Sebastian Bojassen: "Jag älskar att spela under press"
Jag satte mig ner med den supertrevlige Sebastian Bojassen för en längre intervju. Det blev ett samtal om bland annat mental styrka, fansens passion, alfahannar och framtiden. Sebastian visade sig vara inte bara en kille som gillar att sparka boll utan även en person som tänker och analyserar mycket.
Kort om Sebastian:
Född år: 1985.
Tid i Hammarby: 10 år varav 2 år i a-laget.
Kontrakt till: I år.
Familj: Storasyster, mamma, pappa, flickvän.
Senaste musiken i i-poden: Gondwana.
Senast sedda film: Drive.
Gör helst när inte spelar fotboll: Umgås med vänner, familj och flickvän.
Intervjun gjordes innan beslutet om nedläggning av HTFF kommunicerades ut och innan Sebastian blev en fantastisk matchvinnare, så kompletterande frågor kring det har ställts i efterhand
Det första som hände när jag skulle göra denna intervju var att jag lyckades göra bort mig genom att uttala Sebastian Bojassens efternamn fel när jag ringde till honom för att boka tid för intervjun. När jag i efterhand började lyssna på hur andra uttalade hans namn insåg jag att det inte bara var jag som sagt fel. Detta blev dessutom något jag irriterade mig enormt på sen, t.ex. när jag såg matchen i lördags. Så därför tänkte jag att detta förtjänar ett klargörande här. Han heter Bojassen, inte Bojassén. Så. Nu kör vi.
Vi börjar med att prata lite om din karriär, du har ju varit i AIK innan du kom till Bajen men också i ett lag som heter IKF Colombia, vad är det för klubb?
- Ja, jag spelade i AIK. Startade som 5-åring och vid ungefär 10 års ålder var det var saker som inte gick så bra där. Det var dålig stämning och jag fick inte spela. Min farsa startade då en klubb som hette IKF Colombia, för det fanns redan en förening som hette så och vi kommer ju ifrån Colombia. Farsan ville ju att man skulle ha kul. Vi var massa killar från kvarteret, pappa var tränare och vi var så pass bra att vi slog alla lag. Till slut kom AIK och sa att ”vi vill ha alla era spelare”, så då gick vi tillbaka till AIK.
Varför gick du till Hammarby sen?
- Jag fortsatte inte i AIK för att det blev en schism med tränaren. Sen kändes Hammarby som det självklara alternativet som jag ville till. Jag kom dit, provtränade, och det gick vägen.
Men var det inte kontroversiellt att gå från AIK till Bajen?
- Näe, jag var så pass ung då fast visst, det var väl så att AIK inte gillade att jag gick till just Hammarby. Så fort de fick reda på att jag hade varit i Bajen så fick jag ett mess om att de ville prata med mig. Det blev ett snack med en tränare som ville att jag skulle gå till Café Opera som då var AIKs stödklubb precis som Väsby är nu.
- Jag gick till Café Opera och provtränade men kände att nej, det är i Bajen jag vill vara och så jag varit här sen dess.
Så du trivdes i Bajen sen?
- Ja, jag älskade det. De tog emot mig med öppna armar, det var Stickan du vet, (Anwret, reds anm) han fick mig att känna mig oerhört välkommen. Det var verkligen en skön känsla, det var inget jobbigt alls. Sen så kände jag också Erkan Zengin sedan Stadslaget-tiden, så det fanns någon i laget som man kände redan från början så det gick snabbt att verkligen känna sig hemma.
Det har ju varit lite en debatt kring det här att värva unga spelare, eller ja, att värva barn. Har du någon åsikt om det? Hammarby är ju en av de klubbar som gärna vill värva ungt.
- Det beror på vad man vill för sitt barn. Det ska alltid vara okej att förlora och utvecklas. Men så fort du skriver på så är det inte okej att förlora, för då blir du bunden till någonting och då måste du prestera, oavsett ålder. Jag skrev på när jag var 13, då var det inte okej att förlora och 13 är väldigt ungt, men då blir det inte lek längre, då är det på allvar.
