Derbysegern i bilder
Derbysegrar är de bästa. Att få vinna ännu en match mot Djurgården är en lisa för en supportersjäl. Här är kvällen i bild och text.
Det var med en märklig känsla i magen jag kom till Gullmarsplan. Dels för att det är bortamatch på hemmaplan. Dels den sedvanliga derbyångesten, men också det ytterst sköna men ovana fenomenet att vi står i april och redan innan matchen stod på två derbysegrar.
Matcherna mot Djurgården är viktiga. Riktigt viktiga. Det är så mycket mer än bara fotboll. Det handlar om prestige. Det handlar om supporterskap. Det handlar om kärleken till ett lag. De som förstår, förstår. Vi förstår.
Inte fullsatta läktare idag, men rätt mycket folk på plats. Hela dagen har ju varit en enda lång resa. Timmarna har gått långsamt. Fjärilar i magen. Fokus på match.
Tänk att vi har en forward som gör mål. Som vill avgöra. Som finns på rätt plats. Och igen, som gör mål. Alex är en sådan spelare. Som vi har saknat så oerhört. Han gör två mål idag. Två viktiga derbymål.
Hans andra mål var så otroligt viktig. Det var självklart viktigt att ta ledningen och göra det tidigt. Men sen tog Djurgården över spelet. De rullade boll, vi trycktes tillbaka och de skapade flera heta lägen. Kvitteringen kändes onödig men inte direkt oförtjänt. Vi slarvar med bortspelet på en hörna och så finns han ju där. Djurgårdens målgörare. Sam Johnsson tryckte in sitt femte mål för säsongen. Där och då fick jag tillbaka ångesten. Motståndarna såg starkare ut. Vi hade tappat ledningen. Och klockan gick långsamt. Men så gör han då sådär igen. Alex. I den 41:a matchminuten hänger han sitt andra mål. Precis innan paus. I ett läge där Djurgården såg ut att ta över matchen. Så sjukt viktigt.
En annan viktig spelare idag var Lars Saetra. Jag tycker att han och Rikard Magyar gör sin bästa match tillsammans. De var stabila och trygga. Det kändes som att de faktiskt hade koll. Ranegie hade inte ett rätt i matchen. Helt osynlig. Det tackar vi för. Lars Saetra är förövrigt huvudnumret i lördagens matchprogram mot JSödra.
En annan spelare jag har kommit att derbygilla är Arnor Smarason. Det är hans skott som tar i insidan av stolpen där Erik Israelsson sen hänger trean. Här samspråkar islänningen med domaren. Som förövrigt var riktigt bra idag. Det är sällan jag står på en match och knappt lägger märke till domaren. Jag tyckte att han höll en riktigt bra derbynivå. Tillbaka till Smarason, tänk vad jag uppskattar att han är så jävla jobbig att möta. Jag noterade återigen hur han nästan muckar gräl med motståndarna. Det är tjyvnyp och ord. Jag ser på håll att motståndarna lackar. Tänker på Carlgren efter straffavgörandet. Idag såg jag hur Elliot Käck ruttnade. Hamnar ur balans. Derby. Tack Arnor!
Det var budskapsbanderoller och läktarhets. Bra stämning och mot slutet var det nog rätt tydligt vilka som hade bäst afton.
Det dammades av en äldre derbyklassiker igen. Det kom bananer till aporna. Djurgårdens målvakt fick plocka rätt många frukter innan andra halvleken drog igång...
Han får skrika ut sin mållycka igen. Fjärde målet för säsongen. Sjukt viktigt att han rakar in returen till 3-1. Den där glädjen är obetalbar. Det är tårar i mina ögon när den här bilden tas. Den lyckan jag känner när trean sitter vet knappt några gränser.
Kramkalas för en derbykung. Tänk så viktig han är för oss Israelsson!
När slutsignalen ljuder och segern är ett faktum får vi tacka våra hjältar. Det gungar och hoppas. Det sjungs och det gläds.
Tack bröder och systrar för en magisk afton. Tack Hammarby för att ni gör det så bra.
Jag älskar verkligen derbysegrar.
