Möjligheten att skriva historia och definiera en era
Imorgon är dagen då Hammarby har chansen spela hem klubbens första cuptitel, men också en chans att visa alla jävlar att vi är bättre än såhär.
Jag har nu suttit och funderat en stund över vad jag vill skriva om morgondagens match och har svårt att få fram någonting vettigt som handlar om själva matchen. Efter den magnifikt svaga prestationen mot Kalmar förra söndagen så har det gungat ordentligt, och även om Jesper Jansson försäkrat oss om att Stefan Billborn inte kommer få sparken, så känner iallafall inte jag mig övertygad om att huvudtränaren sitter säkert vid en eventuell förlust imorgon.
Resultaten, spelet, men kanske framförallt ryktena om tränarbyte har gett mig en känsla av vemod och ångest istället för pepp och glädje inför finalen. Även om jag såklart inser att det är ohållbart att prestera som vi bitvis har gjort under vårsäsongen, och herregud, jag har också haft stunder av ilska och frustration där jag känt att nu får det fan räcka, så vill jag samtidigt inte att det ska vara sant. Det får bara inte sluta såhär.
Jag har märkt av ett förändrat förhållningssätt till laget och klubben hos mig själv under det här året då vi inte kunnat vara på plats. Det blir väldigt mycket svårare känna sig delaktig och även om jag ser alla matcher så är det på något sätt med andra ögon. När jag inte kan vara på plats och känna att jag bidrar till lagets prestation, så känner jag mig mer och mer som en konsument. Jag sitter där i soffan och vill bli underhållen. Jag vill ha resultat. Jag vill att spelarna ska leverera något till mig. Jag blir inte lika glad vid vinster och snarare förbannad än ledsen vid förluster. Det är så otroligt mycket som går förlorat när supporterskapet ser ut som det har gjort under detta vidriga år, och jag tycker mig kunna märka att fler än jag får en hårdare och mer cynisk inställning till laget när distansen ökar.
Jag känner mig kluven inför lagets oförmåga att prestera då det inte har varit publik. På ett sätt är det såklart åt helvete att spelarna match efter match underpresterar å det grövsta. Samtidigt som jag inte kan låta bli att tänka hur fint det faktiskt är att Hammarby inte kan vinna utan sin publik. Det är inte elva spelare på planen som är Hammarby. Det är VI som är Hammarby. Och i det vi:et så inkluderar jag även Billborn.
Billborn har med sitt att vara som person och sin fotboll på många sätt varit mina drömmars tränare. Visst, den taktiska och tekniska briljansen vi fick se 2019 var, nästan varje hemmamatch, på en så hög nivå att jag många gånger bara mumlade “herregud” för mig själv, då det var svårt att ta in hur bra vi faktiskt var. Det var mer regel än undantag att drabbas av akut gåshud efter ännu ett briljant anfall och jag vet inte om jag någonsin kommer komma över besvikelsen att vi inte vann det året. Trots detta så var det för mig mer en känsla som varit det bästa med det lag som vi fick se 2018 och 2019. Det var känslan av att spelarna växte med oss i ryggen. Ibland kunde det kännas som att vi inte längre var den tolfte spelaren utan snarare att spelarna istället var en förlängning av oss som stod på läktarna. Det var precis det där jag alltid har drömt om att få uppleva. Att vi, tillsammans, var en enorm grönvit enhet som där och då kändes ostoppbara.
Jag kommer ihåg att mina ögon fylldes av tårar när jag efter förra säsongen lyssnade på Just idag! intervjun med Stefan Billborn, då han på frågan: “Vad ser du fram emot 2021?” svarade: “Att vi ska visa alla jävlar att vi är betydligt bättre än såhär.” Det var som att det gick att höra i hans röst hur mycket det här betyder för honom. Det handlade inte om att han ska få visa alla hur bra tränare han är. Han vill visa alla jävlar att vi är Bajen och vi är fan bäst.
Så jag önskar så innerligt att de spelare som får den enorma äran att spela en cupfinal för Hammarby imorgon tar chansen att skriva historia. Vid en vinst kan klubben ta sin första cuptitel men också få det andrum som behövs för att hålla ut tills dess att vi är tillbaka. Jag vägrar ge upp förhoppningen om att spelarna kan steppa upp och att vi supportrar kan hålla ut lite till. För med publik på läktarna är jag övertygad om att det väntar ett grönvitt Billborn-lett inferno i höst redo att köra över alla vi möter.
Så snälla, vinn för supportrarna som kommer tacka er för resten av era liv, men vinn också för Billborn, för Billborn är en av oss.
Det är VI som är Hammarby!