- Jag har ju t.ex. inte kunnat bygga upp nån passion som supporter till någon av de lagen jag spelat i för jag har inte fått den chansen. Visst, man gick på matcher när man var yngre för att man fick gå gratis men det var inte den här riktiga passionen.
- Jag ser ju och jag förstår ju den här passionen hos fansen men jag har alltid varit yrkesperson inom idrotten, för det har aldrig varit okej för mig att förlora. Så det beror på föräldrarna, för det är ändå de som i slutändan bestämmer om ditt barn ska göra det, de får tänka att ”okej, vad vill jag för min son”.
Okej, men om du tänker på den pressen du har upplevt och så, tycker du att det är okej då att, som vissa klubbar vill, värva en 8-åring då?
- Åh, nej, det är alldeles för tidigt. 13 år som jag var, det var lugnt, för då är man ändå lite egen, man har byggt upp en egen person av sig själv och så smått börjat lära sig hur saker fungerar. Så runt 13 är väl en bra ålder för det.
Hur var det sen när du kom upp i a-laget då? Kul? Läskigt?
- Jag hade ju kört till och från med a-laget sen -06, det var första gången jag kom upp och då var jag med på ett träningsläger. Så att sen ta klivet och skriva på a-lagskontrakt, var ju egentligen bara det som fattades för mig. Jag kände att det var här jag skulle vara så det var inga problem, jag hade redan min plats i laget så att säga, jag behövde inte ta en plats.
Hur var det sen när du fick spela första gången på Söderstadion?
- Det var en lättnadskänsla. Det var det här jag hade längtat efter. Det var i premiären mot Sundsvall, 12-13 000 på läktaren. Det kändes så rätt, ingen nervositet, utan mer ”okej, steg 1 avklarat, nu tog jag mig hit”.
Det måste vara mycket adrenalin just då? Hur hanterar man det under en så lång period som en match? När kommer kicken?
- Jag vet inte, jag tror man fördelar ut det. Vi är ju så pass drillade, jag har ju varit elitdrillad sen jag var 13 år. Det var då jag skrev på mitt första kontrakt, så att ta mig dit och att få spela inför mycket folk, det kändes ändå bara naturligt. Så adrenalinkicken att vara helt i extas, den kom inte, utan det var mer på ett annat sätt, att man tar kraft av det här, man känner energin när alla sjunger och man vill bara kämpa ännu mer. Att bli överhet och stissig, det kom aldrig för man har ju blivit tränad, tränad, tränad inför just det här ögonblicket.
Men får man t.ex. extra adrenalinkickar mitt under matchen, när man till exempel gör en brytning?
- Ja, ja, absolut! Söderstadion, det är ju någonting helt magiskt. Just den här publiken, den är helt magiskt och det är få förunnat. Ibland hör man hur klacken drar igång; jag spelar ett hårt spel, gör en brytning och så hör man publikens jubel. Då står håren upp på armarna. Det är en skön känsla, en känsla jag kommer att ta med mig under resten av mitt liv.
Det här med jubel och publiken; när man är på plan, då känner man väl av publiken, trycket och jublet men HÖR man de, alltså specifika ramsor och så?
- Nä, kanske vid hörnor och frisparkar. När det tar stopp lite längre tid, annars hör man inte. Men man hör ju inte heller sina medspelare ibland, ljudet från fansen slår ut allt annat.
Så ni hör inte enskilda supportrar som ibland kan vara ganska elaka och skrika kommentarer, vissa spelare blir ju verkligen hackkycklingar…
- Nä, inte jag i alla fall, absolut ingenting, man märker knappt att man spelar inför folk, det är bara vi på banan.
Så man blir alltså inte negativt påverkad av sådant?
