Arenabytet - Vem vill skända en gigantisk grav?
Det är nu drygt ett år sedan vi lämnade gamla Söderstadion för den nya. Igår avhandlades vägen fram tills att schabraket stod klart därute vid Globen, idag ska vi rikta blickarna mot det som var. Utifrån ser gamla Söderstadion hyfsat intakt ut men så är inte fallet. I skrivande stund står platsen i våra hjärtan och förfaller men från klubbens håll hörs ingenting.
Bilden ovan publicerades på Twitter i början av juni i år. Man kan ana konturerna av en fotbollsplan där det utkämpats så väl tuffa som enkla matcher. Där ett av lagen varit påhejat av en fanatisk supporterskara som troligtvis skulle bedömas som besatt av valfri psykolog. Där finns läktarplatser som fortfarande serintakta ut. Läktarplatser som inhyst känslor som ingenting annat än ett fotbollslag kan framkalla. Bilderna föreställde Söderstadion. Gamla, mytomspunna och fantastiska Söderstadion. Eller ja, vad som nu finns kvar av den.
Den officiella avslutningen
Hammarby spelade sin sista hemmamatch på Söderstadion för drygt ett år sedan, den 23/6 2013 för att vara exakt. Själva matchen i sig är inte mycket att skriva hem om. Ängeholm hade ledningen tills det bara återstod fem minuter av ordinarie tid, då Kennedy gjorde det Kennedy gjort så många gånger förr; räddade Bajen. Men väldigt få eller inga alls brydde sig om det som hände mellan de vita linjerna just den där sommarkvällen, allting handlade om platsen vi befann oss på. Tusentals människor hade tagit sig söder om Skanstull för att få chansen att ta avsked av den plats där man växt upp, den platsen där ens fanatism och supporterliv fötts, byggts upp och frodats. Visst, Söderstadion har varit en plats där man upplevt lika mycket lidande som framgång, men det har alltid varit ”hem” för många av oss. Den 23/6 2013 var det tänkt att det skulle sägas farväl. Det var tänkt att man skulle få en riktig chans att gå vidare. Det blev som det blev med den saken.
Inför den där sista fajten som i efterhand inte betydde någonting alls rent sportsligt, men som emotionellt skapat ett ärr hos en hel supporterskara, lovade Hammarby Fotboll dyrt och heligt att allting skulle bli vad supportrarna förväntade sig. Avskedet skulle bli värdigt, men plundringen av arenan skulle komma först senare. Drygt ett halvår tidigare hade AIK sagt farväl till Råsunda och fått plocka med sig i princip vad som helst från arenan direkt efter att slutsignalen ljudit mot Napoli. Men för Söderstadion gällde andra regler då den var tvungen att stå kvar efter att sista matchen hade spelats.
Under slutet av samma sommar skulle det nämligen byggas om nere på Årsta där Hammarby normalt sköter sin fotbollsträning. Inför den där sista matchen mot Ängelholm hade man alltså uppmanat supportrarna att ta det lugnt och låta inredningen sitta kvar samt strunta i att skära loss bitar utav gräsmattan. Det skulle komma en tid för det men den tiden var inte där och då. Patric Ljungström, Hammarbys dåvarande marknadschef, sa till DN att man självklart skulle ordna någon form av ”rivningsfest” men det fanns ingenting klart om hur den skulle gå till.
Det jättelånga gräset spär på bilden av en övergiven plats
”Förtursrätten”
När de tidigare nämnda bilderna kom ut på Twitter insåg jag att jag fortfarande inte hört någonting alls kring denna så kallade ”rivningsfest”. Eftersom jag inte är engagerad i någon speciell supporterförening utöver mitt medlemskap så valde jag att börja ställa frågor i ämnet. Vad hade man lovat från Hammarbys håll inför den där sista matchen? Hur ofta nämndes ”rivningsfesten” nu för tiden? Men framförallt: Vet någon supporter om när allt ska rivas? Först och främst valde jag att gå tillbaka för att ta reda på vad Hammarby hade sagt inför arenabytet och vilka löften man hade gett sina supportrar. Jag har under den senaste månaden varit i kontakt med flertalet supportrar, Stockholm Stad och även SGA Fastigheter AB som äger Söderstadion. Eftersom inga klara uppgifter kring rivningen och tidsplanen gick att hitta från Hammarbys håll, så såg jag ingen annan utväg än att ta steget över deras huvuden.
