Alexander Skarsgård: "När man är på Söderstadion är man tillbaka"
En längre intervju med Alexander Skarsgård kom oss tillhanda från Oscar och Niklas, bajare som bor i USA. En intervju om kärleken till klubben, om längtan till Söderstadion och vikten av att bevara svensk supporterkultur. Vi är tacksamma att vi i samarbete med Bajen Fans får möjligheten att publicera denna.
Trots sportsliga motgångar i Hammarby har det funnits en person som alltid har hållit fanan högt. Många har blivit imponerade av skådespelaren Alexander Skarsgård för sitt engagemang att sprida det grönvita ordet till invånarna på andra sidan Atlanten. På senare år har han blivit något av en ambassadör för klubben. I en längre intervju pratar Skarsgård om sitt liv som Bajare i Hollywood och om sitt supporterskap till Hammarby.
Efter att ha slagit igenom i Sverige gick flyttlasset till Hollywood, Kalifornien, där Skarsgård nu bor. För tillfället spelar han in den sjätte säsongen av vampyrserien "True Blood" och han hymlar inte med att det är mycket jobb.
- Jag har ingen ledig tid här i Los Angeles (skratt). Jag jobbar i stort sett hela tiden med det här. Är jag ledig mer än ett par dagar försöker jag dra hem till Sverige, säger han.
Förra året köpte han ett hus i Los Feliz, ett område som han gärna jämför med Södermalm som han är uppvuxen på.
- Det är typ östra Hollywood kan man säga, närmare Downtown. Det är avspänt och har en schystare vibe. Det är inte som Hollywood och Beverly Hills hetsen. Innan jag köpte huset som jag nu bor i var det två områden som jag tyckte var sköna. Det var Venice och Los Feliz. Båda de områdena har en egen karaktär och är lite mer laid back, de påminde mig mest om hemma på Söder. Jag jobbar i Hollywood och den dagliga resan till Venice är två timmar med bil. Det var det som avgjorde att jag inte flyttade dit, jag kände att det var för långt.
Då "True Blood" har blivit en populär serie med många fans har också Skarsgård skapat sig ett namn bland amerikanerna. Kändisskapet verkar dock inte bekymra honom alltför mycket. Han berättar att han har träffat en del Bajare när han är ute på gatorna i L.A.
- Jag blir ju igenkänd, absolut. Jag försöker väl undvika shopping malls och liknande där det är väldigt mycket folk.
- Jag har en bajenvimpel på min bil, så det händer att folk ser den. Då får man ju lite kommentarer. Jag har bajentröjor på mig ibland och det är klart att folk känner igen det. Jag har märkt att det finns en hel del Bajare här. Jag har några polare som Joel (Kinnaman). Han är ju råbajare och uppväxt på Söder, så vi är ett gäng Bajare hemifrån också.
Vid intervjutillfället har det gått en dag sedan Hammarby spelade den fjärde omgången av 2013-års Superettan. Det blev en uddamålsförlust borta mot Falkenberg, och många supportrar var besvikna över skillnaden på spelet jämfört med hemmamatchen mot Örebro, som spelades omgången tidigare, där Hammarby vann och skapade många chanser. Skarsgård tillhör den besvikna skaran supportrar och erkänner att han hade höga förväntningar inför denna säsong.
- Jag tycker vi har ett otroligt starkt lag och vi ska gå upp i år, inget snack om saken. Örebromatchen var fantastisk, och lika kul som det var mot Örebro var det tråkigt i senaste matchen mot Falkenberg. Jag hoppas att man får ordning på det för jag tycker att med den truppen vi har nu så hör vi hemma i Allsvenskan.
Trots att han jobbar ofta och spenderar mycket tid på filminspelningar försöker han följa Hammarbys matcher så gott som det går. Han berättar att han har problem med att streama matcher och att förutsättningarna oftast inte är de bästa.
- Nu till exempel sitter jag i min trailer i Montebello som är ett industriområde där vi håller på att filma i en läskedrycksfabrik. Det är mycket sånt att man är ute på konstiga platser med dåligt Internet. Oftast följer jag liverapporteringen från Hammarby Fotbolls hemsida. De gör ett fantastiskt bra jobb med rapporteringen, men emotionellt är det jobbigt, speciellt om man är på ett område med dålig mottagning. Ibland funkar det inte och man hamnar efter, och ibland förlorar man mottagningen. Det kan bli väldigt frustrerande.
