Hammarby - AIK0 - 1
Bajen åkte på säsongens första förlust i tillknäppt derby
I dagens slutsålda, koordinerat grönvitklädda derby så må en svag straff i 80e gjort resultatet, men Bajen borde känna sig mer besvikna med spelet över 80 minuter, i vilket de inte lyckades dyrka upp Rikard Norlings parkerade buss.
Skit i tabellen, Bajen är bäst ändå? Eller, skit inte i tabellen, för den påvisar ju att Bajen faktiskt är bäst ändå. Trots att man idag åkt på sin första förlust i serien denna säsong.
Dagens derby skulle trots mäktig, gungande och högljudd inramning bli en tyst och tillknäppt tillställning på plan. Att vänta, kanske, ifrån ett derby däri seriens mesta obesegrade skulle möta serieledaren över ett taktiskt schackbräde. AIK har inte förlorat en allsvensk match sedan i augusti, och Bajen kom inte hit för att släppa till mot Tarik Elyounoussi och Nabil Bahoui. Dessutom kommer man aldrig till ett 08-derby med tanken att man ska lämna dörrar vida och slussar öppna.
Första halvlek karaktäriserades av ett Bajen som tålmodigt rullade runt och väntade på att möjligheterna skulle presentera sig i form av misstag och slappt spel ifrån motståndarna. AIK försökte spela sig in centralt och via Sundgren, och både Mats och Mads fick lov att tampas mycket och hårt med bland andra Kristoffer Olsson, en av AIKs stora offensiva nycklar. Olsson dyrkar upp småytor där små ytor inte torde finnas, smiter en boll under de flesta, och kommunicerar mycket och bra med Henok Goitom, som trots sin formsvacka och rätt bleka insats idag hade stunder av briljans som är svåra att förbise när det väl kommer till kritan.
För Bajen så fick Junior uppgiften att hålla koll på Tarik Elyounoussi, lika lång som han är bred över axlarna och en tyngdpunkt som säkerligen mäter sig med Juniors egen. En av första halvleks ljuspunkter var att se de gånger som Junior bästade Elyounoussi och stängde ned honom. I en match där båda lagens spel vägde mot 0-0 snarare än att gå friskt för ettan och riskera att motståndaren skulle få det lätt för sig att gå igenom egen halva gjorde Junior återigen det han blivit känd för i Bajen – stängde ned.
Elyounoussi hade visserligen halvlekens chans när Kristoffer Olsson spelade fram till Nabil Bahoui, som kunde peta loss den för Elyounoussi själv att avsluta på, men Johan Wiland är erfaren, lugn och har en förmåga att med sina knappa 190 cm göra sig extremt stor. Elyounoussi sköt i Wiland-ramen, och Bajen kunde rulla undan den enda av gästernas målchanser som egentligen varit regelrätt farlig.
Första halvlek får dock tillägnas gästerna. Bajen, som i första kvarten såg ut att kunna låsa upp sin egen offensiv via att tangera Adu och Milosevic och pressa till sig bolltapp, fick se sig tempererade. Dibba fick kanske tre bollar totalt att jobba med, och idag hade han kanske behövt fyra. Eller en annan back än just Per Karlsson, som nog var enda anledningen till att det inte stod 3-0 till Bajen inom första tjugo. I övrigt så fångade AIK upp momentum, och sin egen taktik. Rikard Norling sade i halvlek att det absolut inte behövde bli mer än tillknäppt. Och med tanke på hur det fungerade i första halvlek är det inte svårt att se varför han ville behålla det så. AIK stod kompakt, och Bajen lyckades inte utmanövrera det.
Andra halvlek öppnade inte upp sig mer för det. De första minutrarna såg ut att ge mer och fler ytor för Tankovic och Hamad att operera på. När Solheim dessutom skulle lägga sig positionellt i favör för att Junior skulle kunna flyttas upp och styra spel högre upp så lät det onekligen som att man skulle kunna komma till ett par egenskapade chanser. Men AIK bibehöll det kompakta försvarsspel och det defensivt inriktade – alltet, och var fullkomligt trygga i att döda det anfall Bajen mäktade med att skapa. Spelbilden stagnerade, Bajen rullade runt, AIK joggade efter i formation –
Och så anlände man till 80e minuten.
Hamad faller, hakar upp Sundgren (efter att ha hakats upp själv?). Får straff emot sig. Jag väljer att inte lägga vikt vid straffen. Det är vad det är. Den är billig. Det är tillika dömt straff.
Det är 80e minuten. När bussvisslingarna för en sekund lägger sig drar något andäktigt in över läktarna.
Inga mål har gjorts i matchen. Jag vågar, utan att ens vara efterklok, gissa att utan en straff skulle det inte blivit mer än mållöst och kryss.
Elyounoussi stegar fram. Överallt dör ljudet och väcks åter om vartannat. Ett sus som stegrar och faller.
Han lägger den i bortre. Johan Wiland går åt fel håll. 1-0.
Bytena som genomförs i det här skedet är väl 1/2. Personligen hade jag behållit Dibba och tillfört Sander. Mot MFF skymtade vi fin kommunikation och samspel däremellan, och även om Imad säkert kunnat – i ett bättre läge, eller på en bättre dag – kunnat kontribuera sin del till en ändrad matchbild, så skulle jag hellre sett att man försökt sätta en boll eller två igenom AIK rakt på Pas fötter. Han är överlägsen i serien att kunna förvalta en ströboll på det sättet. Sander hade på egen hand kunnat agera injektionen man i 0-1-underläge i en sån här situation behövde.
Som det blev så hände ingenting. Rikard Norling bytte inte två gånger om för att ändra på matchbilden. AIK spelade sig vidare mot den shutdown-vinst de säkerligen ville ha med sig, oavsett vinst eller kryss. Vilket som skulle han ändå räknat som att ha kommit segrande ur striden. Den obesegrade sviten intakt. Av en ren händelse blev det vinst.
Efter nittiofem spelade, en minut mer än klockan sade, hade Bajen sin första förlust i serien klar för sig. Det kändes onekligen som den grymmaste typen av derbyförlust – uddamålig, tillknäppt, tveksamt dömd. Men ju mer jag tänker på straffen så tänker jag på att medan den gjorde resultatet, så gjorde den inte matchen. Bajen hade cirka 80 minuter på sig att få till den där genomskäraren till Dibba. Eller att lösa upp AIKs kompakthet och släppa lös Simon Sandberg på kanten. För Jiloan att rinna igenom till Tanken precis på utsidan av straffområdet. Det gick inte idag. Nu avgjordes det på en billig straff, men sett till det stora hela, och spelet, så hade man inte kommit därifrån med mer än en poäng.
Det mesta och det mest positiva jag tar med mig är eftermälet: för om jag känner Billborn rätt så kommer det här inte att tas lätt på.
Och det viktiga nu kommer att vara att komma tillbaka mot Kalmar och plocka tre pinnar igen. Som serieledare. Det där som vi fortfarande är.