Trots att ingenting var klart med hur supportrarna skulle få ta ett ordentligt farväl av Söderstadion, så hindrade det inte Hammarby från att kapitalisera på kärleken till deras fristad och hemmaplan. Redan innan man fått reda på att den nya arenan skulle bli försenad började man sälja något som man valde att kalla ”förtursrätt”. Det innebar att alla befintliga säsongskortsinnehavare som innan 31/1 2012 valde att betala 500 kr fick rätten att välja rad och plats på den nya arenan, en ynnest som Hammarby alltså värderade till 500 kr. Det fina i kråksången var att denna ”möjlighet” förlängdes från att första endast ha gällt mellan 9/11 2011 till 15/12 samma år. Att försäljningen av denna ”förtursrätt” gick trögt är lätt att anta då man plötsligt fick 1,5 månad till på sig, helt utan vidare motivering. Det var skrämseltaktiken som gällde vid det här skedet, köpte man inte rättigheten till att välja först riskerade man ju att någon annan tagit just den platsen man själv helst ville ha. En plats som ingen hade en aning om vad den innebar gällande sikt, pris eller närhet till baren.
Det ovanstående var dock inte det enda man fick rätten till. Förutom att välja plats, få möjlighet att gå in på arenan före alla andra under en ”exklusiv” rundvandring, så skulle man dessutom få en souvenir från Söderstadion. Det som skulle delas ut var en ”sittplatsplanka” och, som man väljer att skriva ut det, ”(kanske något mer…)”. Denna eller dessa souvenirer skulle man få möjlighet att hämta ut efter säsongen 2012. Med facit i hand var det då fortfarande 8-9 månader innan Nya Söderstadion ens var redo för att användas.
Nedre bänkraderna på norra läktaren
Ingenting återbetalas
I en annan text som idag ligger uppe för alla att hitta via Google skriver också Hammarby att Hammarby Fotboll AB inte ”utfäster någon rätt till krav på återbetalning i någon situation av betalda Förtursrätter”. Man frånsade sig alltså allt ansvar att betala tillbaka pengar som man som konsument inte fått ut det förväntade värdet av. Lägg därtill att initiativet kring förtursrätter lär ha kommit från supporterhåll då marknadschefen Patric Ljungström resonerar kring ämnet redan under våren 2010 i bloggen på sidan nyarena.se, en hemsida som var dedikerad det nya arenabygget. Ljungström tar upp ämnet då han fått ett mail om det långt innan arenan ens varit klubbad i kommunfullmäktige. I inlägget från 4/5 2010 resonerar Ljungström om vilken tidpunkt dessa förtursrätter är mest lämpade att börja sälja. Tidpunkten blev alltså hösten/vintern 2011.
Så kom då våren 2012 och förseningen var ett faktum. Den 22/3 lade Hammarby ut det pressmeddelande som SGA Fastigheter och Peab skickat ut där man bad om ursäkt och berättade att man skulle sätta in alla resurser som gick för att ro bygget i hamn. I den texten som Hammarby lade ut på sin officiella hemsida skrev man ingenting om eventuellt köpa förtursätter, istället var texten enbart en pekande hand mot vad som skickats ut av fastighetsägaren och entreprenören. Kanske är det förmätet att tro att Hammarby skulle lägga fokus på de supportrar som faktiskt engagerat sig ekonomiskt i sitt eget, alldeles personliga, avsked till Söderstadion. Det måste åtminstone varit precis det man som förening tänkte i det läget.
Fram till hösten 2012 var det tyst om förtursrätterna. Men i början av november kom det ut en artikel som skulle svara på de mest frekventa frågorna. Då hade man kunnat ta med sig förtursrättsköparna in på nya arenan och självklart hade en hel del frågetecken uppstått. Då framkom det bland annat att den halsduk som delats ut vid visningen också skulle vara tillgänglig för de som inte hade haft möjlighet att vara med på visningen. Halsduken, som pryddes av texten ”This is Söderstadion”, delades ut till alla som var på plats under den där magiska första stunden på nya arenan för alla med förtursrätt. De som inte kunde medverka skulle skicka ett mail till en adress som var dedikerad åt frågor kring den nya arenan. Supportrar som jag pratat med har dock berättat att de tider som man hänvisades till för att hämta ut halsduken i efterhand varit helt värdelösa och således valde flera att inte utnyttja sin rätt. Halsduken såldes senare som vilken halsduk som helst till allmänheten och exklusiviteten får anses vara marginell.
Den 10/6 2013 närmade sig premiären på den nya arenan med stormsteg och Hammarby spelade en hemmamatch mot Varberg. Matchen i sig behöver vi inte gå in på mer än det faktum att Bajen tappade en ledning med 2-0, något som inte sågs med blida ögon på läktarna. Missnöjet var stort och skammen över att behöva lämna legendariska Söderstadion med en fotboll som var långt under den nivå man kunde förvänta sig var påtaglig. Att dessutom snart behöva kliva in på något som just då kändes plastigt, amerikaniserat och ”oäkta” gjorde inte saken ett dugg bättre.
