Det finns ingen plats för dig
Detta är en text publicerad på Facebook av den fotograf som fick en bit av en stol(!) i huvudet när han arbetade under derbyt Hammarby-Djurgården 2 september 2018. En viktig och tänkvärd text. Berättaren skriver det själv men det tål ändå att understrykas att detta har ingenting med klubbtillhörighet att göra.
Jag tror att det är i minut 15.
Mitt huvud träffas av något hårt och tungt. Först tänker jag att någon slagit mig med ett järnrör.
Jag för vänsterhanden upp mot huvudet. När jag tittar på handen är den täckt av blod.
Jag lägger mig ner bakom reklamskylten. Blodet rinner från mitt huvud, ner över mitt ansikte och vidare ner på plastgräset och bildar en pöl som växer.
Omedelbart är publikvärdar, polis och kollegor framme hos mig. Någon skriker: ”Men var fan är sjukvårdarna??”
Jag får vatten. Kollegorna tar bilder av mig - vilket de naturligtvis ska göra. Någonstans förstår jag att jag är en nyhetshändelse. Sjukvårdarna anländer och lägger tryckförband. Polis förhör mig.
Jag bestämmer mig då för att stanna kvar hela matchen. Ett irrationellt beslut. Och kanske dumt och meningslöst. Kanske ville jag visa personen som orsakat detta vad han (jag tror att det är en han) har åstadkommit. Kanske ville jag bara försöka vara tuff. Eller också ville jag bara inte ge upp. Någonstans i mitt och de allra flesta av mina kollegors DNA ligger att aldrig ge upp. Att aldrig sluta att ta bilder. På så sätt är min yrkeskår den mest hängivna jag någonsin stött på. Jag har haft många andra jobb, och haft inblick i många andra branscher, innan jag blev fotograf.
Men resten av denna eftermiddag blev det inte några fler bilder. Jag kunde inte fokusera. Kunde inte få det skarpt. I normala fall levererar jag mellan 70 och 90 bilder från en match. Och från ett derby, med sin intensitet, blir det oftast fler än 90. Från den här matchen blev det 37.
Min fru hämtade mig efter matchen och vi åkte till akuten. Jag fick såret, som är 4,5 centimeter långt, limmat. Vi åkte hem. I bilen på väg hem drabbades jag av en enorm trötthet, och världen snurrade. Jag var inte helt ok. Jag mådde dåligt, sämre än jag ville erkänna för mig själv.
Jag hade träffats av en sits eller ett ryggstöd från en stol som förmodligen kastats över säkerhetsnätet som är uppspänt framför kortsidan och fallit ca 20 meter. Och träffat mig. Detta har man berättat för mig i efterhand.
Jag har också fått berättat för mig att jag fått en lindrig skallskada, utöver såret. Polisen sa att jag haft en fruktansvärd otur. Men också en ofantlig tur. Det hade kunnat gå så mycket värre.
Nu är jag inte längre yr, bara trött. Såret har börjat läka. Jag håller mig mestadels i soffan. Och har förstås massor av tankar kring det som hänt.
Och ett ord som kommer till mig är ordet ”fotbollsmördare”.
Under mina drygt tio år som sportfotograf har jag sett det ordet många gånger. Ibland på banderoller, ibland har jag hört ordet skrikas från klackar. Oftast är orden riktade mot SvFF eller SEF. Protester mot än det ena, än det andra.
Nu vet jag att fotbollsmördare finns. Men det är inte SvFF eller SEF.
Det är du.
Du som kastade stolen.
Du som kastade en bengal mot familjeläktaren.
Du som kastade ett knallskott mot en linjedomare och Tobias Sana på Gamla Ullevi.
Du som kastade ett knallskott mot tre av mina kollegor.
Du som hotade och misshandlade en kollega på pressläktaren.
Du som rammade min kollega på Borås Arena.
Inte supportrar i allmänhet, varken på stå- eller sittplats. Inte Djurgården. Inte Hammarby. Inte AIK. Inte Malmö FF eller IFK Göteborg.
Det är du som är en fotbollsmördare.
För att stoppa dig, kommer det att krävas massor av arbete. Från klubbarna - även om det inte är klubbarna som kastar stolar eller bengaler, så är det klubbarna som har möjlighet att införa hinder för att detta ska kunna ske. Det är klubbarna som äger arrangemangen. Från Svenska Fotbollsförbundet och SEF, som har möjlighet att peka ut riktlinjer och visa vägen. Från polisen, som redan gör allt man kan, men som kommer att behöva genomdriva de lagar och förordningar som finns än mer. Från Sportjournalisternas Klubb, Pressfotografernas Klubb och Journalistförbundet som tidigare drivit denna fråga och som kommer att behöva göra det igen. Från mig och mina kollegor som inte får ge oss förrän vi ser en förändring. Och från supportergrupperna, där jag vet att det också finns goda krafter. Dessa goda krafter behöver nu mobiliseras än mer.
Alla dessa krafter kommer att samarbeta för att få bort dig.
Det är ingen som vill ha dig i vår fotboll.
/Nils Petter Nilsson