- Det beror nog på hur man är som person. Vissa spelare kan kanske inte hantera det och just den här klubben är ju på det sättet kanske ”svår” att spela för. Eftersom det finns en sådan enorm kärlek för Hammarby, så blir det ett sånt tryck, överallt, utifrån, inifrån, på matcher, och om du inte är stark mentalt då ska du inte spela i den här klubben.
- Blir du påverkad av vad som skrivs eller vad som sägs, då hör du också folk på matchen. Om det har gått in i ditt huvud då börjar du höra sådana där små kommentarer. Man måste vara mentalt stark och fokuserad för då hör du absolut ingenting, du tonar ut, du hör dina lagkamrater. Du låter du bara deras röster komma in, man träffar ju dem varje dag och då lär vi oss att känna igen varandras röster.
Just det här med att det är mycket press, är det något som du gillar då?
- Ja, jag gillar det. Jag älskar att spela under press.
Det har ju funnits spelare som haft svårt att prestera i Bajen, sen kommer de till en annan klubb och lyckas hur bra som helst, kan det handla om den pressen som finns?
- Mycket handlar om mental styrka. Att spela inför 500 pers är ingen press, men att spela i Bajen innebär mycket press. Samtidigt är det är ju bra för det blir en bra tröskel för att nå spel utomlands. Klarar man att prestera här så klarar man spel utomlands, det är också därför som spelare fortfarande ser Bajen som alternativ till stora klubbar i allsvenskan. Det kan bära långt fram ändå, se på t.ex. Linus. Linus levererade i Bajen och fick gå till serie A. En spelare i en annan klubb i superettan kan prestera riktigt bra och göra många mål men det är inte samma sak, han kommer antagligen inte att bli köpt.
- I Bajen har man allas ögon på sig, det finns ett stort tryck att leverera, alla här strävar efter ett mål, att gå framåt.
- Men sen kan det ju också handla om andra saker som påverkar. Att tränaren har ett visst spelsystem som han förordar som inte passar dig eller föredrar en annan typ av spelare och då kan man ju bli olycklig av det och få svårt att prestera. Fast även där handlar det ju också om mental styrka att kunna hantera det.
- Så det kan vara spelare som inte klarat pressen redan från början, spelare som inte fått chansen och fått dåligt självförtroende av det och spelare som gjort något misstag som gjorde att han inte fick spela sen, och då blir det ju svårt.
Men det här laget då, som spelar nu, tycker du att det funkar för alla eller märker du att just en viss individ inte klarar pressen riktigt?- Det märker man alltid, men just i det här laget så klarar alla det.
Men det har varit ett jobbigt år?
- Jo, absolut, men det handlar inte om att det är press från publiken inne på matcherna. Det är klart att det är alltid press, det här är en klubb som alltid står i fokus, då blir det lite turbulent. Det har ju varit ett turbulent år igen. Vi har bytt tränare, spelsystem och vi är i Superettan där alla vill slå Bajen. Det är ingen ursäkt, men det blir lite svårare att spela och då kanske inte bollarna sitter rätt.
Ni har ju haft en mental coach för att hjälpa er med den mentala biten. Hur har det varit?
- Det har varit bra. Grejen är att jag tycker att det är jättebra att ha en mental coach men jag vet inte hur bra det är att ha en mental coach inför en stor grupp. Speciellt inte en killgrupp. I just den här gruppen vill ju alla vara alfahanar. Att då visa känslor och visa sig ”svag”, det kan de andra uppfatta som ett tecken på svaghet när det inte är det.
- Då blir det så att när coachen frågar om vi har några frågor så säger ingen något, fast man kanske egentligen borde, för att man då kan få en kommentar typ ”haha, din tönt”, och det vill man ju inte. Det är ju en sån jargong vi har, det är ju en omklädningsrumsjargong.
- Men jag vet ju att det hjälpte Linus, han gick ju privat och det hjälpte honom jättemycket och jag vet att Petter Andersson också gjorde det och att det hjälpte. Så jag önskar bara att killarna skulle utnyttja den tillgång vi har till en mental coach för det är bra, det är skitbra.
