petter Andersson
Stora mängder EM-tittande kombinerat med lite skrivtorka har gjort att krönikor uteblivit under en längre tid men tanken är att försöka återuppliva denna artikelserie och fortsätta på en inslagen väg som jag lyckades upprätthålla tidigare. Halvtidsvilan år över och domaren är redo att blåsa igång andra halvlek. Spelaren i fråga som den sjätte krönikan ska handla om kallades en gång för ”Ljusvattnets Henry” och är ingen mindre än Petter Andersson.
Ni minns kanske själva hur det gick till: År 2003 värvade Hammarby en 18-åring som tillhörde division 5 men som under den senaste säsongen bidat sin tid i Skellefteå och division 2. Han tillhörde P18-landslaget och så fort media skulle beskriva hans spelstil återkom de väldigt ofta till just adjektivet ”snabb”. Aftonbladet utsåg honom till ”Allsvenskans speedkula” år 2005 och enligt honom själv berodde det på det faktum att han nästan alltid varit lika snabb med boll som utan. Men visst tog det ett tag innan Söderstadion kunde skriva under på det? Under första säsongen blev det bara 2 matcher men efter två års tid hade Petter lyckats etablerat sig i Hammarby och dessutom inkasserat 2 A-landskamper på kontot.
Under 2007 och 2008 tycker jag personligen att han spelade sin allra bästa fotboll i Bajen och det var också då som ryktena började florera kring hans framtid i Allsvenskan. Inte var det så konstigt egentligen med tanke på vilket register vår forna nummer 9 besatt och innehar än idag vilket gjorde honom attraktiv ur ett europeiskt perspektiv. Precis som i Charlie Davies fall kom det främsta intresset från franskt håll och Ligue 1-klubbarna St. Etienne och Nantes sades vara det hetaste spåret. Det dementerade dock huvudpersonen själv och istället flaggade han för den holländska ligan som en tänkbar destination, inte minst med tanke på hur pålitlig den har varit som språngbräda när allsvenska fotbollsspelare ska testa sina vingar utanför Norden.
Mycket riktigt blev det också så, Holland nästa för vår turbospringande mittfältare och logiskt nog föll valet på ”svenskkolonin” Groningen där namn som Marcus Berg, Andreas Granqvist och Fredrik Stenman redan höll till. Ett klokt val och ett lagom steg i mitt och mångas tycke. Men saknad kom Petter att bli, inte bara av oss Hammarbyare utan även av allsvenska supportrar landet över, mycket på grund av den enkla anledningen att han var en fantastisk fotbollsspelare. En kul anekdot är att Petter under 2008 även blev utsedd till Allsvenskans snyggaste spelare, framröstad av en jury i tidningen Metro. Populär på fler plan än bara det sportsliga, uppenbarligen.
Tiden i Holland började också bra. Petter tilldelades nr 20 och tog så gott som en ordinarie plats redan efter ett par matcher. Det gick så pass bra att han även lyckades knipa en plats i VM-kvaltruppen mot Portugal på hemmaplan och även om det inte blev någon speltid för honom under landslagsuppehållet så kände han att han höll på den nivån. Jag minns en intervju där han pratar om karriären hittills, skillnaderna mellan Holland och Sverige samt möjligheterna att etablera sig i landslaget. I intervjun pratar han också om turen han har haft med sig i nästan varje stundande utmaning. För att göra en lång historia kort så lyckades han alltid undvika petningar och drabbades aldrig av några skador när det som mest gällde vilket var en av anledningarna till att han hade tagit sig dit han var idag. Det intressanta kommer dock när han med en lite skämtsam ton berättar att han ibland funderade på om inte helvetet snart brakar loss och med facit i hand så tror jag inte att han förstår hur rätt han skulle få. För i januari 2009, i en ligavinst mot Ajax, lyckades han få en motståndare över sig och resultatet blev förödande. Avslitet korsband i vänster knä och rehabilitering kommande halvår.
Onekligen en tuff start på proffslivet för den gode Petter och det skulle bara bli värre. För redan i comebacken med Groningens reservlag så gjorde han 1-0 innan han lyckades slita av samma korsband igen. Hela säsongen var förstörd innan den ens hade börjat och Petter fick sikta på en comeback till 2010/2011. Än olyckligare var den andra skadan om man ser till hur han ådrog sig den. En till synes vanlig riktningsförändring efter en löpning i hög fart gjorde att foten fastnade i gräsmattan och knät lyckades inte stå emot belastningen, vilket ledde till att samma korsband gick av. Det var inte bara Petters kropp som sattes på prov under dessa två skador utan även psyket fick sig en rejäl törn och i flera intervjuer berättade han om ovissheten att ens kunna återvända till fotbollen.
Men han gav inte upp och efter nästan två år av rehabilitering så fick han göra comeback i den holländska ligan. Parallellt med skadehelvetet så hade landslaget misslyckats att ta sig till VM och kanske var det någon form av plåster på såret att han inte missade ett stort mästerskap på grund av skadorna. Personligen är jag övertygad om att Petter hade varit en man för en eventuell mästerskapstrupp om han inte haft en nästintill löjlig otur efter utlandsflytten, men det lär jag heller aldrig få veta.
Groningens förtroende för Petter har emellertid aldrig sviktat, ett förtroende som stöddes av det faktum att han inför den gångna säsongen blev utsedd till ny lagkapten när landsmannen Andreas Granqvist lämnade för sydligare breddgrader och Serie A-klubben Genoa. Med bindeln på armen anförde han nu det lag som de senaste säsongerna mer eller mindre hade fått klara sig utan honom. Det gick sådär för Groningen som slutade på en fjortonde plats men Petter måste ändå ha känt en viss lättnad över att hans knä höll under en hel säsong vilket 33 matcher i ligan kan intyga om.
Dessvärre lyckades Petter och Groningen inte enas om ett nytt kontrakt vilket ledde till att han blev klubblös när transferfönstret slogs upp för några veckor sedan. Självklart tog ryktena om en eventuell comeback i den grönvita tröjan fart och sportchef Grauers kommenterade det hela med ”Petter är alltid välkommen tillbaka, men har samtidigt många år kvar på toppnivå” vilket släckte en del hopp hos Hammarbysupportrar. Kolsvart blev det inte förrän ett par dagar senare då en övergång till danska Midtjylland offentliggjordes och därmed lär det dröja innan Petter återigen driver upp tempot på det grönvita mittfältet med sina djupledslöpningar och snabba fötter. 27 år gammal har han, som Grauers påpekar, många år kvar på toppen och det kommer att finnas tid för ny sejour i Hammarby. Därför borde det inte vara en fråga om han återvänder, utan snarare när. Det är vad jag tror. Vad tror ni?
Har ni några önskemål inför kommande krönikor så vet ni var kommentarsfältet finns.
Till dess, på återseende och glöm aldrig: Passion oavsett division!