Vad gör man när man inte orkar mer?
Att ta en poäng borta skulle jag kunna vara nöjd med ur synvinkeln att vi har noll vinster på bortaplan på hur lång tid som helst. Men, när vi leder med 3-1 i mitten av andra så är kryss inte okej någonstans. Sundsvall - Hammarby 3-3.
Bittra, cyniska och förtvivlade alster brukar inte vara min grej. Oj så mycket spott och spä jag fått genom åren för att jag alltid är så snäll och positiv i det jag skriver. Men ikväll känner jag mig faktiskt helt jävla uppgiven. Och det efter att vi trots allt tar med oss en pinne hem.
Någon matchrapport blir det inte. Har helt enkelt varesig motivation, tid eller ork att skriva om hela matchen. Det här blir några frustrerade rader om känslorna i kroppen just nu. Vad är det som är felet?
Jag vill inleda med en stor dos beröm till alla ni fantastiska bajare som tog er hela vägen till Sundsvall ikväll. Sicka hjältar ni är. Jag vet hur seg och lång hemresan är för er men stödet som våra spelare har från er hela matchen är fantastiskt. Igen. Själv parkerade jag i Patriks soffa. Humöret sjönk betydligt när hemmalaget tog ledningen tidigt i matchen. Vi känner ju så väl igen hur det brukar sluta då. Modfälld och frustrerad konstaterar jag att ännu en gång klappar vi igenom när motståndarna tar ledningen. Det blir fladdrigt, osäkert och panikartat. Bollen dansar på vår mållinje vid ett par tillfällen och 2-0 är ganska nära. Det kändes därför som en skänk från ovan när Sinan vackert nickar in Castro-Tellos inlägg precis innan paus. Det var precis vad vi alla behövde.
Efter pausen kliver Bajen in och gör många saker bra. Man spelar stabilt och satsar framåt. Vi får stundtals se riktigt grann fotboll. Max Forsberg gör ett vackert mål, firar framför klacken och inte långt senare stänker Castro in 3-1. Vi har alltså ledningen med 3-1 på bortaplan. Det är tjugo minuter kvar att spela och nog fan händer det igen. Uselt, taffligt och pinsamt försvarsspel gör att vi står där med skägget i brevlådan till slut. Hela laget faller för långt ner, spelare blir stillastående och ingen rensar. Osäkerheten lyser så fullständig hos alla och när Giffarna gör sitt andra mål så är känslan så brutalt otäck. Alla vi där i TV-soffan i Årsta tittar på varandra och utan att säga något vet vi vad som kommer att hända. Ingen tar de förbjudna orden i sin mun. Ingen vill jinxa. Men det händer ju ändå. Kvitteringen kommer i 82:a minuten. Då gör jag något som egentligen är förbjudet och naturligtvis renderar i ett eget "Avgå" åt mig själv så här i efterhand. Inget jag är stolt över men jag reser mig upp och går. Just där och då gick luften ur för mig. Jag orkade inte mer.
Kanske känner jag annorlunda i morgon. Kanske är det jobbstress, förkylning och trötthet som talar nu, men just här och nu är jag övertygad om att sejouren i superettan blir äckligt långvarig. "Ge inte upp" skrev en peppande väninna nyss i ett SMS. Klart fan att jag inte ger upp. Men, deprimerad är jag. Ledsen, håglös och besviken. Det tänker jag dessutom vara ett tag till. Hammarby har oceaner kvar att bevisa innan jag blir på gott humör igen. Inte ens ett sommarlov i sikte får mig att le. Då förstår många hur illa det är.
Vad är det då som gör att det blir så här?
Ett nobelpris till den som sitter inne på lösningen. Vi saknar en ledartyp på planen. En stark härförare som visar vägen, det blir återigen uppenbart. Vi saknar naturligtvis kvalité men helt ärligt - det vi har bör räcka. Vi bör med den trupp vi har kunna klara av att försvara en 3-1 ledning i tjugo minuter en sådan här afton. Vi supportrar ska fasen inte behöva genomlida det här igen.. och igen.. och igen. Jag får en otäck känsla av att spelarna är så rädda för att förlora att de inte törs satsa framåt. Alltså, de ser så skitnödiga ut när Sundsvall gör sitt andra mål att vi där i TV-soffan redan där och då visste att det här inte skulle hålla. Är det förra årets bedrövliga situation som fortfarande spökar? Sitter allt i spelarnas huvuden? Tränar vi för dåligt? Äter vi för dåligt? Vill vi inte? KAN vi inte? (Hemska tanke). Jag känner åtminstone en skolfröken som lär ligga sömnlös i natt med frågor snurrande. Jag har ingen lösning. Jag har bara ångest.
Bitter? Jajamen - det varnade jag ju för redan i inledningen.