Men ni har inte gått ensamma till honom?
- Man kan, det finns tillfällen, det är bara att ringa och det borde man göra. Men det är ju också en stolthetsgrej att ”jag behöver inte hjälp”. Så det hade kanske varit bättre om coachen bara sagt att ”hey, du och jag ska snacka kl 19 imorgon”. Man måste ta och tvinga dit oss, för när man sitter såhär som du och jag gör här då är det enklare att öppna sig själv för det finns ingen runtomkring en och man vet att det här stannar mellan dig och mig. För coachen är en väldigt bra tillgång att ha.
Gick du själv till honom individuellt?
- Nej, jag tycker jag har bra koll själv, har pluggat idrottspsykologi, vet vad som behövs för mig och vet att jag kan leverera det som krävs. Men jag vet ju att det är en jättebra grej som funkat bra för andra.
Men om vi pratar om den här alfahane-kulturen. I våras blev det ju en stor grej när Anton Hysén kom ut med att han var homosexuell och det här med ”grabbkulturen” inom fotbollen blev diskuterat. Är det en stor grej, eller skulle det kunna vara någon av er som kom ut som homosexuell?
- Jag tror att vi är så långt framme nu i tiden, att det inte skulle vara något problem. Jag tror ingen har någonting emot homosexuella alls. Så länge den personen respekterar min läggning också. Jag tror inte det skulle vara några problem alls, ingen skulle distansera sig. Vi känner varandra så pass bra, vi umgås ju mer med varandra än vad vi gör med våra familjer. Så jag tror inte det.
- För så här är det, om jag får förklara; alfahane-kulturen här, det är mer att man vill vara bäst, det är mer på det planet ”jag är bäst, jag är bättre än dig, ha ha ha”. Man vill vara tuffast och starkast på ett positivt sätt, så man tar ut det på plan. Det är därför vi kan prestera under den här pressen på Söderstadion. Ibland så klaffar inte spelet så att vi förlorar, men man måste vara väldigt stark och en alfahane för att kunna prestera framför en så engagerad publik och det vi lever för.
Kan det bli riktiga konflikter i gruppen på grund av det?- Nej. Eller det kan ju bli så på plan, men det är ju bra, för då vill man ju något. Men såklart kan man ju bli lite putt, men det händer ju överallt. Men då måste man vara stark nog att det som händer på plan det stannar på plan, och då kommer ju professionalismen in, att vara professionell, därför är det många som inte lyckas. Jag kommer ju ihåg när jag var yngre, man såg i småklubbarna att i vissa lag började de bråka med varandra och då går det bara utför. Men här kan man börja bråka med varandra men man är fortfarande inställd på att man bara vill vinna, så man fortsätter ändå.
Kan ni prata om jobbiga saker med varandra då om ni har den här alfahanekulturen?
- Man vill ju inte visa sina svagheter direkt. Men jo, man kan ta upp saker, men det beror på hur du tar upp det. Om man har problem med tjejen så tar man ju upp det på ett speciellt sätt, man tar upp det på ett ironiskt skrattande sätt. Och så säger nån att ”ja, just det, jag har samma problem”, och man garvar och så får man ändå ut det fast inte på det här, som man tycker, sentimentala, ”svaga” sättet. Det är alfahane, man vill inte visa sig svag men, vi kan prata med varandra genom ett annat språk.
Om man har något sånt problem då. Privatlivet och fotbollslivet, påverkar inte de varandra?
