Betyg, Finnvedsvallen, Europa
Söndag. Det är augusti. Klockan har tickat över midnatt till den 18:e. Sommaren dör, som John Holm sjunger i sin vackra Den öde stranden, livet är mitt i den sista tredjedelen, och ändå känner jag mig lycklig. I tanken, på avstånd, vandrar jag i sanden på Sandby strand, Öland, med min son Jonathan och vi säger till varandra: ”Det har varit värt precis allting.” Som en viskning.
Hammarby - 6
Den 13 december 1969 är ett klassiskt datum. Tänk själva: Toronto Rock and Roll Festival, artister som Chuck Berry, Alice Cooper, The Doors, Little Richard, och så Plastic Ono Band, förmodligen den första gången som John Lennon stod på scenen efter Beatles. Den gick av stapeln bara veckor efter mer berömda Woodstock, men skapade historia på ett helt annat sätt. Precis som när Bob Dylan skapade negativ hysteri genom att all of a sudden köra elektriskt på en folkmusikträff gick somliga till tälten på området och rökte på, skaffade barn och började skapa sig en framtid i New England. Andra stannade kvar och gick vidare.
Ev'rybody's talking 'bout
Bagism, Shagism, Dragism, Madism, Ragism, Tagism
This-ism, that-ism, is-m, is-m, is-m
Den 17 augusti 2024. Tänk själva: Finnvedsvallen i Värnamo, under säsongen den sannolikt mest bespottade svenska fotbollsarenan i mannaminne, ett desperat och kvalridet hemmalag mot ett något stukat Hammarby som inte direkt hade de statistiska oddsen på sin sida (det vill säga inte en allsvensk seger på fem år), förmodligen första gången som Bazoumana Toure och Divine Roosevelt Teah befann sig ens i närheten av Magnus Utvik-land; Utvik, denna fantastiske poet och författare, bördig från just Värnamo och den jag blev instängd med en gång på klassiska Karaiskakis-stadion i Pireus.
Hit it
C'mon, ev'rybody's talking about
Ministers, sinisters, banisters and canisters
Bishops and Fishops and Rabbis and Popeyes and bye-bye, bye-byes
Det kunde inte gå på något annat sätt än negativ förnedring, och vi var nog många som redan klockan 14.59, trots en just levererad, fantastisk damseger mot Linköping, kunde känna av stämningen i spelarbussen på väg tillbaka till Södermalm, genom de småländska skogarna med Yoko Onos primalskrik ekande från högtalaren vid förarplats. De som har varit där vet EXAKT vad jag menar.
Förutsättningarna var glasklara: Hammarby skulle ligga på lilla silvrets plats oavsett resultat, men det fanns bud på mer. Kanske framför allt Warner Hahn och Ibrahima Fofana hade blytunga allsvenska erfarenheter från BP-matchen. Självförtroenden kunde vara stukade. Skulle vi kunna bevisa att vi är med rakt in i striden eller tvärtom? Svaret på den frågan blev en överraskande klockren Mickey Rourke-höger i gränden bakom missionshuset nära ett järnvägsspår i Småland.
Att komma till Finnvedsvallen i Värnamo har gjort mången hyfsad elitfotbollsspelare till luffare. Detta vet vi. Det är som med Vångavallen i Trelleborg, på åkrar i Blekinge, Bohuslän, Västerbotten, en helt annan sak än att vila i sin hemmaborg – som ärligt talat har bjudit på rejäla käftsmällar i år. Ingenmanslandet, det är ensamt.
Let me tell you now
Ev'rybody's talking 'bout
Revolution, evolution, masturbation, flagellation, regulation, integrations
Meditations, United Nations, congratulations
Warner Hahn – Hampus Skoglund – Ibrahima Fofana – Viktor Eriksson – Shaquille Pinas – Fredrik Hammar – Markus Karlsson – Nahir Besara – Deniz Gul – Jusef Erabi – Bazoumana Toure.
Det var startelvan, bortsett från inhoppare. Och som de gjorde det. Det går inte att nog berömma någon enskild spelare, för precis som i stunder av tvivel måste man bedöma kollektivet. Skall jag nämna någon som stack ut? Well, Pinas är i match efter match enastående numera, Markus en landslagsspelare i vilket uruguayanskt landslag som helst. Samtliga negativa ”expertkommentarer” om Hammars passningsspel är komiska, och, vilket är väsentligt, de enskilda behoven av Bazou och Nahir verkar överdrivna. När somliga inte är på topp steppar andra upp. Det är som det skall vara, men sällan är.
Hammarby 2024 är, this far, ett kollektiv. Vår käre cupvinnarcoach Stefan Billborn sa i går kväll på presskonferensen efter IFK Göteborgs debacle, ännu ett, mot Sirius: ”Ett skört lag”, ”Fyller inte ut tröjorna”. Stefan visste vad han gav sig in i och på, hoppas jag, ett veritabelt fuskbygge. Vad jag kan se hos Hammarby i år, och jag trodde verkligen inte det i mars-april, är att vi just fyller tröjorna. Det låter närmast obscent att skriva: Jag blir förälskad. Låt mig förklara för de som aldrig har varit i den euforin.
Förälskelse är det initiala stadiet av stark attraktion och idealisering, medan kärlek är en mognare form av känslomässig bindning som utvecklas över tid, grundad på ömsesidig respekt, förståelse och engagemang. Det är alltså möjligt att i den betydelsen bli förälskad i en enskild spelares prestationer och skapa en relation till henne eller honom, som till Cathinka Tandberg eller Jusef Erabi i går, precis som till Hammarby, utan att för den skull bli förvanskad till ett intet. Vi verkliga Hammarbyare vet detta, och är stolta över det.
Låt mig då få komma till någon form av slutsats:
Ulf Lundell har skrivit en mycket vacker sång, ”Stum av beundran”. Jag har fortfarande en smula svårt att bedöma Kim Hellberg, David Selini och nuvarande styrelse, deras arbete med de spelare vi har, det kan kräva ett decennium, men med facit i hand inte ens en femteedel in i processen, är det hatten av. Att skapa just kollektivet av detta fotbollens egotrippade tivoli, med allt vad det innebär, är en konst, och jag trodde verkligen inte att det var möjligt att implementera modell och idéer på så kort tid. Att leverera i Värnamo, med press, är nästan större än en vingård i Toscana, och att faktiskt odla druvorna i mager jord är enastående.
En skala 1-10 är, som alla skalor, vansklig. Självklart är Hammarby, utom i själ och hjärta, världsklass, men 6 skall betraktas som med beröm godkänt.