Där östra läktaren en gång stod
#forza3000
Bajen Fans, Hammarbys och en av Sveriges största supporterföreningar, gjorde då vad Hammarbys marknadsavdelning inte klarat av så långt; man tog ett initiativ. För att försöka skapa press på Hammarbys ledning startade man, tillsammans med Bajenland, en kampanj som man kallade #forza3000 vars syfte var att nå upp till samma antal säsongskortsinnehavare som Söderstadion haft platser. Ett helt ideellt arbete som kom på initiativ från supportrar och inte den förening som borde vara mest intresserad av att sälja så många biljetter som möjligt. Efter samtal med människor som var involverade i ovan nämnda kampanj kan jag med säkerhet skriva att Hammarby som klubb inte såg positivt på den texten som Bajen Fans skrev i samband med lanseringen av kampanjen. Istället för att fokusera på det faktum att ideella krafter valde att göra någonting, lade man hela sitt fokus på hur idén presenterades. Bajen Fans valde att, helt motiverat, skriva att om man som supporterförening lyckades med något som avlönade tjänstemän inte klarat av, så skulle man hjälpa Hammarby Fotboll med att genomdriva omorganiseringar på marknadssidan inom klubben. Ärligt? Ja, definitivt. Felaktigt? Inte det minsta.
Hammarby som klubb är på många sätt och vis mest igenkänd för dess fanatiska supportrar. Med ett enda SM-guld sen grundandet kan man knappast luta sig emot framgångar och titlar som kännetecken för en av Sveriges mest folkkära föreningar. Nej istället är det supportrarna som skapat myten och kärleken kring Hammarby IF, vilket gäller vilken idrott som helst. Därför var den behandling av de supportersouvenirer, som lämnades kvar efter sista matchen på Söderstadion, ett av dem sorgligaste kapitlen i svensk supporterhistoria.
Ceremonin efter matchen
Bajen hade precis kryssat mot Ängelholm, Kennedy hade kvitterat under slutet av matchen. Leif Andrée hade hållit ett något överförfriskat tal om både det ena och det andra, Magnus Carlsson och Anders Wendin hade framfört den specialskrivna låten ”Platsen i mitt hjärta” som skrev av just nämnde Magnus och handlade om Söderstadion. Under låtens sista halva ramlade läktarna in på planen och stämningen var sorgsen men ändå vacker. En krans hade placerats ut vid planens mitt där en hel drös supportrar valde att hänga upp sina egna, personliga tillhörigheter som man relaterade till Hammarby och Söderstadion. Det var ett berg av halsdukar som stod där i mitten och runt om bildades en ring av sorgsna och hängivna människor. Man njöt av varandras sällskap och gemensamma kärlek en sista gång. Det var fint, det var värdigt. Vad som hänt därefter är det dock inte.
Jag minns inte om det var dagen efter eller två dagar efter som en bild publicerades på sociala medier. Där såg man berget av halsdukar och andra souvenirer från den sista matchen på Söderstadion, inslängda i en skrubb. Tack vare, eller på grund av, att det var en U21-match just då den cirkulerade, så lyckades några av Hammarbys mer välkända supportrar lokalisera platsen och allting samlades upp på ett värdigt sätt, något som inte hade hänt utan supportrarnas insats. Enligt säkra källor ska Ljungström, som alltjämt var marknadschef vid det här tillfället, varit förbannad på den som läckt bilden och inte alls verkat visa uppskattning för de personer som nu försökte lösa problemet. Souvenirerna samlades hur som helst ihop och placerades i det som kallades Finlux-rummet på Söderstadion. Var souvenirerna finns just nu har jag inte fått något svar om. Bajen Fans erbjöd sig att ta hand om allting, man hade ett rum klart där de skulle kunna stå. Men Hammarby svarade överhuvudtaget inte alls på det erbjudandet. Det är inte bara genant utan dessutom ett respektlöst sätt att behandla sina supportrar och dess engagemang för såväl föreningen som sina supportervänner.
Södra läktaren, fotad från norra
Läktarsektionernas status
När man ändå är inne på uttrycket oklart så kan det vara dags att prata om den utlovade plundringen av Söderstadion. Trots att ett år har gått har man fortfarande inte anordnat någon officiell plundring och det som många förväntat sig lär aldrig kunna genomföras. Östra läktaren är riven sedan länge då den enbart varit hyrd från ett externt bolag, skyltarna runt om planen ligger i en enda oordning och bänkraderna närmast planen är redan bortplockade. Därutöver finns en gigantisk sand eller grushög som återfinns precis vid södra läktaren. Kort sagt så skulle en plundring av Söderstadion inte vara den plundring som man från början utlovade. Vem kan känna något för en ödelagd plats? Vem kan känna igen sig i något som en gång var fullt av passionerade supportrar men nu agerar avlastningsyta för material som används till evenemang på andra arenor i området? Vem vill skända en gigantisk grav?
