Bajen, en bira – karneval!
Om en ny sång, om felhörningar och ramsor som förändras och förvanskas, om vikten av karneval och om läktarkulturens medeltida rötter.
En ny sång har börjat sjungas på våra läktare den här våren. Här kommer hjältarna från Söder, från orten, från Årsta, Gullmarsplan! Ge oss det enda vi behöver … Och sen då?
Som alltid när en sång lanseras och sprids från person till person kan det hända att ord missuppfattas, förvanskas eller medvetet byts ut av andra supportrar. Över tid blir delar av texten något annat än den ursprungligen var.
Sundsvalls målvakt ser ut som en banan sjunger vi idag. Men ursprunget var enligt säkra källor Sundsvalls målvakt är gul som en banan. Ett tydligt exempel på hur örat och hjärnan uppfattar vokalljuden (e/ä + u), men inte alla konsonanterna runt omkring, och så fyller vi i luckorna och skapar en mening av de ljud vi hört.
En annan gammal ramsa är Hej på dig domarn, hej på dig domarn, hoppas du mår bra, hoppas du har trevligt, på denna fest idag! Melodin är en lätt förvanskad variant av Jingle Bells och ”domarn” kan givetvis bytas ut mot Putte eller Uffe eller Pablo eller Persson eller valfritt annat tvåstavigt spelar- eller ledarnamn.) Denna sång hade jag sjungit i sisådär tio år när en jämnårig läktarkamrat plötsligt vänder sig till mig: ”Va? Sjunger du denna fest idag? Jag har alltid sjungit denna festival!” Vi blev lika förvånade. Men vilket som är ursprunget eller mer ”rätt” än det andra har jag ingen aning om, det förlorar sig i historiens dunkel.
Att texter felhördes och förändrades var förstås vanligare före internet, då man sällan såg texterna nedskrivna. Ta vår nationalsång, till exempel. På läktaren sjunger majoriteten idag Bajen va namnet, fotboll är vårt spel, Söder adressen, och ingen kan ta fel, FÖR när vi är med FÖR det hörs så väl, FÖR gamla Bajen, Hammarby. Tittar man på baksidan av den EP-skiva som gavs ut 1972 så framgår det tydligt att det första av de där tre ”FÖR” inte alls ska vara där.
Men, nu var det den nya ramsan jag skulle skriva om. Och framför allt den sista textraden. På diverse sociala medier har det de senaste veckorna lagts fram olika förslag om vad som sjungs och vad som bör sjungas.
Ge oss det enda vi behöver, Bajen, en bira och karneval! lyder ”originalet”. Det är alltså den text som Söderbröder, den ultrasgrupp som komponerat texten efter sydamerikansk förebild, lanserade. I mina öron har sista raden en stavelse för mycket och många på läktarna verkar inte ha uppfattat ordet karneval under sjunger istället Bajen å bira ska det va! (Ännu ett exempel på hur vokalljuden går fram men inte vokalerna, alltså.)
Sen har vi andra som kommer med förslag på förändringar, eller – enligt deras sätt att se på saken – förbättringar. Någon som inte dricker bira tycker det låter bättre med Bajen och seger ska det va! och försöker lansera den varianten. En annan, som tycker mycket om bira, föreslår Bajen och bira VARJE DAG! Själv dricker jag gärna bira i samband med match. Inte nödvändigtvis, inte alltid, men ofta. Så att ta bort biran ur sången skulle kännas lite tråkigt, tycker jag. Däremot är jag inte riktigt så mycket alkoholromantiker att jag tokgillar förslaget om bira varje dag. Så mycket bira pallar nog inte min stackars kropp.
Att byta bira och karneval mot seger ska det va köper jag inte heller. Visst vill jag att Bajen ska ge mig segrar, men det är faktiskt inte livsviktigt. Inte i varje match i alla fall. Jag är bajare även när vi torskar. Seger är inte det enda jag behöver. Men karnevalen, den behöver jag!
För nu pratar jag inte karneval som i enorma processioner med utsmyckade lastbilsflak och lättklädda flickor som ska beskådas och begapas.
Jag pratar om den medeltida karnevalen, årets stora folkfest som pågick i flera dagar. En tid då vardagen sattes ur spel, då hög umgicks med låg, då man vände på hierarkier, då man kunde uttrycka känslor och åsikter som annars var förbjudna.
”Karnevalen är ett folkets andra liv, organiserat efter skrattets princip. Det är livet som fest.” skrev Michail Bachtin i ”Rabelais och skrattets historia”.
Och vidare:
”Karnevalen är inte till för att betraktas – i den lever man, och lever gör alla, ty i enlighet med sin idé är den till för hela folket. Så länge karnevalen pågår finns inte för någon något annat liv än karnevalens. Under karnevalen kan man bara leva enligt dess lagar, dvs. efter dess frihets-lagar.”
För mig påminner detta mycket om den supportertillvaro som jag älskar. När livet är en fest, när man fylls av en enorm frihetskänsla i att leva bara där och då och det inte finns något liv bortom matchen.
Intressant i sammanhanget är att det finns forskare som menar att hela den nuvarande, utlevande läktarkulturen har sina rötter i just den medeltida karnevalen! Senast var det idrottshistorikern Torbjörn Andersson som talade om detta på en konferens om den positiva supporterkulturen som anordnades av Regeringskansliet och Fryshuset i början av maj. Mina anteckningar är få och bitvis oläsliga, men med hjälp av det jag kan tyda och internet tror jag det var ungefär så här:
Det stora och allmänna karnevalsfirandet upphörde i Europa, helt enkelt för att företeelsen förbjöds. De styrande klasserna tyckte nämligen att det hela gått för långt, pöbeln tog sig för stora friheter, det var för mycket fylla och fest och hån av överheten. Det hände även att firandet eskalerade och övergick i regelrätta upplopp där folk misshandlades till döds.
Kanske var det riktigt att sätta stopp för detta, men det finns också forskare som menar att något viktigt gick förlorat i och med att karnevalstraditionen försvann. Som menar att karnevalen fyllde många viktiga funktioner i samhället. (Precis som jag menar att läktarkulturen gör idag.)
Men, och nu kommer det fina i kråksången, karnevalen levde vidare i Sydamerika dit traditionen kommit med européerna. Och när fotbollen började locka storpublik så fördes delar av karnevalskulturen in på arenorna. Flaggor, sång, dans, konfetti, facklor och allt det andra.
1950 gick VM i Brasilien. Det hela filmades och inslag från spelen visades på journalfilmer på biografer i Europa. Och europeiska fotbollssupportrar, främst i Kroatien och Italien, häpnade när de såg den brasilianska publiken och lät sig inspireras. Karnevalen var tillbaka i Europa igen.
I morgon är det match igen. I nuläget är 18 683 biljetter sålda (fredag 12.00). Fler lär det bli. Lördagsmatch och meteorologerna lovar strålande sol. Kan det bli något annat än karneval?
Katarina Kuick är författare och översättare och kommer att skriva krönikor under 2014. Inte så mycket kring taktik och matchresultat, utan mer kring supporterrelaterade frågor. I hennes senaste bok, ”Jag hör till de få som kan leva – en bok om supporterkultur” finns fler resonemang om läktarkultur. Finns i bokhandeln och hos Intersport på Nya Söderstadion, i Skrapan och på nätet. Ett smakprov ur boken hittar man här. Fotografier av Björn Qvarfordt.