- Ja, det hänger ju ihop, fotboll är ju en mental sport i grund och botten. Det är ju hur ditt huvud fungerar. Om du är glad så leker du fotboll, är det jobbigt så går det inte så bra. För alla kan passa en boll, alla har den där känslan, men fotbollen ligger uppe i hjärnan och i dina känslor. Så om det går bra i fotbollen då är du ju glad, då kommer du hem och känner att ”det går bra på jobbet, fan vad glad jag är”
- Samma sak är det ju med privatlivet. Går bra i förhållandet då kommer jag med en glädje till jobbet varje dag. Då får man ha privata mål hemma som att jag och tjejen inte ska gå och lägga oss sura. Då kan jag vakna upp och vara fridfull, känna ”nu ska jag träna och prestera”. Istället för att ha bråkat till 5 på morgonen, det gynnar ju inte någon. Men vet ju själv, man vaknar upp och ska gå och sparka på en boll och glidtackla, det går inte så bra då. Så allting handlar om harmoni och balans i livet.
Men för att prata om något helt annat; du har ju ändå varit länge i Bajen, från att allt gick ganska bra, vi låg i toppskiktet av allsvenskan flera år till att det sen började gå utför. Kan du peka på något som är anledningen till detta, är det något fel på organisationen, har vi haft fel tränare el dyl.?
- Det är alla oss, det gäller från spelare och hela vägen upp. Vi har alla ett ansvar i det här så man kan inte bara peka ut att där eller där är det fel. Jag ser mer att vi måste alla ta ett ansvar. Det finns inte någon som kan säga att det gäller inte mig, du är här och du måste ta ett ansvar. Jag måste ta ett ansvar, vi i laget har ett ansvar, han där uppe som sitter med kostymen på sig måste ta ett ansvar för det är allas vårat fel att det har gått såhär. Det är klart att det börjar ju någonstans men det är upp till oss själva att göra det bättre och inte sämre.
Men det har ju varit ganska turbulent tid, folk som avgår hit och dit, hotade styrelsemedlemmar, dålig ekonomi mm, påverkar inte det spelarna?
- Det är självklart, men det påverkade oss mer förra året. Då var det möten varje dag om klubbens existens. Det var som ett mörkt moln som följde vår klubb. Det här är ju vårt jobb och varje dag du kommer till jobbet så finns det ett mörkt moln som bara hänger där.
- Först sägs det att ”vi ligger fyra miljoner back”, då tänker man att okej, det är lugnt men sen kommer de nästa dag och säger att ”nej, vi har räknat fel, vi ligger 17 miljoner back”. Vi måste börja skära ner, säga upp folk, gå ner i lön, vi måste dittan och dattan och det är saker som inte har någonting med fotboll att göra. Då står man ju och tänker att ”shit hur ska jag klara av att betala mina räkningar”, och det är klart att det påverkar även sen på planen.
- Sen så var det tränarna, folk får inte chansen, spelarombyten. Det var mycket, speciellt förra året, men vi redde ut den stormen. Sen i år har det varit andra faktorer, ja, men vi har inte kommit upp i den nivån vi vet att vi besitter, som fotbollsspelare. Det är ingenting om att vi ska gå i konkurs eller sådant och då har de gjort sitt bästa organisationsmässigt. Det betyder ju att vi måste titta på oss själva, varför funkar inte vårt spel och det är därifrån vi måste ta det och då måste vi spelare titta in i oss själva.
- Alltså, det har ju varit lite olika spelare ibland men kontinuitet har väl ändå funnits på massa positioner. Det är ju en konkurrenssituation, det handlar inte bara om kontinuitet. Ibland är någon bättre på träning och då ska den personen spela. Det kan ju inte vara så att någon var dålig på träning men sen ändå får spela?
Så du tycker det är bättre att ha det så än att ha en elva som man satsar på?
- Jag tycker den som är bäst och den som kämpar mest och visar mest på träningen ska få spela. Det är min fotbollsfilosofi. Om du ger 100-120 hela tiden och du visar att jag vill, jag vill, jag vill, hela tiden och du är bäst på träningen, då ska du spela.
Om vi tittar på dig då, du har spelat mindre i år än förra året, vad beror det på, skador, nya tränare, spelsystemet, bättre spelare som kommit in?
- Näe… Jag konkurrerar framförallt med en riktigt bra spelare och det är ju Andreas Dahl. Han är riktigt bra, har den bästa passningsfoten av alla i laget. Men jag ser min plats och min situation och jag är en defensiv spelare som går in och käkar upp folk. Det är det jag tycker om att göra.