Hur ofta är du på plats i Sverige och ser matcher live?
- Så ofta jag kan. Tyvärr är det väldigt svårt med mitt schema. Oftast är jag ledig över jul runt 10 dagar, och då spelar de inte såklart. Men jag försöker tajma det så att jag kan komma hem och kolla en match på Söderstadion om jag har möjligheten. Men som sagt, det är inte alltid det går. Men får jag tre dagar ledigt är det klart jag åker hem.
- Jag hoppas verkligen att komma hem till sista matchen på Söderstadion. Vi håller på att filma då, men jag ska be och böna om att få ledigt några dagar. Det vore en dröm att få vara med på sista matchen på Söderstadion, det är ett historiskt ögonblick för alla med grönvita hjärtan, så det är klart att man vill vara där. Om jag är ledig i 48 timmar flyger jag hem endast för den kvällen, det är det värt. Och självklart, det vore magiskt att vara med på första matchen på Nya Söderstadion. PSG-matchen vore också skitkul att se. Men återigen, det är knepigt när man bor i L.A. Men jag gör allt vad jag kan för att komma hem till dessa matcher.
Just flytten till Nya Söderstadion är någonting som han ser som nödvändigt, men han poängterar också hur mycket han älskar Söderstadion och dess charm.
- Det är blandade känslor, som jag tror de flesta av mina polare också känner, men jag är exalterad över den nya arenan. Om vi ska bli en etablerad allsvensk klubb och större i Europa måste vi ha en större arena. Jag förstår att utvecklingen måste gå åt det hållet. Den ser väldigt fin ut, och jag tror det kommer bli grymt. Samtidigt är det lite vemodigt också. Jag älskar ju gamla rostiga Söderstadion, det är ju där man är uppväxt. Det kommer nog bli väldigt emotionellt sista hemmamatchen tror jag.
Många minns Skarsgård från Söderstadion när han drog igång klacken med ramsan "Hur ska vi ha't" i matchen mot Syrianska hemma 2010. I samband med matchen hade han tidigare varit på Bajen Aid auktionen, ett initiativ av supportrar för att få in pengar till klubben. Där bidrog han med två signerade filmboxar från "True Blood" och "Generation Kill" som han ropade ut för 10,000 kronor. På frågan om han likt Syrianskamatchen kommer ställa sig och dra igång klacken i år igen väljer han att svara mer försiktigt.
- Jag är ingen ledare av klacken. Vi har redan grymma kisar som sköter den biten. Men det är klart jag gillar att sjunga när man är där. Jag kände att det var läge att dra igång den ramsan då och få igång klacken lite. Det är möjligt att det händer igen.
Hur engagerad är du i Hammarbys övriga sporter?
- Det var genom hockeyn som jag började. Det var Bernt Rosengren, en gammal jazzlegend, hans son Lasse och jag var bästa barndomskompisar. Bernt tog med oss på Bajens hockeymatcher när vi var åtta, nio bast, och jag fick känna på Hovetkänslan med klacken och allting. Jag är uppväxt på Söder så jag var redan Hammarbyare, men det var så mitt intresse började, det var där jag blev förälskad i klubben. Nu tycker jag personligen att fotbollen är roligare än hockeyn, men det är fortfarande roligt att kolla på Bajen i hockey. Jabbe (Jakob Uddeholt) och grabbarna har gjort ett fantastiskt jobb med Bajen Fans Hockey.
Hur ser en matchdag ut för dig i Sverige? Var laddar du helst upp och hur firar du en seger?
- Om det är fint väder samlas vi på Medis, och vi brukar gå till pubarna där omkring. Det är där jag är både innan och efter matcherna. Det är olika krogar beroende på vilket gäng man är med. De flesta av mina barndomspolare bor kvar på Söder än idag.
Just barndomsvännerna är någonting som Skarsgård ofta nämner. Han berättar att de är en del av tryggheten som finns hemma i Sverige, tillsammans med familjen och Bajen. En trygghet som han värderar högt.
