Ännu en höst utan karaktär – ge oss något att glädjas över
För tredje året i rad äntrar Hammarby höstsäsongen förutsättningslöst och utan självförtroende. Kontraktet är redan säkrat och avståndet till Europaplatserna bara växer. Nu är det dags för spelarna att steppa upp och visa att nästa säsong blir något att se fram emot.
Den 8:e juli tog Hammarby emot Örebro hemma på Nya Söderstadion och vann med 3-1. Fredrik Torsteinbö inledde sommarens match med att göra 1-0 och Pa Dibba utökade sedan hemmalagets ledning gånger två. Matchen mot Örebro var också den match där Jakob Michelsens förmåga att få ut max av alla spelare peakade. Torsteinbö, som tidigare huserat på bänken, var en av planens bästa spelare. Pa Dibba hade varit bänkad och ersatt av Romulo men agerade som en självklar startspelare.
Två omgångar tidigare, hemma mot Djurgården, slängdes Stefan Batan in i hetluften, assisterade till två mål och var en starkt bidragande faktor till en av vårens derbysegrar. Känslan av att alla spelare var redo och kapabla att prestera när de fick chansen var påtaglig. Leo Bengtsson var briljant varje match, Mats Solheim blev ett vapen på offensiva fasta och Markus Degerlund agerade med pondus och självklarhet. Bland oss supportrar fanns ingen oro för vem som skulle starta, bara förhoppningar.
De spelare och drag som karaktäriserade Hammarby och Jakob Michelsens spel under vårsäsongen har under hösten bytt skepnad. Spelet som var tråkigt och fruktbart, har blivit roligt och resultatlöst. Truppen var under våren tunn men konkurrenskraftig, under hösten är den tunn och saknar spets. Spelarnas brister lyser igenom och när de elva bästa inte är tillgängliga blir resultaten därefter. I söndagens match mot Malmö FF var Hammarby utspelade från start till mål, agerade utan självförtroende och 22-6 i avslut till hemmalaget skvallrar om en ensidig matchbild.
I onsdagens hemmamatch mot IFK Göteborg kommer en ny chans och det är dags att steppa upp. Det är dags för en bra prestation, ett bra resultat och att spelarna tar chansen. Jakob Michelsen pratar om processen precis som Nanne Bergstrand gjorde under tre års tid, men snart tryter tålamodet ännu en gång. Spelarna och spelet utvecklas visserligen på ett helt annat sätt än under Bergstrands ledning men för att processen ens ska få fortsätta krävs mer än visuell utveckling, det krävs resultat.
