Efter cup-match, inför västkustångest
En gammal älskling sa till mig några gånger att hon var rädd. Ja, vem är inte det ibland. Men att sitta hjälplös i flygplan mitt i annat än relationsturbulenser över Alperna, eller Atlanten på ingång mot Sydamerika med halva dygnet kvar till Uruguay, går inte att jämföra med matcher mot IFK Göteborg när oron påminner om en Edward Munch-målning. En del har svårt att förstå detta, till och med före detta älsklingar. Det fanns skäl till att det tog slut, det finns orsaker till varför man på andra p
Det råder inga tvivel i universum om att ett om än reservbetonat Hammarby skall avfärda IFK Stocksund, harvande i Norrettans bottenskikt, alla dagar i veckan. Åtminstone på papperet och om hjärnorna har kopplat bort underskattning ur systemen. Större mirakel har inträffat än att tredjedivisionslag chockat genom att sparka ut överlägsna motståndare ur cupspel, även internationellt, till exempel att Jesus förvandlade vatten till vin, men det är ändå förnedrande att bli knäppta på näsan i matcher som denna. Nu blev det en synnerligen komfortabel resa mot vårens gruppspel även om Stocksund faktiskt gjorde en habil insats sett till förutsättningarna, åtminstone så länge man hade fullt manskap. Då är det i stället på sin plats att reflektera några minuter över vad vi faktiskt fick oss till livs.
Att Kim Hellberg med tanke på tight matchschema valde att ställa över hela åtta startspelare från GAIS-matchen i måndags var ingen högoddsare, men det skall påpekas att Hammarby ändå presenterade en startelva med fullt slagkraftig allsvensk potential; sådan bredd har vi att tillfoga över. Det råder glädjande nog stor konkurrens om platserna i årets upplaga och detta var ett utmärkt tillfälle för oftast bänkade, talanger och nyförvärv att visa klass, vilket de också gjorde.
Just i dag riktas väl, med viss rätt, det mesta av strålkastarljuset mot Montader Madjed efter dennes påpassliga hattrick. Kontraktsförnyaren är väl värd detta och vi kan bara hoppas dels att det stärker hans självförtroende och dels att det är ett steg på vägen mot att få honom att blomstra även på högre, betydliget tuffare nivåer. Målen han gjorde av det enklare slaget, skickligt förberedda av andra, och trots att han väl var den som hade mest boll, framför allt i första halvlek, blev han faktiskt ofta enkelt läst av motståndarna från Danderyd. Så länge spelet rätt statiskt riktades mot Madjeds högerkant var det relativt lättbrutet, om än med massivt spelövertag. Då hände det mer ju längre matchen led och Marc Llinares fick tillfällen efter varandra att måtta vänsterinspel; det blev kvickare, smartare, mer irrationellt, och kul att se Marc svara för en stark insats.
Spel mot ett mål och tennissiffror är en sak, men ännu mer glädjande var andra individuella prestationer. Divine Roosevelt Teah visade i sin första match från start mycket av de kvaliteter han sagts besitta; fin speluppfattning, ett flertal läckra genomskärare, och visst hade hans rungande skott i ribban varit värt ett bättre öde. Gent Elezays kompromisslösa respektlöshet och finfina hörnor, Jardell Kangas inhopp… Samtliga dessa skall ha med beröm godkänt. Och så var det nyförvärvet från danska B.93 Sebastian Clemmensen som fick en hel andra halvlek att visa upp sig i. Vi är nog många som inte haft någon vidare koll på varken danska andraligan eller den nya medlemmen i det grönvita kollektivet, men nu fick vi åtminstone en glimt. Åtminstone på den här nivån var det en riktigt bra presentation av vad han kan och en perfekt start, inte minst med tanke på den korta tid han haft på sig för att acklimatisera sig till miljö, speltänk och lagkamrater. Absolut inte säkert att han kommer att kunna gå in mot starkare motstånd redan nu, men det bådar gott. I det stora hela alltså en verkligt solid laginsats, samt bra coachning och taktisk insats av Kim Hellberg och David Selini. Faktum är att det mesta värmde. Med detta lagt till betryggande handlingar måste vi dock konstatera att något utöver detta lär behövas i söndagens möte mot en annan av landets många kamratföreningar.
***
IFK Göteborg har sedan flera år tillbaka reducerats till vad som mest kan liknas vid en så läckande och överlastad fiskebåt utan ens någon vid rodret att det förvånar att den vid det här laget inte har sjunkit. ”Hela stadens lag” har inom loppat av några säsonger med råge passerats av BK Häcken, och till och med GAIS, och orsakerna till haveriet är som oftast flera.