- Mitt liv har förändrats och ser väldigt annorlunda ut på många sätt idag jämfört med hur det såg ut för 10 år sedan. Men det är skönt att ha den grunden på något sätt - att komma hem och möta upp sina barndomspolare, sitta på Medis, dricka bärs innan matchen och snacka skit. När man väl är på Söderstadion är man tillbaka, man är en av grabbarna. Det betyder otroligt mycket för mig att man är en i gänget där. Det är något som inte har ändrats trots att mitt liv på många andra plan har ändrats. Det är därför det är otroligt viktigt för mig att komma hem. Inte bara hem till Bajen, utan också för att träffa familjen. Hammarby har betytt mycket för min uppväxt och gett mig både kärlek och sorg såklart, som för alla Bajare. Det är väldigt viktigt att hålla kvar för mig, att man får vara sig själv.
- Här i L.A. är det väldigt mycket att man träffar folk från branschen som är skådisar. Mina barndomspolare hemma är knegare. Söder när jag växte upp var annorlunda än vad det är nu. Nu är det en ganska rik stadsdel. När jag växte upp där i början på 80-talet var det en knegarstadsdel. Mina polare kommer från arbetarklasshem och många av dem är arbetarklass. Det är väldigt viktigt för mig att ha kvar det. I deras ögon är jag samma gamla Alex som -93 när vi åkte Bajen Fans bussen till Trelleborg, eller vart fan vi åkte. Det här är viktigt för mig att hålla kvar vid, väldigt viktigt.
Skarsgård har aldrig varit sen med att visa denna kärlek till Hammarby. I en reklamfilm 2010 försökte han och Joel Kinnaman, iklädda matchtröjor, lifta ifrån Hollywood Boulevard till Jönköping där Bajen skulle spela bortamatch. Nyligen blev Skarsgård uppmärksammad då han i en amerikansk talk show förklarade för programledaren vilken hans favoritsång är. Många Hammarbyare drog på smilbanden när de sedan hörde honom sjunga Kentas "Just Idag Är Jag Stark". Skarsgård berättar att han hela tiden försöker introducera nytt folk till Hammarby och det hårda arbetet har gett resultat.
- Jag har en del amerikanska polare som gillar fotboll, och de är Bajare nu. Jag har rekryterat dem så när jag åker hem köper jag halsdukar och tröjor åt dem. Exempelvis jobbar jag nu i ett industriområde utanför L.A. med en cateringsnubbe som springer runt i en hammarbytröja. Jag tog med mig en bajentröja till honom. Jag försöker sprida Bajen så mycket som möjligt.
Han har gått på olika sportevenemang i USA och menar att den amerikanska läktarkulturen går inte att jämföra med den som finns på Söderstadion.
- Jag har gått på några Lakersmatcher och jag var på Kingsmatchen när de vann Stanley Cup förra säsongen. Det är ju en kul upplevelse att till exempel kolla på Lakers på Staples Center med 18,000 åskådare. Men du får ju inte den kicken som du får på Söderstadion. Inte alls samma tryck och inte alls samma adrenalin.
- Det går inte att jämföra med läktarkulturen här i USA. Det är det jag menar, att vi måste värna om vår läktarkultur i Sverige. Att gå på sport här i USA tycker jag är råtrist. Det är en helt annan upplevelse. Mitt under match kan folk gå och köpa korv eller hänga i souvenirståndet. Det blir som mest tryck på arenan när de skjuter ut gratis t-shirts. Det finns inte på samma sätt som hemma på Söderstadion. Det är jävligt kul att ta med folk som inte har varit på Söderstadion tidigare för de blir helt tagna.
- Det som är närmast det är när jag var i Louisiana i samband med en film för några år sedan. Då gick jag på collegefotboll och såg när Louisiana mötte Alabama. Det är en stor rivalitet mellan de två skolorna. Där blev det tryck.
- På collegenivå blir det mer att folk krigar för sitt lag. Där har de inga "corporate sponsorships". Här i USA köper de klubbar också. En klubb kan flytta från en stad till en annan. Det är som att någon rik snubbe från Malmö skulle köpa upp Hammarby och flytta ner laget dit. Det är väldigt fabricerat allting. På collegenivån känner jag att det är mer genuint. Det är fortfarande mycket pengar inblandade men inte som på proffsnivån. Collegefotbollen här är fortfarande nästan lika stor som den professionella, men spelarna får inte ta betalt. Så det är inte riktigt samma sak som på proffsnivå.
