När engagemang gör skillnad. Historien om Pontus.
Pontus Norén blev svårt misshandlad i Falkenberg. Läs hans historia om det som hände, men framförallt om det fantastiska i allt engagemang som folk i fotbollsfamiljen visat.
Solen skiner, ljummen bris, brunbrända ben. Svensk sommar när den är som allra bäst. För mig åtminstone. Det här blev en helt annorlunda sommar för Pontus Norén.
Söndagen den 12:e juni spelade Hammarby bortamatch mot Falkenberg. Pontus hade med åtta andra hyrt en minibuss och bokat hotellrum och åkte ner redan på lördagen. En liten minisemester med polarna samtidigt som Hammarby spelar. Det kan knappast bli bättre?
Det här är historien om vad som hände Pontus den kvällen. Men än viktigare, det här är en historia om hur fantastiska fotbollssupportrar är. Och vilken oerhört kärlek och omsorg det finns i fotbollsfamiljen Hammarby. En historia om när engagemang gör skillnad. En historia som vill påvisa att vi som tycker om fotboll är annat än bara mörkermän, kriminella och halvgalna.
- Vi kom ner till Falkenberg på eftermiddagen. Gick ner på stranden, tog en öl på krogen som låg där. Tog oss upp mot hotellet, åt en kulglass och var schysst förväntansfulla inför kvällen, inleder Pontus sin berättelse.
-Vi bodde på ett hotell en bit från centrum så gänget splittrades på vägen in. Några tog taxi, andra valde att gå. Vi hamnade på lite olika ställen. Min del av gänget käkade på Harrys och sen skulle vi möta upp de andra på stället Gustaf Bratt.
Det var på Gustav Bratt som det blev stökigt efter att hammarbyfans blivit attackerade på uteserveringen av folk från orten, dock inte av Falkenbergfans utan av andra personer. Pontus berättar vidare att kvällen var jättetrevlig och det där bråket märkte han inte så mycket av förrän han gick på toaletten och såg lite tjafs i foaljen och väl ute från toaletten så var det blod på golvet. Klockan var då närmare halv ett på natten och Pontus bestämmer sig tillsammans med några av polarna att lämna Bratt eftersom det var lite stökigt.
- Vi gick tillbaka till Harrys men då med ett inträde på 100 kronor och bara en timme kvar till stängning kände jag inte att det var värt det. Vi hamnade på en pub, några av oss i gänget valde att gå tillbaka till Bratt igen men vi var tre stycken som bestämde oss för att gå hem.
- Mina minnen är en smula luddiga även från tidig kväll. Mitt minne är inte som det ska vara från den här kvällen, urskuldar sig Pontus. Härifrån och framåt i min historia från den här lördagen är sådant jag fått berättat för mig. Jag minns ingenting mer från den kvällen.
Killarna beger sig alltså hem mot hotellet. Ingen utav dem bär några hammarbykläder utan traskar hemåt i sommarnatten.
- Efteråt har det i mediesammanhang stått att det var en bil vi mötte där folk hoppade ut, men så var det inte. Vi gick där på ena sidan gatan och de här gänget på 6-7 stycken kommer på andra sidan. Någon av dem ropar "är ni från Stockholm" och någon av oss svarar att "ja det är vi" och då sprang de direkt över till oss. De är klädda i huvtröjor med luvorna uppdragna.
- De splittrar oss och börjar jaga oss åt olika håll.
"Ni ska dö" skrek angriparna och bajenkillarna försökte ta sig därifrån. En av Pontus vänner får en spark i ryggen, han tror först att det är ett knivhugg, men tar bak handen och konstaterar att det inte blöder. De får värja sig och kämpa mot sparkar och slag. När vännerna väl kom loss, fick lite andrum och vänder sig om för att se efter var Pontus är så ser de en syn som förmodligen kommer att förändra deras liv för alltid. Framför sig ser de Pontus liggandes på marken med flera personer sparkandes och hoppandes på hans huvud.
Pontus kamrater rusar fram. Han ligger där med ansiktet rakt ner i asfalten. Helt livlös. De försöker ropa på honom och knackar på hans axel men han svarar inte. Då vänder de försiktigt över honom på rygg och möts av en fruktansvärd syn. Hela ansiktet är söndersparkat och de registrerar ingen andning. Guidade av SOS-Alarm lägger de Pontus i sidoläge, tar fram tungan som fastnat. Då rosslar Pontus till och börjar andas själv. Samtidigt rinner det blod ur näsa, mun och öron.
