”Det går inte att förklara för en oinsatt”
Gästkrönika signerad den före detta redaktionsmedlemmen och nuvarande skribent på Supportrarnas matchprogram – Tommy Fagerberg.
När liret haltar, motståndarna är fula, domaren är lika kass som han ser ut och matchen slutar mållöst. De hemresorna har man gjort några stycken. För egen del brukar det vara ungefär som följer. Energin är hyfsad de första milen. Men när första pisspausen infinner sig och matchen är färdigsnackad så är det lite klart. Man har ju inga mål eller andra fotbollssmultron att snacka ihjäl sig om. Säga vad man vill men en match byter skepnad om man vinner. Konstigt nog hade Dovins räddningar känts ytterligare lite bättre och Hammars dueller än mer distinkta. Om så avgörandet skett i 94:e minuten. Det är så hjärnan funkar. Inte ens ölen man har kvar smakar lika behagligt som på vägen dit när man inte vunnit. Bingen i hemmet känns så långt, långt bort. I minibussen hem från Gbg och mötet med gais hade jag dock en annan varm känsla i kroppen. Hammarbyismen, denna enastående kult.
I min roll som skribent på Supportrarnas matchprogram hade jag en del att göra med Mats Solheim när det begav sig. Vi messar fortfarande varann lite då och då. Eller, i sanningens namn är det jag som messar honom och så svarar han. Han tillhör den sortens spelare och personlighet som man liksom aldrig vill släppa helt. Om någon nu trodde någonting annat så skulle det tydligt visa sig att denna oförgätna söndag skulle skvallra om att jag är långtifrån ensam med den känslan.
På väg till matchen i höjd med Södertälje skriver jag till honom att den vita dresskoden är klar. Jag skickar också en bild på min Solheimtischa. Han ringer snarast upp och frågar om jag tror det finns biljetter kvar till matchen. Han och familjen satt i Oslo och var egentligen på väg till Danmark men blev nu sugna på att gå på matchen i Gbg istället. Att det var utsålt visste ju alla men lovade ändå att se efter om jag kunde rycka i några trådar. Jag messar både den ena och den andra inom Hammarby. Till och med Micke Hjelmberg får sig en fråga. Det var lite på gränsen men hallå, Matscelo var ju på väg!
Alla svarar att det tyvärr ser mörkt ut men att de ska återkomma när de kollat runt. Gröna marknaden på Facebook är också så gott som död. Det är då jag skriver en tweet om det på, ja vad är dagens benämning på Twitter egentligen? Jag vet ingen som säger X i alla fall. ”Solheim är på väg. Behöver fyra plåtar till honom och familjen”.
Mats Solheim och krönikör Tommy Fagerberg.
Någon timme senare efter ett smärre bombande med meddelanden att detta måste gå att fixa så har jag tre plåtar och saken är biff. Deras minsta fyr får de bära in. Både ”Flowerpainting” och Henrik Ingvarsson som var de som skickade plåtarna vägrade också att ta betalt för dem. Kudos. Jag skrev till Mats att de skulle slänga sig i bilen och komma med en försäkran att han skulle bli emottagen som Elvis av alla Bajare.
-Vi har redan åkt 10 mil mot Gbg svarar han med en garvemoji.
Det visade sig sedermera att han sedan det senaste messet också hade ordnat logi hos Måns Söderkvist och Erik Israelsson i Kalmar dagarna efter matchen. Bajen.
Väl på plats blir det som jag utlovat. Typ Elvis is back in town. Tretusen kramar, selfies och ryggdunkningar senare står han på övre ståplats. Sjunger med i alla sånger han kan och bedyrar återkommande vilken fullträff detta blev. Inte bara att han fick biljett utan att det blev i klacken.
I pausen ljuder sången som brukade eka i rymdskeppsbetongen när det begav sig. Folk hade fått syn på honom från sittplatsläktaren och sjöng. Sooolheim, Sooolheim. Ja, den där kan ni. Mats lös upp och bugade sig för uppmärksamheten.
Självklart följs detta av ett Solheim, Solheim, ge oss en sång. ”Från Södermalm” blir det. Som om han inte gjort annat de senaste åren. Bajen.
Jag vet att detta kanske inte är så speciellt som jag vill tro. Andra mindre kultiverade föreningar hade säkert också kunnat lösa en dylik grej om någon av deras populära föredettingar behövde plåtar till en match. Men det är egentligen inte det detta handlar om. De där andra föreningarna har ingen Mats Solheim. Världen snällaste norrmän som får stora skäggiga karlar att bli blyga som förskolebarn när de märker att de står bredvid honom i ölkön. Eller som en annan supporter uttryckte: -Kolla det är Solheim, jag får fan svårt att andas. Helvete vad vackert!
Det går inte att förklara för en oinsatt. Den där Hammarbyismen. Kan knappt förklara det själv men fan vad jag älskar den.