- Ibland behöver man lite mer kreativa personer, men jag är sån att jag kommer in och säkrar upp och stänger en match, det är vad jag gör och det är fine by me. De vet vad jag bidrar med på träningar och för mig är det laget som är viktigt. Jag har aldrig sagt att jag vill vara en stjärna och stå i rampljuset. Jag kämpar på, gnuggar och om jag får spela eller inte spela, det är som det är, bara jag tillför någonting. Jag är ju med i truppen varje match och jag får hoppa in och jag får spela. Men jag vet vad jag kan och jag vet vad jag vill och jag har en bra dialog med tränarna.
Ja, det kan jag tänka mig är ganska viktigt, dialogen med tränarna?
- Ja, det är väldigt viktigt. Jag tycker att vi har en bra dialog och vi vet var vi har varandra. De vet vad de kan kräva av mig och vad de får av mig. Sen så måste vi ju såklart vinna matcher och då är det offensiva viktigt och offensivt så finns det ju andra som har bättre kvaliteter än vad jag har. Men sen när vi måste vara defensiva då kommer jag in för jag har de kvaliteterna som de offensiva spelarna kanske inte har.
Det måste vara skönt då att känna att det inte är för att du är ”dålig” utan det är för att du är en annan typ av spelare?
- Absolut, det handlar om att ha en bra dialog med tränaren och kunna gå in och säga att nu känner jag så och så och kunna få en förklaring till varför och vara rak. Jag kan ta det de säger, det är inga problem.
- Att inte veta alls och ändå träna varje dag det skulle ju ta kål på mig, det funkar ju inte bra för nån. Men nu är jag där, jag gnuggar på, jag vet min roll och vad jag kan tillföra till laget och det är energi. För även om man inte startar varje match eller spelar varje match så är din roll lika viktig eftersom du måste alltid pusha dina lagkamrater till 100 % för då går ditt lag framåt.
Det har ändå snackats mycket om att det behövs ledare på plan, som spelar med hjärta och vinnarskallar som inte viker ner sig och får gamnacke när det går dåligt, och du är ju en sådan typ av spelare. Kan du inte då bli lite irriterad och tänka att ”va fan, jag behövs på plan, låt mig spela”?
- Jo , det är klart jag kan bli det men tränaren har sitt tankesätt och jag följer det, jag ifrågasätter inte min tränare på det sättet. Jag ser mig själv som en soldat, jag vill bara klättra i ranking bland soldaterna, så kanske jag blir general men generalen kanske inte alltid är ute i kriget utan styr sina mannar utifrån.
Ja, du var väl t.ex. lagkapten i HTFF?
- Ja, jag har varit lagkapten i alla mina lag, junior, HTFF och så fick jag vara lagkapten nu i a-laget.
Kändes det bra då, att vara det i a-laget?
- Ja, då kan jag känna att ”det har jag bockat av, klick”.
Och det var ju i matchen mot Ljungskile. Själva matchen gick ju inte så bra och det var efter den som fansen kom och ville prata med er i laget. Hur var det? Vad är känslan när man gett allt på plan och så händer något sådant?
- Det blir ju frustrerande för jag gav verkligen allt och kände att jag gjorde en bra match, vilket jag också har fått höra av andra i efterhand att jag gjorde. Men vi förlorade tyvärr på individuella misstag och det känns ju tråkigt. Vi blev ju inte utspelade utan det kändes som om vi borde ha vunnit den matchen.
- Men en förlust är ju alltid en förlust och sen så kommer fansen och de är ju frustrerade och jag förstår dem ju också till en viss del, det gör jag absolut. Som jag sa till dig tidigare, i den här klubben, det är så mycket passion, det är så mycket känsla i den här klubben. Jag tror knappt att det finns någon annanstans. Det här är klubben nummer ett med så hängivna människor som brinner. Alltså, vuxna män gråter för det här. Då känns det som att ”oh shit, det här är stort”.
