Hammarby i cupfinal
Efter en gastkramande tillställning som fick avgöras på straffar stod Hammarby till slut som vinnare. Nu väntar en cupfinal på Söderstadion i mitten på november.
Det finns kvällar man aldrig kommer att glömma. Det finns stunder som för evigt etsar sig fast i minnet. Den här aftonen gjorde precis just det. Hammarby är i cupfinal och det efter en match som helt tog musten ur mig. Det var en gastkramande tillställning nästan helt utan like.
Det var kallt. Det är höst. Naturligtvis regnade det. Och som lök på laxen hade jag definitivt helt fel kläder på mig. Vi blir dessutom fullkomligt utspelade i den första halvleken. Men vi går till pausvila med ledning 2-0. En klart surrealistisk känsla.
Hammarby kom till start med en defensiv uppställning. Både Andreas Dahl och Sebastian Bojassen fick starta på det centrala mittfältet. I anfallet spelade Castro Tello tillsammans med Carlos Gaete Moggia. Maic Sema var bänkad.
När Marcus Törnstrand gör 1-0 på en klassnick efter en perfekt slagen hörna från höger av Fadi Malke så blev jag så otroligt lycklig. Ni känner mig vid det här laget och vet hur jag vurmar alldeles extra för just HTFF-spelarna och att då se ett sådant elegant och vackert mål signerat just två HTFF-adepter, gjorde mig alldeles varm. Marcus Törnstrand gör överlag en helt briljant match. Han och José Monteiro bildar numer ett riktigt bra mittbackspar där jag har svårt att se hur en sådan som Patrik Gerrbrand faktiskt ska kunna ta tillbaka sin plats i startelvan.
Jag erkänner. Kalmar hade mest boll. Kalmar höll helt i taktpinnen. Därför kom 2-0 precis lika oväntat som det första målet. Sebastian Castro Tello nickar in bollen och jublet är skyhögt. Söderstadion kokade stundtals under den första halvleken. Så trångt som det var på Norra har det inte varit på flera år. Underbar känsla. Därför blev jag väldigt förvånad när publiksiffran inte var högre än drygt 6000. Det kändes som betydligt fler. Det lät som betydligt fler.
Carlos Gaete vräktes omkull i straffområdet i den första halvleken. Hur domarteamet kunde undgå att blåsa straff där är för mig helt ofattbart. Det kanske är futtigt att gnälla på domaren efter en seger, men jag tycker det känns så jobbigt att domarteam kommer till oss och sprider en känsla av att vilja visa att de "minsann kan stå emot trycket". Första tio minuterna på matchen var ju helt bisarra. Varenda gång vi gick in i närkamp blev det frispark till KFF medan de t.ex. tilläts blockera Hopf vid varenda hörna på ett för mig regelvidrigt sätt. Nåja. Rättvisa skipades ändå denna afton. I alla fall ur ett grönvitt perspektiv.
I den andra halvleken håller vi stången länge. Kalmar trycker på. Kalmar skapar chans på chans men Johannes är omutlig i buren. Kalmarspelarna bränner läge på läge och plötsligt inser jag att jag tror det är möjligt. Att skrällen kan vara ett faktum. Att jag aldrig lär mig. Det är ju förbjudet att tänka sådana tankar. Sekunden senare vräks Maic Sema, då nyligen inbytt, omkull och vill ha frispark. Han blir liggande men Kalmar väljer att spela vidare. Jag kan inte klandra dem, hade läget varit det omvända hade jag krävt av mitt lag att de fortsatte jaga reducering. Bollen hamnar i vår försvarslinje och alla inne på arenan tror nog att Christian Traoré ska lägga ut bollen till inkast. Istället slår han ett uppspel som Kalmar direkt kan suga in och ställa om på. Bollen över till andra kanten och vips har vi det där målet vi inte ville ha. Kalmar reducerar och nu är jakten i full gång. Vi håller nästan undan. Ända till den 82:a minuten. Då kom kvitteringen. Ett vackert - och dessvärre även välförtjänt - mål. Där och då kände jag mig uppgiven. Jag trodde det var kört. Tur att spelarna har ett helt annat psyke än jag.
