Det snackas för lite om våra grönvita damer
Det är roligt att följa svensk damfotboll just nu. Damallsvenskan håller bra klass och för oss hammarbyare så händer det mycket. Kanalplan börjar komma i ordning, försäljningen av säsongskort har skjutit i höjden rejält. Nu är det dags att leverera på plan och förutsättningar att avancera uppåt i tabellen är goda, det går i alla fall inte att tro på motsatsen som supporter eftersom det skulle innebära nedflyttning.
Tyvärr undrar man ibland om det verkligen är supportrar som styr Hammarby fotboll. Nu för tiden ligger ju som bekant damfotbollen under samma styrelse som herrfotbollen. Men den känns minst sagt styvmoderligt behandlad. Vem tillvaratar damernas intressen i den sittande styrelsen? En som verkligen, vad man förstår som utomstående, har dragit en lans för damfotbollen i Hammarby är den nu sparkade tränaren och sportchefen Olof Unogård som sparkades och ersattes med Ann-Helén Grahm. Spelarreaktionerna på sparkandet av Unogård var tydliga, man var besvikna. Självklart önskar man Grahm all lycka och framgång som tränare, men uppgiften känns tung med det utgångsläge laget just nu har när man berövats en populär tränare och har en budget som inte är anpassad för att satsa uppåt. Budgeten ligger på en nivå som fick lagkapten Olga Ekblom att gå ut i sociala medier och kritisera den sittande styrelsen för att räkna med att laget åka ur damallsvenskan. Det hela ledde, som så ofta i Hammarby, till ett fantastiskt supporterinitiativ och 400 000 kronor samlades raskt in av Årstakex. Den stora frågan är kanske snarast hur många räddningsinsatser av det här slaget vi supportrar kan stå ut med. Är det inte det ena så är det något annat som brinner och som måste räddas med att vi supportrar vänder fickorna ut och in. Med det sagt ingen skugga över insamlingen, den var nödvändig och fantastisk. Den visade sammanhållningen i Hammarby som gör andra klubbar runt om i landet gröna av avundsjuka.
Ofta hör man supportrar prata om att damfotbollen måste börja bära sina egna kostnader. Det är nog förvisso sant. Men ska man ha en chans att få det så måste det byggas en infrastruktur kring damfotbollen i de allsvenska klubbarna som faktiskt gör det möjligt. Det är svårt att bygga från noll. Levereras exempelvis en budget som knappt möjliggör nyförvärv blir det svårt.
Årstakexens insamling fick alltså också som följd att fler köpt säsongskort än någonsin tidigare. För några veckor sedan satt jag och några andra bajenkompisar och tog en bira. Då uppkom samtalsämnet; är det så att de som köpt säsongskort nu har gjort det för att stötta damerna eller tänker de också gå på matcherna? Förskräckande nog kändes svaret på den frågan inte helt självklart. Det förskräckte mig lite. Jag vet att det finns många olika motiveringar till varför folk går på damfotboll. Vissa hävdar att det är någon form av jämställdhetsgärning. Andra menar att herrarnas matcher är i ett för stort format, att de inte trivs på Tele2 eller att de inte gillar stämningen kring herrarnas matcher. Den gemensamma nämnaren är att man vill se damfotboll “istället för…” snarare än något annat. Damfotbollen blir ett substitut till herrfotbollen. Jag skulle vilja hävda motsatsen. Damfotbollen är något vackert och kul. Den skiljer sig på många sätt från herrfotbollen. Vissa skulle säga att den är sämre. Så menar jag att det inte är. Det är en annorlunda sport. En herrspelare skulle nödvändigtvis inte vara bra som komponent i ett damfotbollslag. Damfotbollen är på många sätt en rakare, hårdare och ärligare fotboll. Åtminstone är det min erfarenhet. I damfotbollen filmar man mindre, smäller det så smäller det. Man tjafsar inte om inkasten på samma sätt. Går bollen ut vet båda som varit inblandade i en situation vem bollen tog på sist. Diskussioner uppstår sällan. Okej, det kanske inte är en annan sport. Men det är en rakare och mer renhårig fotboll. Och det finns det definitivt en större publik för. Därför hoppas jag att alla nya säsongskortsinnehavare faktiskt tar tillfället i akt och börjar gå på dammatcherna kontinuerligt.
Över huvud taget pratas det för lite om damfotboll. Min förhoppning är dock att det ska bli mer, framförallt i de grönvita supporterleden. För nu ska jag börja skriva om damfotboll för Hammarbyredaktionen här på Svenska Fans.
