Att skörda cynismens frukt: Hammarby - Kalmar 2-1
Det blev inget finlir, men det blev en vinst, och kanske just därför borde vi vara glada för att Nannes plan B fungerar bättre än hans plan A.
Inget finlir blev det.
Samtidigt känner jag på ett sätt, skönt är väl det. På ett sätt, då. Finliret, den progressiva fotbollen, om vi ska vara sådana, och flippa myntet, har verkligen inte gjort denna upplaga av Hammarby Fotboll något bra. Det har skapat en illusion - ett mirage, av att avancera efter något som aldrig funnits där. Något som aldrig funnits i DNA't på denna trupp. Det fungerade inte förra säsongen, och det har inte fungerat nu heller. Oavsett om det har att göra med Nanne som tränare, eller om det har att göra med att truppen inte är en sådan som kan hantera det; kanske är det båda, till viss del. Hur det än är, så välkomnar jag "den cyniska fotbollen", med öppna armar. Den bakåtsträvande, regressiva fotbollen.
Det var ju ingen fin match, som så. Bajen var fast utspelade första 27. Kalmar tryckte på ifrån vänster och höger, David Elm avancerade ofta långt in ifrån sin topproll innan någon tänkte på att riva i och stoppa. Romário har både en, två och tre vassa instick till Måns - återkomstens man, dagen till ära. Något mål fick han inte göra, dock, utan fick nöja sig med att Ömmi boxade en gång, och att bollen stack sånär slickandes stolpen och ut över sidlinjen. En assist blev det förvisso på Romários kvittering. Nåväl. Nej, det var ett KFF som utan fanfar spelade sitt spel - och hade Bajen inte, på ungefär lika delar tur och nygammal spelplan, vädrat den stormen, så hade det sett litet annorlunda ut i målprotokollet.
Inte så att hemmalaget var utan chanser och helt bortplockade ifrån narrativet. Johan Persson gjorde en mastodontinsats och satte sig själv på kartan ifrån första sekund, tills dess att han skulle spika igen kistan i andra halvlek med kanske det minst attraktiva mål jag sett på säsonger över flera fotbollsligor. Philip gjorde ingen hjälteinsats á förra omgången i Gävle, men cementerade att nya vänsterpositioneringen är att föredra framför den tidigare. Kennedys höga, lobbade straffmål i 27e var otagbart för Söderberg, och allas vår kapten kunde även han kliva av och veta att insatsen för dagen absolut var passabel, om än kanske inte lysande. Ömmi såg stundtals nervig ut, men tog ändå det han skulle, undantag kvitteringsmålet, och får absolut plus i boken. Árnor, Birkir, Erik likväl så; även nya parhästarna Aidoo och Boo Wiklander såg för det mesta relativt komfortabla ut. Inte hundra. Vilket försvaret inte varit en gång i år, skulle jag nästan vilja påstå, men nog bra för att man ska tycka att det kan heta duga, ändå. Alex har dippat i målproduktion, men stod för assisten till Johans mål, och även för flera fina instickare och passningar.
Passabel, skulle väl vara summeringen av de allra flestas matchdag - inte briljant, men efter att 90+3 ljöd var det en kollektiv kämparinsats vi precis sett. En kämparinsats som gav utdelning.
Att bemärka negativt på var att Solheim inte hade riktigt så bra koll som önskat, på sin högerkant. Romário tilläts en hel del yta för att kunna spela in Söderqvist på, och norrmannen hann aldrig riktigt upp varken den ena eller den andre för att sätta proppen i. Kalabaliken som uppstod vid kvitteringen kan tilldelas att det inte täpptes till ut till höger, till exempel. Får se om det tas upp. Måns får ta sig in och sätta bollen i straffområdet, som inte rensar bollen till annat än en spurtande Romário som kunde lägga den lågt och otagbar för Ömmi. Det är ett problem, ytorna som skapas mellan försvar och sittande mitt. Det har liksom inte spelat någon roll om man gått för "den försiktiga fotbollen", eller "framtidens fotboll". Ytorna mellan defensiv linje och mittfältet har aldrig täppts igen, och med skickligare, eller mer träffsäkert, motstånd än idag, straffar det sig inte i ett kantuppspel och ett mål bakåt. Det är typ. 3 bakåt. Ifrån Falkenberg. Så är man där igen och spelar upp sig. Man är aldrig comeback kings om man inte har klantat till det ordentligt ifrån början och försatt sig i situationen där man måste komma tillbaka för att plocka pinnar.
Men det slapp man ju. KFF hade fördel chanser och spel även efter Kennedys ledningsmål. Man kunde traska ut i halvtid och dra en suck av lättnad, att man vädrat den första delen av stormen.
Andra halvan inleds med mer KFF-press, spelskicklige Ismael har en del skott, Romário och Larsson, David Elm och Söderqvist är alla framme och testar Ömmi och försvar. Det är i 49e som kvittering kommer, och pressen ökar därefter. Det är dagens tur till ära som gör att Alex tio minuter senare vänder upp och passar in till Persson som befinner sig i boxen. Johan testar skott, får inte alls till det, det är litet oförståeligt att Söderberg blir så pass ställd att bollen praktiskt taget får rulla av en Elm-broder och förbi in i mål. Men det får den. Ett riktigt skitmål. Den skönaste typen av mål, dagar som denna.
Bajen får till sin press efter det, och det ser till och med farligt ut ett antal gånger, så pass farligt att dagens andra straff inte ens är diskutabel. Den är väl dömd för Erik Israelsson, som rivs ned av Biskupovic i straffområdet. Det blir dock ingenting av det. Erik tar och sätter den i stolpen. Kanske för att tacka av en dag där mestadels, men inte all, lycka höll killarna om ryggen.
I slutet av dagen bryr jag mig mindre om hur fint det är, och mer om att tre pinnar är den finaste formen av utdelning i en match. Men om man ska vara den analytikern så skulle det ju kunnat se bättre ut. Mer synkat, mer kontrollerat. Hade det varit en dålig dag hade det kunnat stå 0-3 i paus, istället för 1-0. Men jag väljer att tro på den cyniska fotbollen, och att laget som finns, med staben som finns, kan skörda den frukten. Så jävla mycket skönare är det iallafall med tre cyniska poäng, än 0 poäng men + for effort i dagens "vackra, progressiva fotboll" som vi ska vara tacksamma att vi får spela. Jag tror vi alla är litet cyniker ändå - och måste vara det för att hålla så hårt i sporten vi älskar. Så det passar mig ganska bra.
Näst på tur är Giffarna nästa måndag. Vi ses då!