Matchen tas till förlängning. Där och då har även den blöta mattan tagit ut sin rätt på de stora KFF-spelarna. Plötsligt ser de betydligt mer mänskliga ut. Vi får tid att hålla i bollen och dessutom kunna skapa ett visst eget spel. Det var först i förlängningen som Hammarby jämnade ut spelet.
Förlängningen förblir mållös trots att båda lagen har chanser att avgöra. Mot slutet av förlängningen drog Bojassen på sig sitt andra gula och därför tvingades Bajen att avsluta med en man mindre. Kalmar hinner dock inte med att skapa något efter utvisningen och det blir än en gång straffar som får avgöra. Först ut är Andreas Dahl. Denne som brukar vara säkerheten själv när det kommer till straffar. Den suck som gick genom publiken var gigantisk när gästernas målvakt kan rädda straffen. Därefter ska Henrik Rydström slå Kalmars första. Johannes Hopf slänger sig åt vänster, Rydströms skott går åt höger. Insida stolpe och ut! Fortfarande likaläge.
Sebastian Castro Tello och Maic Sema sätter sina straffar. Kalmar missar en av sina då en av brassarna skjuter högt över. Den sista ordinarie straffen slås av Marcus Törnstrand. Jag var helt säker på att "Mackan" skulle sätta den och bli matchens stora hjälte. Tji fick jag. Skottet var ganska lamt och målvakten hann ner i sitter vänsterhörn och kunde rädda.
Nästa bajare som ska fram är Christer Gustavsson. Christer startade matchen på bänken men fick komma in lagom till förlängningen. Han ersatte då Simon Helg och hade det inte särskilt lätt där ute på kanten. Jag måste erkänna. Jag tittade på alla straffar men när det var dags för Christer vågade jag inte längre titta. Jag vände mig bort och blundade hårt. Det var en otroligt skön känsla att höra jublet som bröt lös när bollen satt där.
Då är det dags för Kalmar. Paulus Arajuuri går fram, lägger bollen till rätta samtidigt som denne möts av en ofantlig visselorkan. Stämningen på läktarplats är stundtals helt fantastisk. Kalmarspelaren slår sen en av de mest märkliga straffspark jag sett. Han måste ha halkat. Bollen går flera meter utanför målet och Söderstadion exploderar. Spelarna är lyckliga, publiken är ännu lyckligare och allt kändes bara så fruktansvärt underbart. Och kosmiskt rättvist. Det här har varit ett jävla skitår. Vi är värda att få spela en cupfinal hemma på Söderstadion. Kalmar var det bättre laget men vi vann. Och på något sätt kändes det som att vi straffade Kalmar med deras egen medicin. Hur många matcher genom årenhar inte vi förlorat med 1-0 efter att vi försökt spela kreativt och de har satt långbollar. Idag var det vi som backade hem, vi spelade inte snyggt, men vi vann. Fantastiskt! Jag grät floder. Ludde bredvid mig grät floder. Folk kramades. Folk skrek ut sin glädje och man kunde ta på den rena, skära lyckan. Spelare och ledare dansade och sjöng framför klacken. Roger Franzén fick dra igång en ramsa. Ingen ville gå hem.
Jag är så lycklig. Jag är dessutom fullkomligt övertygad om att alla andra bajensystrar och bajenbröder också kommer att somna med det bredaste av leenden i natt. Vi behövde detta så innerligt. Vi behövde det och vi förtjänade det.
Tack Hammarby för att ni gjorde höstmörkret till något underbart. Nu väntar en cupfinal hemma på Söderstadion mot antingen Helsingborg eller Mjällby. Vilka som får äran att kliva in på ett vibrerande Söderstadion den 13:e november avgörs under torsdagen.
Än en gång, tack.