Don't dream it's over
Vi stod och skrek efter fler avslut, efter bättre avslut. Vi bad om att få se ett mål. Efter en typisk Monday på Söderstadion hamnade vi med enkapten som frågade vad vi egentligen gjorder där. Bajen är på en plats man inte borde vara på samtidigt som man är precis där man förtjänar att vara.
Det är jobbigt att förlora fotbollsmatcher. Det är jobbigt att förlora tre matcher med 1-0 då en dessutom är på hemmaplan. Men det absolut jobbigaste och mest horribla är att inte lyckas göra mål, att inte lyckas producera framåt i en serie som man på förhand ska ha den absolut bästa truppen för. Spelare som Erik Sundin, Nahir Besara och Daniel Theorin ska egentligen inte hålla till i Superettan sett till deras facit och kvalitéer som fotbollsspelare, problemet är att man själva just nu verkar tro att så är fallet. Sundin hade andra anbud innan han lämnade Helsingborg för Bajen, Theorin kunde fortfarande ha spelat i Allsvenskan om han velat. Nahir Besara kan fortfarande få se sin gamla klubb kliva upp samtidigt som han själv står kvar med mössan i handen och en besviken min. Jag säger inte att alla dessa tre underpresterar och är anledningen till att Bajen just nu lever på gränsen till att få spela bra många fler matcher Superettan än det tilltänkta fåtalet på vår nya arena, men man är en del av ett kollektivt förfall. Det här håller inte!
Igår var Kennedy tillbaka med allt vad det innebar. En större tro från läktarhåll, seriens absolut bästa spelare på platsen han hör hemma och en man som kan avgöra matcher på egen hand. Nu var det ju oerhört nära i och med hans lika fräcka som geniala frispark som kändes som det där förlösande målet som vi stått och gapat om en hel vår. Målet som skulle vända trenden, målet som skulle få oss att tro igen. Dessförinnan hade Erik Sundin äntligen hittat rätt, Billy Schuler bränt 2 överjävligt klara lägen och Monday James lyckats ta det snabbaste röda kortet för i år. Två gula var visst det som rapporten visade, ett rött för aktion nummer två hade inte varit fel det heller. Anders Andersson pratade visst om att man inte riktigt vet vad man får av James när han spelar och i min värld är det ett av dem sämsta betygen man kan ge en fotbollsspelare, framför allt en spelare som tillhör en trupp i en nedåtgående spiral. Hammarby behöver folk som kan kliva fram nu, som vågar stå upp trots att det blåser. Monday James kommer tyvärr aldrig bli den spelaren. Kennedy kommer alltid att vara den.
Mitt i all frustration och självömkan måste man ändå försöka se det som var bra igår. Nahir Besara fick spela på sin rätta position, åtminstone i 16 minuter, och gjorde det ungefär så bra som man kan förvänta sig av spelare som använts över hela planen innan. Jag tror på Besara men känslan är att han måste börja tro på sig själv igen för att kunna bli den spelare som vi hoppats. Ge honom en städtant bredvid sig, förslagsvis Ledgewood och låt honom florera fritt över hela planen. Han kommer inte bidra med 10 mål, men väl 10 assist om passningarna förvaltas väl. Erik Sundin slet sin vana troget och skriker efter någon som förstår hans fotbollsfilosofi. Sundin är smart, fortfarande hyfsat rapp och kommer att göra mål så fort han får dit ett par i rad. Igår hade han ett par lägen, satte ett och det borde ha räckt. Om så varit fallet så hade ingen brytt sig nämnvärt om de lägen han faktiskt brände. Det är fel serie att kräva perfektion i, det är rätt serie att kräva vilja och hjärta i och viljan inom Erik Sundin är det inget som helst fel på.
Så vad var det som gick fel egentligen? Tja, ett enkelt svar är Gregg Berhalter, ett annat är Billy Berntsson. När Monday tagit ledigt för kvällen var Billy på väg in på planen, avdragskläderna borta och tröjan instoppad. Men efter flertalet positionsbyten från en tränare som fortfarande inte har någon plan b och nu heller ingen plan a, så fick Billy gå och sätta sig igen. Kennedy flyttades in centralt, Schuler hamnade ute på kanten och Erik Sundin lämnades ensam på topp. So far, so good som man säger i staterna och kanske var det just vad Gregg insåg. Att ibland måste man våga för att vinna, Ledgewood är förmodligen inte bäst som vänsterback samtidigt som Figge inte är en naturlig mittback. Men experimentet var på väg att gå hem, ända tills Gregg inte vågade längre. Billy Berntsson är inte jätteskarp spelare, han var mer eller mindre utskrattad av fansen när han var i Skottland, men får han klara direktiv om vad som gäller så lär han utföra dom. Nu kan han inte ha fått det, man kanske räknade med att han borde inse vad som gällde. Men att fylla på ända upp till motståndarens hörnflagga vid ledning 2-0 på hemmaplan och en man mindre på planen är inte vad en välinformerad, klok och begåvad spelare skulle göra. Det var precis vad Billy gjorde. Att det sedan blir vilda västern inne i eget straffområde när vändningen och inlägget kommer, ja det kommer alltid att hända om du har en rivig vänsterback bredvid en lugn och sansad mittback. De kommer aldrig att prata samma språk.
Till nästa omgång, mot Degerfors borta, måste Gregg göra precis det som han lät Bajen göra efter utvisningen, han måste våga. Kennedy och Besara centralt är inte hjärndött och idiotiskt, det är modigt och offensivt. Christoffer Carlsson visar gång på gång att han kommer att bidra med chanser, Christophe Lallet måste få tillfälle att bidra från start. Adelstam kom in igår och såg stark och sugen ut, dessutom har han en bra mycket bättre anpassad spelstil för att spela med Sundin. Full fart framåt, hållt tätt bakåt lyckades i 85 mintuer igår, det är ingen omöjlighet.
Men nu klingar alla domedagsklockor precis lika jobbigt högt som väcklarklockan gjorde imorse. Med all rätt, Gregg kommer garanterat inte vara kvar efter den här säsongen, kanske inte ens när vi kliver in på nya Söderstadion. Men det här är inte kört, jag vägrar att acceptera det. Det enda som på riktigt är förlorat är det värdiga avslutet för vårt hem och vår arena. Är det någon ellert något spelarna ska be om ursäkt till så är det just den, Söderstadion.
