"Uh, Ah, Kennedy"
Se det inte som ett hot, snarare som ett löfte. Jag är här för att stanna, och ni får hata det om ni vill men tro fan att jag kommer uppskatta alla positiva kommentarer som rullar in.
När jag var liten, var jag fem år gammal. Jag gjorde min första fotbollsträning. Eller träning och träning, jag satt mest vid sidan av och drack saft och grät för att jag tyckte det var så tråkigt. Farsan stod och försökte få mig att fatta storheten i det jag höll på med, men jag satt hellre där, ungefär som Ferdinand, och njöt av min saft. Dom andra grabbarna sprang runt på den där gräsplätten i Nyköping som jag har glömt namnet på. Ingen visste riktigt vad man höll på med, men "Mutti" vår tränare, sa bra varje gång någon träffade bollen. Träningen pågick i ungefär en timme. Jag spenderade 45 minuter vid sidan av.
Vartefter åren gick i kalendern blev även jag äldre, tiden har ju den makten. Nu är jag 23 år gammal, har bytt mitt Nyköpings-liv mot något slags försök till att kalla mig Stockholmare och söderkis. Jag hänger vid nytorget, åker aldrig norr om slussen om jag inte verkligen måste och går på Söderstadion. Nu är jag inte en av dom låtsas-supportrar som du och jag inte gillar. Jag är infödd i det här, eller rättare sagt min farbror såg till att jag blev så här. Att jag är en av er som älskar Hammarby, älskar Söderstadion och älskar passionen som bara du&jag som bajare får uppleva. Vi är inte unika i världen, inte på något sätt, men ge mig en enda klubb i Sverige som ens har i närheten av lika passionerade och vackra supportrar som Bajen så ger jag dig en tjuga.
Vi är unika, vi hammarbyare och det är något vi ska vara stolta över. Jag tänker inte gå in på några detaljer varför jag växte upp till denna nörd klädd i någon jeans-skjorta och converse som älskar fotboll och allt den står för. Det får den inbitne och uttråkade personen ta reda på för egen maskin. Jag är inte en av er beundransvärda människor som växte upp på norra stå och tog sin första öl innan en Bajen-match, ni är dom personer jag avundas. Jag är grabben som växte upp för långt ifrån för att få ta mig till Söderstadion på egen hand, som kanske inte direkt förstod storheten i SM-guldet 01 och vars första ramsa jag lärde mig var "Uh Ah Kennedy".
Anledningen till att jag i alla fall är värdig nog att få skriva här, för det känns snarare som ett privilegium än en plikt, är det faktum att jag träffade Pernilla häromdagen. Normalt sett så skriver jag för redaktionen hos Manchester United och ni som tycker att jag är en idiot för att jag blev förälskad i Ryan Giggs vid 7 års ålder får gärna delge er det här. Hur som helst, så surrade jag och Pernilla en hel del och efter att jag ödmjukt frågat om det fanns en plats för en ordbajsande krönikör så fick jag chansen. Och jag ser verkligen det här som en stor chans, att få skriva på den här sidan.
Är det något jag lärt mig genom åren som hängiven supporter, så är det att dom bästa spelarna sitter på läktaren. Och jag själv, och många med mig, är dom bästa spelarna. Jag lovar er att jag kommer att tycka, jag kommer att spotta och jag kommer att provocera. Jag är inte här för att på något sätt dölja sanningen och lägga ett par-tre fingrar emellan. När jag tycker att något är åt helvete, kommer jag att berätta det. När jag tycker att någon spelare varit precis jävla sop-oduglig kommer jag att skriva det också. Men när jag stått där i solen och njutit av tre poäng, bra spel och en lika fantastisk klack som vanligt, ja då...
Då kommer jag vara jävligt noga med att påpeka det.
Hasch&Tinner!
/Gustaf Granqvist
