Bajen bröt sviten mot Gefle
Man visade mot ett demoraliserat Gefle att man faktiskt kan göra en bra första halvlek när man vann med 2-1 hemma på Tele2 i halvsäsongsavslutet.
Molnen skingrade sig över Gullmarsplan och Tele2, solen bröt sig fram och badade spelare, publik, mödrar och medarbetare i eftermiddagsljuset som senare skulle komma att spegla ett Bajen som kunde gå på EM-uppehåll med någon semblans av en bra match gjord att luta sig tillbaka mot. 22.215 var publiksiffran, en imponerande sådan, och samtliga skulle andäktigt få se truppen göra en solid spelinsats, göra 2 mål, tappa fattningen i 89e, men det till trots gå därifrån med vinst. 3 poäng är 3 poäng, så säger vi.
Man behövde besvärja första halvlek. Driva ut vad än som gjort att man varit fullkomligt urusla i första fyrtiofem under majoriteten av spelade matcher under 2016. Ett Gefle som slagits ned på knä och under strecket passade perfekt in i bilden, 2015-spöke till trots. Exorcismen kunde börja.
Nog blev det en sömnig tillställning. Inget som skapade puls, inget stämningshöjande, inga demoner drevs med fanfar. Men Bajen började tidigt att cirkla och driva, något de inte alls kunde göra i Göteborg föregående matchdag. Gefle lät sig motas runt i eget straffområde, slog bort ett par hörnor till fördel för hemmalaget, kändes allmänt som steget ner, snäppet slöa, oskarpa. Borta i Göteborg var mardrömmen som föregick denna match. Sankt Erik Israelsson, skytteligatoppare, görare av oattraktiva, viktiga mål, satte 1-0 på hörna i 13e. Exorcisten här, if you will. Det var inte så symboliskt, men det var skönt. Som att ångestluften gick ur en.
Matchen blev inte attraktivare än så, heller. Så kanske var det litet symboliskt gjort, första målet, ändå. Bajen rullar runt, utom räckhåll för Gefle, men utan att egentligen trampa på. Man spelar possessionfotboll utan att klättra desperat, spenderar tiden med att rulla. Det är inte spännande. Det är knappt spännande när Alex petar fram sig själv till 2-0, behöver inte mycket samba för att slå sig igenom mittfält, försvar och Emil Hedvall. Melker var utmärkt tillsammans med Erik, stod för mycket, och Alex högg ofta rätt och riktigt på samtliga inlägg. Kennedy, tillbaka i elvan på mitten, såg också bekväm ut, och spelade flera genomskärare som hittade fram fint. Inte hela vägen, men fram. Det kändes piggt, det fanns en spelidé, de flesta gjorde sitt jobb och litet till - men sprang man så sprang man på 95%. Det var motsatsen till fyrverkeripjäser fram till halvleksvila. Men 2-0 stod det, och rättvist så. Hade man haft litet mer medvind hade man haft 3-0 andetaget innan paus.
Andra halvlek blir inte roligare. 90% samma samma, och 10% kaos, utvisning, och minutiöst försvarstapp gör att Gefles MOTM Bertilsson kan lobbnicka tröstande 1-2 till gästerna. Ömmi får fingertopparna på 89e minutens mål, men det räcker dessvärre inte för att tippa den över och ut. Innan dess har han boxats, plockat, styrt undan sådär lugnt som man ändå kunnat komma att förvänta sig av vår etablerade isländska #1. Som ska ut på EM-äventyr tillsammans med Birkir, som också stod för en, inte oväntat, solid insats. När tappar han? Inte ofta är det. Fin insats på sin kant som vanligt i framåtgående, och även om han inte direkt utmanades defensivt så var det även en väldigt fin insats där. Försvaret överhuvudtaget testades inte direkt, men hade en match där man slapp dra efter sin tappade andan gång på gång när markeringen svek, när huvuden tappades. 89e minuten glömmer vi. Johan Persson vill nog också glömma den. Oerhört onödigt rött kort att dra på sig mot ett nedslaget Gefle i slutminutrarna. I övrigt så lämnade spelande mannar planen med samtliga pinnar plockade. Tack och bock.
Det var ett välbehövligt sömnpiller till match för ett Bajen som verkligen inte behövde öka takten sista kvarten. 3 poäng är 3 poäng. Nu väntar EM för vissa, finslip på hemmaplan för övriga. Tack för den inledande halvan, Allsvenskan, nu hoppas jag på att vi går in starkt i andra halvan, och avslutar på topp (tolkningsutrymme här).