En närmast parodisk tränaromsättning, ekonomin i botten efter sedan länge flydda storhetsdagar, skiftande spelartrupper som varken känns solida eller tycks vara övertygade om ständiga och inkonsekventa modellförändringar. Huvudansvaret vilar naturligtvis tungt på den sportsliga ledningen, men till kamrersrummen på Kamratgården tycks vare sig yttre eller inre kritik nå, eller så når det men vill inte fästa. Snarare är det inbördes ryggdunkandet att jämföra med vad som råder i redaktionerna för TV4:s ”Nyhetsmorgon” och ”Efter fem”. Det borde för längesen varit på sin plats att avkräva åtminstone något från Håkan Milds och övrigas sida, men där står det still. Till och med lokalpressen tiger, men Göteborgs-Posten fungerar å andra sidan mest som klubbmegafon, precis som Sydsvenska Dagbladet gör för Malmö FF.
Varför bryr jag mig? Jag skulle kunna skriva att jag lider med en del blåvita supportrarn, som gör ett stort jobb i full storm, att det är sorgligt att se en klassisk, historiebunden fotbollsklubb gå en sådan kräftgång, ja, till och med att jag lider med Stefan Billborn – som i och för sig redan från början borde ha insett vad han gav sig in i.
Men jag skriver inte så. Efter att av olika skäl ha levt i Göteborg i ungefär 24 av de senaste 30 åren kan jag inte lida med just föreningen IFK Göteborg, det är inte möjligt, för där andra påstår kamratskap, solidaritet och ödmjukhet ser jag, och har personligen upplevt, det diametralt motsatta i vitögat. Möjligen var det annorlunda på den i stadsdelen Gamlestaden födde Bertil ”Bebben” Johanssons tid, kanske även på Ruben Svenssons, men det är trots allt ett bra tag sedan. Idrottsföreningar med storhetsvansinne skapar till slut sin egen undergång.
Sedan Billborn svekfullt nog tillträdde som coach med Joachim Björklund som sedvanlig side-kick, har man vunnit en, skriker EN, match, och vi vet alla vilken det handlar om. 0-1-förlusten på Nya Söderstadion är för mig årets mest smärtsamma fotbollsminne hittills, och den dröjer sig fortfarande kvar som det irriterande sandkornet i ögat man omöjligen kan bli av med. Trots den bedriften skönjer knappt ens de mest fanatiska blåvita supportrarna – jag är bekant med ett flertal – något hopp, sedan långt tid. Man är förbannade, frustrerade, rentav uppgivna. Om VÅR Billborn upprepar man: "Han sitter ju för fan bara där i djupa veck och sneglar i anteckningsboken."
Säkert finns det individuella kvaliteter, men så länge rädslan för att förlora är starkare än viljan att vinna saknar det betydelse.Men, det finns alltid detta förhatliga.
MEN. Låt oss syna en del andra och för Hammarby mindre smickrande sanningar i sömmarna. Säsongen 2024 har Hammarby de facto inte gått segrande från ett enda göteborgslag, utan den pinsamma raden skrivs två oavgjorda och fyra förluster, träningsmatcher inräknade. Lägg därtill att det blev torsk mot Billborns dåvarande klubb Sarpsborg 08 på under lägret på La Quinta Football Center i februari. I år förlorade vi hemma mot IFK, ifjol slutade båda mötena 1-1.
Kim Hellberg har i sina bästa stunder, det vill säga de allra flesta, visat sig vara en riktigt god taktiker, men i den krampaktiga nesan mot Billborn för en och an halv månad sedan förlorades kampen brutalt. Utan att ställa alltför orimliga krav måste det till bättring. IFK Göteborg må ligga mot repen som en punch drunk Anders ”Lillen” Eklund, men kommer trots brist på självförtroende att sälja sig dyrt. Ett mål bakom VÅR Warner Hahn kan förändra mycket, för att inte tala om två, och vad jag minst av allt i livet önskar mig är Joel Alme-karneval och en oproportionerlig men skinande Poseidon-staty på Götaplatsen.
Uppgivenhet på förhand? Knappast. Att Hammarby har kunskap, spelspets och övriga skills för att sänka ett stukat och förhållandevis mediokert motståndarlag ytterligare några famnar ner i djupet, det är självklart, fast återigen detta MEN: Trådarna måste sitta som i det vackraste spindelnät, de taktiska aspekterna vara glasklara, modet hos de yngre spelarna lysa och tryggheten hos de mer rutinerade glänsa. Då kan det gå vägen, ja, det skall bara räcka hela vägen.