Diskussionen fortsätter in på hans syn på bengaliska eldar. Han är tydlig med att han först och främst vill att det ska vara säkert på svenska arenor, men tycker också det är viktigt att försöka bevara svensk läktarkultur och inte reglera den alltför mycket. Han talar om medias ansvar och om hur de ofta svartmålar de aktiva supportrarna som håller den svenska läktarkulturen levande.
- Man måste hitta någon balans. Det är otroligt viktigt såklart att ha en hög säkerhet på arenorna. Men det är också viktigt att vi låter läktarkulturen få leva och inte kväva den för mycket. Den är fantastisk - det finns så mycket kärlek och glädje där. Jag tycker att Bajen och väldigt många andra klubbar jobbar väldigt aktivt för att försöka hitta ett läge där det är säkert och tryggt, men att det får gå vilt till. I en klacksektion ska det vara röj - i positiv bemärkelse. Det är en sådan otrolig energi när man står där - den energin vill man behålla. Jag tror ingen som har stått i klacken i Bajen, eller någon annan klubb, vill motarbeta det. Det är klart man ska motarbeta det om det är våld på läktaren eller brandrisk. Men det är en annan sak. Det är farligt att stigmatisera hela supporterkulturen. Ibland är det väldigt svart och vitt i media när man pratar om det - att alla som är aktiva supportrar är massmördare.
Att Skarsgård vet vad supporterskap handlar om är ingen hemlighet med tanke på sin historia. Han berättar att han som ung åkte på många bortamatcher med Bajen Fans bussarna och var på plats och såg Hammarby ta sitt första SM-guld genom tiderna. Han har några favoritminnen som han kommer ihåg extra väl.
- När vi slog Vasalund -93 var jävligt kul. Det var i Solna när vi gick upp till Allsvenskan. Självklart SM-guldet också. Det var en helt absurd känsla. Jag var där. Jag har till och med Peter Holms doja här hemma. Jag lyckades få tag på den, så den står här i L.A. i min bokhylla.
- Men SM-guldet blev så konstigt också. Det blev en identitetskris bland fansen. Jag började gå på 90-talet så hela uppväxten var att vi aldrig har tagit cupen och vi har aldrig tagit SM-guld. Det var ju en ramsa man stod och sjöng. Vi var alltid underdogs. Vi var den skitiga klubben från södra Stockholm som inte hade aiks eller djurgårdens pengar - men en otrolig lojalitet och kärlek. Det var hela vår identitet. På ett sätt blev det konstigt när vi vann. Det blev som: "jaha?" På något sätt blev det att nu är det vi som är svenska mästare, vi är de som alla andra vill spöa. Det var en otroligt konstig känsla samtidigt som man var helt lyrisk såklart. Men det var också såhär: "vad händer nu?" Det var många som nästan skröt om att "vi är skitdåliga men jag är Bajare ändå". Jag hade till och med en t-shirt med texten "vi har aldrig vunnit cupen, aldrig tagit SM-guld, utomhus, men vi skiter väl i det, alla vet vilka vi är, vi är Bajen Fans och ifrån Södermalm." Det var någon slags stolthet i det. I den glädjen var det många som blev perplexa: "vilka är vi nu?"
Skarsgård minns de spelare som gjorde allt för klubben - de trogna och genuina Hammarbyarna.
- Micke Hellström är en favorit med sin lojalitet. Han var alltid där i hela sin karriär - det var så mäktigt. Kennedy också, absolut. Han är en fantastisk lirare. Jag minns för 10 år sedan när jag sprang in i honom på Hovet när Bajen lirade hockey. Han är en genuin Bajare med en otrolig passion. Jag har alltid älskat Pétur också.
Såsom hans idoler kämpade på planen hoppas han att fansen fortsätter kämpa, trots motgångar. Han låter skicka en hälsning till alla Bajenfans världen över och lovar att göra sitt yttersta för att komma hem i sommar för att ta avsked av sitt kära Söderstadion.
- Kämpa vidare. Förhoppningsvis ses vi på den sista matchen på Söderstadion den 23 juni. Jag gör allt i min makt för att se den. Även om jag måste ro med en kanot över Atlanten. Jag gör vad som helst - jag bara måste hem till det.