Ambulansen är där inom tre minuter. Det kommer flera ambulanser och även polisen anländer. De jobbar hårt och intensivt med Pontus och ska forsla honom till Varbergs lasarett. Kamraterna undrar om inte de kan få åka med i ambulansen, oroliga som de är för Pontus. Det går inte för sig. Polarna frågar då Polisen på plats som utfört förhör om dessa kan skjutsa dem de två kilometerna till hotellet och får svaret "ring en taxi". Dessa två brottsoffer lämnas alltså kvar på platsen. Inga sörjer för deras tillstånd och med total ovisshet om hur Pontus mår och med oro för sin egen säkerhet lämnas de alltså kvar på gatan där i Falkenberg. De vågar inte gå på gatan, med tanke på att gänget som attackerat dem, ju fortfarande var fria och fick därför smyga sig hem genom villaträdgårdar.
- Jag blir jävligt upprörd när jag hörde det här, berättar Pontus. Att inte de fick hjälp av polisen känns förjävligt.
Under hela samtalet återkommer Pontus till att han haft ofantlig tur. Ur flera perspektiv. Trots omfattande skador sitter han framför mig idag på Söderstadion och mår ganska så bra. Han har börjat arbeta igen och livet börjar så sakteliga återgå till det mer normala.
- En nyckel till det är nog det faktum att jag inte minns något. Det är helt svart. Då är det mycket värre för de kompisarna som var med mig. Deras psyke fick stå ut med mycket värre saker än jag, faktiskt. Ur ett perspektiv är det mer synd om dem.
Pontus körs till Varbergs sjukhus. Hans tillstånd är allvarligt och han kan inte syresätta sig själv utan läggs i respirator. Det har förekommit uppgifter om att Pontus blivit knivhuggen, men de stämmer inte. Det var hans huvud som fick ta smällen samt att den ena lungan kollapsade, förmodligen på grund av allt blod som rann ner. Hans näsben är brutet, hans okben på båda sidorna är krossade och fler ben i ansiktet var brutna.
Pontus föräldrar kontaktas och åker naturligtvis i ilfart från Dalarna där de är och hälsar på Pontus syster ner till Varberg. Läget stabiliseras och på tisdagen flyttas han med helikopter till Karolinska Sjukhuset i Stockholm. Efter ytterligare en vecka på KS har svullnaderna gått ner så pass att läkarna bestämmer sig för att operera. Det var en omfattande operation, läkarna lappade ihop de trasiga benbitarna med plåt och behövde sätta dit drygt sjuttio skruvar i Pontus ansikte för att laga skadorna.
Jag känner hur jag gapar under Pontus berättelse. Han sitter nu framför mig, fortfarande rejält svullen i ansiktet men ändå så fräsch. Det känns nästan som ett under. Pontus tar av sig sin keps och visar ärret som går längs med hela fontanellen. Läkarna har liksom lyft upp hela hans ansikte och gjort plastikoperationen den vägen. Som ett under har samtliga tänder klarat sig. Så även hans syn. Det är inte annat än ett mirakel.
Idag mår Pontus efter omständigheterna väl
Vi hoppar tillbaka till det som hände den där lördagen. Redan på kvällen rapporterades det i media om supporterbråk och misshandel. Ni vet, de där klassiska stora svarta rubrikerna som vi är så vana vid när man ska prata om oss supportrar. Vi pratar huligansim, förstås. Självklart utgick alla stora medier från att det var supportrar som drabbat samman.
Det här var något helt annat. Det här var en oprovocerad, synnerligen rå misshandel. Det här skedde på öppen gata en vanlig lördagkväll. Det här var inte fotbollsrelaterat.
Så fort murvlarna insåg att det inte rörde sig om någon smaskig huliganhistoria så tystnade rapporterna. Inte ett ljud hördes det första dygnet. Pontus låg där i respiratorn med föräldrar och vänner som vakade vid hans sida. Men med honom fanns också alla vi andra. Alla vi bajensystrar och bajenbröder som led med Pontus. Som kände oss förtvivlade och frustrerade. Som vill hjälpa till. Känslan av att det var en av oss som låg där. En i familjen. Man överger inte sin familj.
Bajen Fans initierade snabbt en insamling. Redan på söndagen när bussarna rullade hemåt efter matchen så börjades det samlas in pengar. Då visste inte folk huruvida Pontus ens skulle överleva. Oron var ofantlig.
Inte bara Bajen Fans brydde sig. Intresset och engagemanget från fotbollsfamiljen var stort. Bajen Fans hemsida femdubblade sin trafik den där söndagen. Jag publicerade deras texter om händelsen även på svenskafans.com där artikeln snabbt nådde över 10 000 läsare. Hälsningarna till Pontus var många.
