Att hata dif
När man sitter och badar med ungarna på en solig badbrygga någonstans mitt i semestern. Någon frågar om man vill lira en vändtia innan det är dags att lomma hemåt. Låter skitkul, man sätter sig tillrätta och vederbörande tar fram kortleken. Aj, fan, en gårdarlek! Nej, det går inte, det är omöjligt. Man kommer då på att potatisen måste kokas, katten måste letas, abborren måste rensas, vad fan som helst måste ske men kortspel hinner man tyvärr inte med.
På vägen hem funderar jag om detta är normalt? Har jag passerat märket för vad som är okej? Om jag på allvar utesluter kortspel med mina barn och deras kompisar av den anledningen kanske man skulle ta sig en funderare. Det gör jag också, och tänker att om jag gräver en burk mask och ställer till med metarkväll på badberget på kvällen kan jag avstå kortspelet med gott samvete. Yes! Bra tänkt! Det håller!
Att hålla på Bajen är en livsstil, jag menar, hur många gånger har jag inte under åren, speciellt under de senaste säsongerna då det gått knackigt, fått förklara för folk jag inte känner så väl, varför jag byter arbetspass, ställer in födelsedagsbjudningar, ändrar semestrar etc för att det är Bajenmatch på g?
-Vi kommer gärna på er dotters student men tyvärr kan Tommy inte komma. Bajen möter BK Bonnträsk borta i Superettan den dagen men han kommer senare till festen.
Liknande meningar som denna har jag hört många från min respektive i telefon med bekanta genom åren. Blir lika stolt varje gång.
Men det har varit tufft under de senare åren, det ska medges. Min polare som är gnagare gick så långt att han slutade reta mig. Han tyckte att reta bajare efter ytterligare någon torsk på en IP någonstans i kranskommuner bortom Ullared var jämförbart med att gå loss på en rullstolsbunden med ett basebollträ. Detta gjorde långt mer ont än de tråkningar jag var van vid.
När min fru kommer hem från senaste HM–rean med en i hennes ögon perfekt luvjacka till mellangrabben med dragkedja och djupa fickor för såväl busskortet som mobilen. Det enda jag ser är att den är blårandig på längden. Omöjligt, det går inte. Bara 99 spänn tjoar hustrun. Om den så var gratis och det låg en femhundring i fickan skulle det inte gå i alla fall. Stackars barn, vad skulle folk tro? Jag åker och byter den följande dag.
En av mina egna favorit-tischar tryckmässigt har samma problem, den ursnygga Woodstockloggan är tryckt i ljus och mörkblått. Känner viss tvekan varje gång jag tar på mig den. Fan, hur snygg hade den inte varit i normala färger?
Tveksam tische?
Det bästa är ändå en av mina absolut närmaste vänner, han man kan lufta allt med. En vän du kan ringa och säga vad som helst till när som helst. Att man funderar på att odla skägg, att man behöver grina mot en axel på när man avlivat hunden, ja, till och med erkänna att man diggar en syntlåt. Vad som helst. Som en Bobby eller en Johnny i en Springsteenballad. Han är en av de bästa människorna jag vet MEN….killen är gårdare!
Han är dessutom jävligt mycket gårdare, han lägger uppskattningsvis ned lika mycket tid och energi för den klubben som jag gör för Bajen.
När våra lag vid enstaka tillfällen kommer på tal och han trycker ned djurgårdsreglaget är det som att han får en lättare stroke eller blir diabetiker mitt i ett blodsockerfall. Plötsligt förstår vi ingenting av varandra längre. Han börjar prata konstigt, han får ett annat tonläge, sluddrar, liksom frustar ur sig gamla floskler om uteblivna difstraffar, domarkonspirationer eller något annat trams. Han blir lite dum i huvudet helt enkelt.
Vi brukar hänga med varann på varandras lags matcher någon gång ibland när någon plåt blivit över, vi gillar ju fotboll bägge två. Självklart finns en outtalad önskan om att motståndarlaget ska vinna. Man säger ingenting, man ler lite överlägset och småskakar på huvudet när folk omkring på läktaren gör bort sig verbalt. Man skäms på den andres vägnar och tycker lite synd om dem. Men att hata Djurgården och att hata en djurgårdare är långt ifrån samma sak.
Klart fan man hatar dif, Gnaget likaså, det hör ju till. Antagonister är till för det. Men det är i gnabbandet och retandet med dessa den stora nidlusten finns. Ett hat som inte är destruktivt. Att lämna en arena som senast mot gnaget, glida runt och mysa på 3 poäng och se folk med blandade ansiktsuttryck efter färg på halsdukar gå sida vid sida. 41000 pers på plats. En borg (nåja) fylld av extatiska fans, härbärgerade på varsin kortsida vrålande sina sånger så att när de möttes i mitten av arenan var de att förväxla med mullret av en DC3a. Det var helt jävla elektriskt.
Alltså, 41000 pers på plats och efter vad jag hört blev 5 (FEM!!!!) stycken frihetsberövade av ordningsmakten. Jämför det med en vanlig lördagkväll i Sthlm city. Det är ett snitt värt att skryta med.
Detta var speciellt inte minst med tanke på alla rykten som florerat inför den matchen både på Söder och i Uppland om vilket jidder det skulle tänkas bli på och omkring arenan. Vad som hände fans emellan på andra ställen i stan bryr jag mig inte om. Det är arenan som ska vara fri från skit så att folk vågar gå på fotboll och fylla läktarna.
Nu står de största matcherna på åratal för dörren och publikhaussen är helt otrolig. Den har aldrig varit större. Bajen i allsvenskan och äntligen derbyn igen. Jag längtar som en galning efter de där stunderna.
Himmel, helvete eller kryss? Resultatet blir helt avgörande för livskvaliten de följande dagarna. Nu är festen är dukad, alla förutsättningar finns till magiska ögonblick att lägga till i Bajenminnesboken.
Om jag har ett ”I have a dream”-tal i mitt liv till nationen skulle det vara nu tror jag. Låter kanske märkligt då det bara gäller fotboll men sådan är jag.
Nu gör vi ett party av det här, bröder och systrar, inga avbrutna matcher och massa jöns på läktaren. Vi fans är en så stor och viktig del av såväl Bajen som den serie laget deltar i, jämt. Nu sätter vi ribban för svensk supporterkultur, nu visar vi dem hur passion, kärlek och fotboll hänger ihop. Nu sjunger vi röven av allsvenskan. Kom igen nu, Bajen!!!