När jag tog kontakt med Stockholm Stad och SGA Fastigheter ville jag enbart få svar på frågan om när Söderstadion ska rivas enligt deras tidsplan. Båda bekräftar att tanken är att rivningen ska börja någon gång under hösten. Fram tills nu har man genomfört vad man kallar miljöinventering för att kontrollera vad för typ av ämnen som kan finnas som man behöver ta hänsyn till. Rivningsansökan är inskickad och en upphandling är på gång. Marken i sig ska förberedas för det Tekniska Nämndhuset som ska byggas först och främst och därefter planeras det för bostäder. Enligt SGA finns det en dialog med Hammarby kring rivningen, en dialog som vi supportrar inte fått ta del av överhuvudtaget.
Ingen bevakning
Vidare berättade representanter för SGA att bevakningen av Söderstadion är obefintlig. I skrivande stund fungerar den mer eller mindre som ett härbärge för uteliggare då det inte är några direkta svårigheter att ta sig in. På det som en fungerade som läktare återfinns nu en hel del skräp och rester från människor som slagit sig till ro över natten. SGA var noga med att beklaga sig över det faktumet då det ur säkerhetsmässig synpunkt är en mardröm. Det finns, enligt SGA, mängde av saker som man kan göra sig illa på, samtidigt vet man inte hur man ska få bukt på problemet. Det här är självklart en springande punkt för Stockholm Stad och dess fastighetsbolag. Skulle det komma fram att någon kunnat bryta sig in på en plats utan övervakning och dessutom skada sig allvarligt, ja då väntar nog betydligt tuffare frågor från alla möjliga håll.
Under hela den här tiden som har gått sedan Kennedy slog sin sista crossboll i matchsammanhang på Söderstadion, så har Hammarby haft locket på. Ingenting har kommunicerats ut till den fantastiska supporterskaran som man är så oerhört stolta över och sägs vilja vårda ömt. Bajen har Sveriges högsta publiksnitt trots att man ligger i Superettan och inte i Allsvenskan. Hammarby som förening är otroligt lyckosamma att den passionen och obegränsade optimismen som finns hos supportrarna, lever vidare år efter år och känslan är att man som klubb helt enkelt prioriterat bort fansens önskan om ett värdigt avsked. Istället har man haft fokus på andra saker, vad dessa är låter jag vara osagt, samtidigt som man hoppats på att antalet intressenter till en plundring minskat. Samtliga som jag varit i kontakt med har varit förbannade och besvikna på det faktum att den av Hammarby utlovade stunden för ett riktigt farväl inte skett än. Att man dessutom tagit betalt för något som man fortfarande inte levererat är inte bara pinsamt, det är rent utav skamligt.
Västra läktaren, fotad från norra.
Hammarby svarar inte
Vad det hela beror på har jag inte lyckats hitta något svar på och jag har sökt evenemangsansvarige Göran Rickmer utan att få någon återkoppling. Det mest troliga är att man inte hade någon ordentlig plan för hur avskedet skulle gå till, utan att var och en inom organisationen svarade vad man trodde att allmänheten ville höra. Patric Ljungström var under en lång tid involverad i såväl Hammarby som förening samt den nya arenan. Att han nu inte är kvar har säkerligen gjort att man inte riktigt har koll på vad som utlovats och inte. Omsättningen av personal samt bristen på genomarbetade uttalanden är något vi vant oss vid.
Frågan är hur länge engagemanget från supporterhåll kommer att leva kvar om man ständigt blir illa informerade om allting som klubben beslutar. Ett av Nannes första citat i en intervju som tränare för Hammarby var att ”supportrarna ska inte styra klubben”, något som stämmer fullt ut. Men ska Hammarby fortsatt kallt räkna med att mängder och åter mängder av personer planerar sina liv för att kunna stötta föreningen, så krävs det att man får den information som man är värd. Det Nanne missade i sitt uttalande för ett halvår sedan var dock att många av tjänstemännen, både nu som då inom Hammarby, är just supportrar i grunden. Så då återstår egentligen bara frågan kring vart vi står just nu och jag kan inte komma på något annat sätt att sammanfatta det än nedan;
Just nu står en fotbollsarena och förfaller. En fotbollsarena där tusen och åter tusen människor haft både sina sämsta och bästa stunder i livet. En plats man blivit lovad att få ta ett ordentligt farväl till. En plats man köpt rätten till att faktiskt få behålla en fysisk del av. En plats som man investerat hjärta och själ i. Samtidigt står klubben bredvid, nonchalerar alltihop och supportrarnas ideella låga dör en smula till.