- Jag fick besök av Bajen Fans styrelse på sjukhuset, de peppade mig att gå in på olika forum och se alla hälsningar. Jag fipplade där med min Iphone och svullnade ögon och oj vilka känslor det väckte. Det gav mig så otroligt mycket energi när jag nåddes av allt engagemang.
- Banderollhälsningen på nästkommande match var oerhört stort för mig. Jag är helt övertygad om att all den kärlek och all den värme som skickades till mig hjälpte mig.
Insamlingen gav drygt 30 000 kronor och pengar kom från alla möjliga håll. Arsenals supporterförening skänkte nästan 3000 kronor. Söderbröder samlade ihop ett par tusen kronor och många insättningar kom från AIK:are, Djurgårdare och flera andra lags supportrar.
- Jag växte upp i Motala, berättar Pontus. Där fanns inget lokalt lag att följa så ganska tidigt väcktes ett intresse för Arsenal. Jag har varit lite engagerad i den svenska supporterföreningen och sett mycket matcher genom åren. Jag har nog sett uppåt 35 matcher med Arsenal på plats, både i England och i övriga Europa.
- Det är det som känns så sjukt. Jag såg West Ham - Millwall 2003 när de möttes för första gången på 10 år i tävlingssammanhang, jag har sett fotboll i Italien där folk stenat vår supporterbuss när vi passerat fel ställen på väg till arenan men så ska jag råka ut för det här i Falkenberg. Det känns helt osannolikt.
- Jag är otroligt tacksam för allt. Jag fick en signerad tröja av Hammarby med en personlig hälsning på. Det värmde också. Gustaf Grauers (Hammarbys sportchef) besökte mig på sjukhuset. Det var verkligen något jag uppskattade.
Jublet när Sinan Aryanci kvitterade fick Pontus aldrig uppleva på plats..
Pontus berättar att han blev utskriven från sjukhuset redan ett par dagar efter den stora operationen. Han åkte hem till Motala och bodde under flera veckor hos sina föräldrar.
- Jag behövde hjälp med allt från ögondroppar till att äta så det var otroligt skönt att kunna bo hemma. Mina föräldrar har varit ovärderliga.
- En del av pengarna gick faktiskt till en ny TV åt morsan och farsan. Deras gamla gick sönder nu när jag bodde där nere och det kände så himla skönt att kunna åka till affären och köpa en TV åt dem som tack för allt de gjort för mig. En annan del av pengarna ska gå åt att tacka grabbgänget som var med den där kvällen.
- Morsan och farsan har nog alltid undrat lite hur jag kan ha blivit så fast för fotbollen. Nu efter det som hände och all den omtanke som alla visat så förstår de bättre. De har verkligen insett vilken unik sammansättning människor det är som brinner för samma sak och hur mycket goda krafter som finns där.
Pontus har precis avslutat sin första vecka tillbaka i arbetet. Han jobbar som gruppledare för ett gäng innesäljare på Coca-Cola. Han bor på Södermalm och tycker det är skönt att vara tillbaka i vardagen igen. Det har gått bra att jobba och ska köra på ett par veckor innan det är dags för en välförtjänt semester.
- Jag har till och med varit ute och druckit en bira med polarna. Visserligen var jag sjukt trött redan halv tio, men det var otroligt skönt att kunna hänga med igen.
Själv fascineras jag över hur positiv Pontus låter. Han säger att han inte är arg eller bitter. Inte heller rädd. Uttrycket "han mår efter omständigheterna väl" stämmer mer än väl på Pontus. Det har gått bra för Pontus med tanke på att flera personer stod och hoppade på hans huvud för knappt sex veckor sedan. Han har fått eminent sjukvård och återkommer flera gånger till det under vårt samtal. Än fler gånger återkommer åt det fantastiska stöd han upplevt från alla. De skyldiga däremot har inte gripits.
Under vår samtal på läktaren har HTFF lyckats göra två mål mot serieledarna. Det är första gången Pontus ser en match med talanglaget och jag hejar ivrigt på honom att han måste se fler. Det är onekligen så att hans närvaro på läktarplats gjort underverk för laget. Pontus skrattar lite och lovar att han ska se fler matcher.
- Jag kan inte med ord säga hur tacksam jag är för allt stöd, lova att det framgår!
Jag lovar Pontus, det kommer att framgå. Jag vandrar hem genom den fortfarande ljumma stockholmskvällen och känner mig berörd. Jag känner mig skakad men samtidigt även väldigt varm i hjärtat.
Tillsammans är vi Hammarby.