Du var ju typ den enda som gick fram och faktiskt försökte prata.
- Ja, alla kom ju ut men jag gick ju fram och jag snackade, men det är inte lätt att prata när alla är så uppe i varv. Men jag måste ändå visa att jag lyssnar på er, jag förstår er, ni kan skrika hur mycket ni vill, ni kan prata, jag står här och jag lyssnar på er. Ni vill ju inte mig någonting illa, ni vill ju inte slå mig. Ni vill ju visa er passion fast på det här planet. Och trots att det går dåligt och vi får skit för att vi inte presterar tillräckligt så står ni ändå där nästa match.
Så det känns okej att det händer?
- För mig känns det okej, man måste få visa sin frustration. Jag ser våra fans oavsett ålder som mina föräldrar kan man säga, och man vill ju aldrig göra sina föräldrar besvikna. Man vill bevisa och göra sitt yttersta för att göra de stolta och glada, det är så jag känner. Men då måste ju de också behandla oss som sina barn, att visa förståelse, kunna tillrättavisa men också visa att vi är med er, vi står vid er sida och vi håller alla ihop, ni ska också göra det, kolla på oss.
Känns det mest som att de gör det då?
- Ja, absolut! De står ju i vått och torrt, i ur och skur. Vilken superettanmatch kommer det över 8000 på? Ingen. Inte ens en allsvensk match går så mycket folk på. Och även om vi ligger därnere där vi ligger så kommer fansen. Det är riktigt stort.
Kan du inte tycka att fansen är lite galna ibland som har en sådan otrolig passion för det här?
- Jag har ju själv aldrig känt så eftersom jag varit drillad i klubbar från tidig ålder och inte kunnat se på fotbollen från deras sida på samma sätt. Men jag kan ändå förstå fansen och jag förstår att det handlar om så mycket mer än bara spelet och laget, att det handlar om en kärlek till klubben, vad den står för, att det är som en familj och allt annat som är runtomkring. Det är bara häftigt med sådan passion.
Du som varit länge i både AIK och Hammarby, om du tittar på AIKs och Hammarbys organisation, är de ungefär lika eller finns det något Hammarby kan lära sig av AIK?
- Jag var ju i AIK när de var som bäst, i sina guldår när de fick spela i Champions League och då fick de massa pengar och kunde bygga upp en organisation som var väldigt professionellt inriktad. Då fanns det mycket pengar i ryggen och de hade det under lång tid och hade tillfälle att bygga upp den organisationen.
- Bajen är en storklubb men har inte samma ingång av pengar och då blir det ju också att man får jobba med så små medel som möjligt och då blir det inte samma struktur som AIK har. Men som BP har ju en jättebra ungdomsstruktur men deras träningssätt kan ifrågasättas.
Jaha, varför då?
- För att väldigt många BP-spelare har blivit sönderkörda. Väldigt många vuxna spelare går och dras med skador. Det är typ allmänt känt inom fotbollen att BP har kört väldigt hårt med sina ungdomar väldigt tidigt.
- De har varit skitbra, riktigt grymma fotbollspelare har de fått fram, värsta talangfabriken. Men de har haft väldigt tuff träning vilket kroppen inte kan hantera. Därför tror jag att de har skadebekymmer när de kommer upp i högre ålder. Självklart finns ju skador för alla men inte på samma sätt som det känns som att BP-spelarna har.
- Sen har ju Bajen startat HTFF som jag tycker har varit en framgång för Bajen. Jag kommer ihåg Tommy Davidsson som kickade igång det här och jag kommer ihåg att när man spelade i HTFF så gick ju han på olika seminarier och förklarade hur HTFF-modellen fungerade. Och sen tog AIK över Väsby och ville göra samma sak med de och det har ju burit frukt för de också. Så det är ju någonting som Bajen har startat.
