Vem f*n e han? Del 1: Toni Nhleko
Denna artikelserie är till för att (lite humoristiskt) "hylla" några av de lite mindre uppmärksammande spelarna, som dragit på sig det grönvita matchstället. Var de missförstådda fotbollsvirtuoser, totalt genomusla, eller glömdes de helt enkelt bort i mängden? Inte minst, vilka f*n var de egentligen?
Vi slår på stora trumman och rivstartar med allas vår sydafrikanske anfallsfavorit. Nej, vi talat inte om Nathan Paulse (även om vi säkerligen får lov att återkomma till honom senare) - men väl Nkosinathi Nhleko. Kort och gott ville han dock helst kallas för "Toni".
I samband med att Björn Runström såldes till Fulham under sommaren 2006, blev tränare Anders Linderoth och sportchef Thomas Andersson så illa tvungna att hitta en ersättare väl namnet. Med ungefär nio färska miljoner på sparkontot, så drog Hammarbyledningen igång sin anfallsjakt. Kravbilden var en snabb och stark anfallare med näsa för mål. Nu skulle det banne mig värvas, tabelläget såg ju bättre ut än någonsin och hela Södermalm kunde känna lukten av SM-guld.
Samtidigt satt en viss Toni Nhleko och frös på en avbytarbänk i Norge. Han hade under våren varit ordinarie i sin klubb Viking Stavanger, och gjort en hel del viktiga mål under Tom Prahls ledning. Nu hade dock speltiden blivit knapp i samband med att Prahl skeppade in sin gamle adept Peter Ijeh till klubben. Toni ville helst inte lämna Stavanger, han trivdes i Norge och med lönen han hade, publikfavorit och välbetald som han var. Stavanger ville dock sälja, och när Linderoth och company intensifierade sitt intresse - viftade med stålarna och lovade speltid - blev valet inte längre något val utan en självklarhet.
"- Jag är snabb och ganska stark. Jag är också bra på att dribbla i en mot en-situationer, ja jag är ganska bra helt enkelt." Den sydafrikanske landslagsmannen tog i för kung och fosterland i en av sina första intervjuer på svensk mark. Trojkan Linderoth, Andersson och Appelqvist (Henrik - klubbens dåvarande VD, red. anm.) var också märkbart nöjda över sitt senaste nytillskott. Han debuterade på ett lerigt Olmypia i bortamatchen mot Helsingborg, augusti 2006. Hammarby förlorade matchen, och Nhlekos femton minuter långa inhopp lämnade en hel del i övrigt att önska.
Den återstående delen av hösten blev inte mycket bättre. Hammarby blandade topprestationer med bottennapp, men Nhleko var mer konsekvent i sitt spel. Konsekvent dålig och håglös. Den tunge anfallaren verkade varken passa in i Hammarbys snabba kortpassningspel, eller den svenska fotbollen i stort.
Toni var dock en mycket fin människa i övrigt, oerhört sympatisk och glad, sitt bevisligen höga självförtroende till trots. Han talade också ofta om sin starka religiösa tro; "-Jag saknar att gå i kyrkan. I Norge finns massor av vackra kyrkor, men ingen av spelarna går dit. De spelar golf i stället.".
Toni Nhleko gjorde inga allsvenska mål i Hammarby, inga hole-in-ones heller för delen. Oddsen på att han gjorde särskilt många på träning är nog också höga. Han var dock, bokstavligt talat, snubblande nära i 2006 års sista seriematch mot Öster. Toni snubblade på bollen som dock gick in i mål via en Österförsvarare. Nog hade man unnat honom detta mål i den officiella statistiken, men fotbollförbundet ville annat och målet blev inget annat än ett självmål. Matchen blev till slut direkt avgörande för båda lagen, då Bajen i och med vinsten säkrade spel i Royal League - medan Öster blev klara för nedflyttning.
Toni Nhleko jublar ikapp med en viss Sebastian Eguren efter målet mot Öster
"- Det var otäckt" Orden är Olof Guterstams, Bajenbekantingen tillika eviga läkarstudenten tillika dåvarande Brommapojken. Vi förfyttar oss i tiden likt Houdini, försäsongen 2007 nalkades med nye tränaren Tony Gustavsson vid rodret. Toni hade avslutat säsongen 2006 med att måla mot Bröndby i Royal League. I samma match hade han också hunnit med att missa öppet mål och utgå skadad. Förhoppningarna på att Nhleko faktiskt kunde börja prestera efter den något lovande fjolårsavslutningen, fanns faktiskt kvar i Bajenlägret.
Men så kom den där träningsmatchen i mars mot Brommapojkarna. Med tio minuter kvar blev Nhleko manglad av Per Asp i motståndarlaget, och föll medvetslös till marken. En hjärnskakning senare, fick inte Nhleko någon vidare speltid av Tony Gustavsson som föredrog andra anfallsalternativ som Paulinho Guara och nye adepten Charlie Davies. Två inhopp i Allsvenskan blev det under våren, som avbrott i hans annars läktarbundna vardag.
"- Vi har inte pengarna att köpa loss honom redan nu, därför väljer vi att låna honom till en början". Sandefjords tränare Tor Thodesen i samband med att Nhleko lämnade Hammarby i augusti 2008. Han spenderade den följande hösten i Norge, men succén uteblev överraskande nog även där. I början av december tog motgångssagan Toni Nhleko och Hammarby slut. Parterna kom överrens om att avbryta kontraktet och Nhleko flyttade hem till Sydafrika. Orden: "Svensk fotboll passade inte mig men jag har trivts väldigt bra på Söderstadion.", fick avsluta Nhlekos sejour i Hammarby. Han blev aldrig någon frälsare. Inte heller vår nye Runström. Han blev i ärlighetens namn inte mycket till något.
Matchformen på Nhleko var inte i topptrim mot slutet i Stockholm
Var tog han då vägen? Jo, väl hemma i Sydafrika återvända han till Jomo Cosmos. Det var i Cosmos som hans proffskarriär tog fart på allvar, då han imponerande nog gjort 26 mål på 60 matcher i klubben runt millenieskiftet. Hans dåliga form från Europasejouren såg ut att hålla i sig, och om Cosmos förväntade sig stordåd från sin hemmason trodde de väldigt fel. En misslyckad säsong senare hittade han en ny klubb i Thanda Royal Zulu, där han faktiskt fick igång karriären igen på ruinens kant. Under sin säsong där, 2008-2009, imponerade han så pass mycket att han blev värvad till den sydafrikanska storklubben Kaizer Chiefs.
Kaizer Chiefs blev också Nhlekos sista klubb som fotbollspelare. Efter två säsonger i Johannesburgs-klubben satte Toni punkt på karriären sommaren 2011. Idag jobbar han enligt egen utsago som "sports manager". Exakt vad detta innebär är antagligen en tolkningsfråga, men att han åtminstone är kvar inom sporten står klart. Kanske konkurrerar han i detta nu med diverse svenska agenter, som letar guldfynd på den afrikanska marknaden i hopp om att tjäna storkovan.
Kanske tänker han ibland på oss, som vi ibland tänker på honom. Drömmer han sig någonsin tillbaka till Söderstadions minusgrader, den där novemberkvällen 2006, när han gjorde sitt första och enda mål i Hammarby? Inte vet jag, men nu vet ni åtminstone vem han va´.
