Bajen kryssade mot Sundsvall på Dagen Då Inget Gick I Mål
En relativt lackluster affär mellan två lag som båda såg en del avbräck i sina startelvor skulle, när domaren blåste av, komma att sluta mållöst.
Derbyhjälte senast - skulle det nu äntligen lossna för Pa Dibba? På riktigt? Vi var säkerligen många som hoppades.
Men inte då.
När Giffarna kom på besök med sin svit av icke-förluster mot allas vårt lag, som så frustrerande sträcker sig tolv matcher tillbaka, hade spetsanfallaren allt med sig - förutom målet. Den sista decimetern - centimetern, i vissa fall, som krävs. I de flesta fall hinner han inte fram, i andra så snubblar han upp sig - på sig själv, eller fastnar på en kvickt bakåttrampande Sundsvallsspelare. Derbyhjälte igår, frustrerad och mållös idag. Det svänger fort.
Matchen då? Nåväl. Visslingarna som mötte eget lag när de traskade mot spelargången i halvlek säger väl sitt. Ibland är det kanske litet väl oförtjänt - ett föga behjälpligt missnöje visat av ett kollektiv som är snabba i vändningarna. Men idag kanske det tordes visas missnöje. Första fyrtiofem präglades av lacklustert spel och en tafatt inställning till ett Sundsvall som inte alls är likt det AIK man exekuerade något av samma taktik emot veckan före. GIF Sundsvall är inte ett lag man ska ligga i lur på, dra sig runt, ansamla sig för att sno bollen av och blixtra av i kontring emot. Och speciellt inte ett sådant som lider av rätt vitala skadeavbräck. Den udda matchplanen får man ta på sig.
Halvleken slutade med 3 - 3 i målchanser. Om man kan kalla dem målchanser. Eric Larsson stegar upp för Giffarna för att slå ett par horribla ansatser till frisparkar. Junior tappar boll en gång på mitten och gör det jobbigt för sig själv. Magyar bryter av precis på gränsen till eget straffområde. Samma Magyar missbedömer i luften och släpper fram Sigurðsson på en boll som han inte riktigt lyckas förvalta, utan trippar ned sig själv i straffområdet, och blir sedermera arg när han inte får beslutet med sig. Så som fotboll är. I Árnor har Bajen halvlekens enda riktiga målchans: en distansprövning som får Naurin att sträcka ut på ett skott som wobblar sig hårt emot bortre krysset. Han styr ut den för retur, som ingen lyckas få med sig.
Nej, man gjorde nog rätt i om man tog åt sig åtminstone litet av det missnöje som visades av de i runda slängar tjugo och ett halvt tusen som tagit sig till Tele2 på söndagseftermiddagen.
Vi är ett lag som spelar bra i andra halvlek, hette det när man intervjuade Dibba i halvlek. Rätt i det har han ju åtminstone. Om det kommer att fortsätta vara status quo att leva på övertygelsen att man kan sjabbla bort första halvlek för att komma igen i andra - tiden får utvisa hur rätt man anser det vara.
Andra halvlek borde, dock, ha gett segeravkast. Hade man förvaltat målchanserna man haft så hade det ju också blivit så. Inget var fel med hur man utförde andra halvlek - en anstormning man tydligt såg. Ibland hänger det helt enkelt på att ha en anfallare som kan peta dit den - man måste kunna förlita sig på att man har djupet i truppen som krävs för att man ska kunna hänga en eller annan. Och som det ser ut nu, så har man inte det. Jiloan fick rättvist matchens spelare-utnämnelsen: han sken på mittfältet och fördelade bollar där de skulle fram, bröt där de skulle stoppas; visade bitvis upp den talang och blick som gjorde att han gick till Bundesliga. Ett par vitala brytningar på mittfältet, som snabbt fördelades ut till en framstörtande Birkir på kanten, eller som lades upp till Dibba, som spelade vidare till Paulsen, som stångat upp sig i offensivt straffområdet. Nog fanns det anledning att tro att målet skulle komma.
Inte minst i 73e, när just den situationen inträffar: Jiloan plockar ut Birkir, som skär in ifrån kanten, och som skulle kunna ta avslutet själv, men som med bra sinne spelar in till Dibba - som kommer fri med Naurin. Det är en så smärtsamt enkel tap-in, öppet mål, målvakt som är borta på fel fot; det är mål, elva gånger av tio. Förutom just idag. Anfallaren vill, som det ser ut som, lägga den till rätta för sig själv, men snavar då istället över sig själv. Ja, en sådan dag var det.
Hade JM inte valt att vänta till 87e för att byta in Khalili hade han kanske kunnat vara den impaktspelaren Bajen, för dagen, krävde. För dagen kunde vem som helst ha spelat hjälte. Vem som helst hade kunnat få regissera lagets - och den egna, lyckan. Debuterande Marcus Degerlund försökte sannerligen. Bara en sådan sak.
Khalili skulle dock inte få den chansen. Bra val av Michelsen att i det skede som laget var i - pressande, obevekligt framåtstörtande som de så var i de sista minutrarna, desperat ute efter det sena, sena segermålet - att inte avbryta spelet och riskera att förlora momentum. Som det var så skulle det ändå inte resultera i något. Men bättre låta laget vara. Don't fix something that shouldn't be broken. Spelidén var det inget fel på i andra halvlek, när det kommer till kritan; samtliga spelare gjorde sitt jobb. Magyar stod för en felfri insats. Persson hade en rutinerat hård hip check på en Sundsvallsspelare i första halvlek. Generalen, indeed. Junior - som stod för en del slarv, var ändå nyttig uppåt i banan, och bidrog med en del i det offensiva spelet. Degerlund såg trygg ut, där han skulle fylla mittlåset, sin ringa ålder och nymintade A-lagserfarenhet till trots. Jiloan - som många anser ska kunna kontribuera mer med mål, hade inte kunnat bidra med mer, om han inte just gjort mål. Idag är det vad det är. Inget exemplariskt anfallsspel, till exempel.
Men snart är sommaren här, om man får vara den. Laget behöver bredd, och djup, och kanske någon form av kvalité som inte just nu finns. Samtidigt som man inte ska glömma: som JM insisterade i intervjun efter matchen, med sträv röst - "Detta är ett byggnadsår. Ett lag under uppbyggnad." Och kan egentligen inte det sammanfatta litet hela den här matchen? Ett lag med en, av flera, byggklossar som fattas dem. Det blev bara otroligt påtagligt idag.