Här kom vi sen in på en lång diskussion om HTFF, som Sebastian pratade väldigt varmt om och hade mycket tankar och förslag kring. Men kort därefter sen kom ju beskedet om att HTFF läggs ner så det blev ju lite inaktuellt. Så istället frågade jag i efterhand vad han tyckte om att HTFF läggs ner.
- Det finns säkert bra skäl till varför. Men HTFF ligger så nära mig, jag har ju varit med från start och med i uppbyggnaden, har sett det blomstra och sett vilken möjlighet det är för talanger. Nu blir det inte några utlåningsmöjligheter, då måste man skriva a-lagskontrakt direkt. Det blir annorlunda. Klivet var inte så stort tidigare. Moroten är ju att komma in i a-laget och nu hamnar moroten längre ifrån, ett a-lagskontrakt är ju svårare att få. Och det som lockat många talanger till klubben även från andra bra lag är att de har sett att det går att slå sig in i a-laget.
- Men det är ju smart också med tanke på att man måste spara pengar och det förstår man ju. Det kanske blir jättebra det där.
Nu går ditt kontrakt med Hammarby ut, håller ni på och förhandlar om något nytt?- Nej, inget snack just nu, men det finns annat här i livet också.
- Jag vet inte om jag kommer fortsätta med fotbollen eller inte. Jag vill göra så mycket mer, det finns annat i livet. Fotboll är en stor del i mitt liv men det är inte en stor del av den jag är som människa.
- Grejen är att jag alltid har satt upp mål i mitt liv och en sak var att gå ut på Söderstadion och ha lagkaptensbindeln och det uppnådde jag. Jag har inga drömmar eller aspirerar på att ta mig till Barcelona eller de största ligorna, jag har andra tankar och mitt mål var att spela på Söderstadion, framför just den här klacken. Jag har varit här i 10 år, och att få springa ut där, då uppnådde jag det. Och den andra delen av mig själv, den andra Sebastian vill uppleva och nå andra mål och få andra utmaningar.
- Jag vill plugga, göra en civil karriär, med min fotboll som en stöttepelare. Det känner jag att jag vill uppnå också. Jag tar allt jag lärt mig inom fotbollen och har med mig det till den civila karriären.
Vet du exakt vad du vill göra?
- Jag kommer kanske börja plugga till sjukgymnast, fysioterapi, kanske i USA, man vet aldrig. Men såklart, fotboll… om någon skulle lägga ett kontrakt framför mig så skulle det ju vara jävligt svårt, men det får man ta ställning till då.
Du blev ju matchvinnare och Bajen klarade kontraktet i lördags! Hur känns det såhär ett par dagar senare?
- Det känns bra. Det är lugnt. Det var ett viktigt mål men det var tråkigt att det gällde att hålla oss kvar och inte att det var för att gå upp.
Att du gör det avgörande målet i den här matchen, som tillsammans med Jönköpingsmatchen lär bli klassiker, det innebär ju att du gör ett ganska stort avtryck i historieböckerna, hur känns det?
- Det känns bra. Det tycker jag om, att ha gjort ett avtryck i Hammarby-historien. Att jag blir ihågkommen för något eftersom jag har varit här i Bajen så länge. Det är väl någonting alla spelare vill bli – ihågkommen.
Känns det nu som att du fick ett perfekt slut på karriären i Hammarby?
- Om jag lämnar Hammarby nu så är det verkligen det perfekta slutet på karriären här. Det kan inte bli bättre! Och jag har haft en underbar tid. Det har jag med mig resten av livet.
Finns det något mer du vill säga i och med att din tid i Bajen troligen är över nu?
- Ja, jag vill tacka Hammarby och alla som är involverade i den här klubben, även de som varit med tidigare under de 10 år jag varit i klubben men som inte finns kvar idag. Det har varit oerhört betydelsefullt för mig att vara här. Det har varit mer än bara fotboll för mig. Jag har fått vänner för livet och minnen som kommer vara med mig för resten av mitt liv.
