En premiärfest för Hammarby
Fjolårets Allsvenska femma kom på visit till ett grönvitt södra Stockholm och rungande ramsor ifrån ett fullsatt Tele2 Arena, och ett taggat hemmalag. Och det var även hemmalaget som plockade samtliga tre poäng att inleda serien med.
Igår skrev jag att oavsett om det gällde bara tre poäng eller inte, så skulle dagens Allsvenska premiär bli minnesvärd. Det gällde tre poäng, naturligtvis, men för de tusentals som vallfärdades ifrån Medborgarplatsen till Arenaslingan började och slutade det inte med en debattabel straff satt väldigt kyligt av nummer tio. Det handlade inte om fint förarbete till ett ännu finare avslut av till syntes outtröttliga Måns Söderqvist, som förutom målet sprang, sprang, och sprang till minut 86 då Fuhre fick ett par minuter som instickare. För majoriteten började det inte med ett otroligt jämnt och fint spel emot fjolårets Allsvenska femma, och det slutade inte med truppen som tackade av samtliga hörn och sidor av klack. Det började i slutet av förra säsongen.
Det började när återkomsten var ett faktum. Marschen var en manifestation av glädje, överallt där man tittade, Tele2 brann, ibland bildligt, vilket man får säga vad man vill om, och nedanför det enorma tifot och där sången ekade så gjorde Bajen något som jag inte direkt förväntade mig när jag gick igenom biljettkontrollanterna.
Häcken är ett otroligt starkt motstånd, och matchupen lagen emellan kändes väldigt jämn på papper i förhand – båda lag har en stark offensiv, är löpvilliga och har en del frågetecken bakåt. Som Nanne sade i presskonferensen efteråt: Det är inte ofta Hammarby får hålla nollan, så det var väldigt skönt. Så var det. Trots ett Häcken som inledde fint och tog sig förbi både en och två gånger i djupled på några instick så kom det inte aldrig att komma hela vägen till Simon Gustafsson och vidare.
Där bröt Johan Persson, där stod Nahir Besara – som för övrigt gjorde en helt fantastisk match, samtliga hattar av. Det kom ett par lägen inom de första 20 där det uppstod lätt panik och orolighet i Bajens straffområde, och där historia, och osäkerhet, såg ut att upprepa sig, men som litet kalabalikartat reddes ut och rensades. Jag skulle ändå vilja ge speciellt Silverholt och Sævarsson varsin personlig ekvivalent av vad det nu är tänkt att Expressens geting ska stå för, Silverholt såg litet tagen ut emellanåt, men med tanke på ålder och erfarenhet så ser framtiden ändå väldigt ljus ut. Kombinationsspel, omställningar och ett mittfält som såg ut som att de skulle kunna klara sig i Allsvenskan är det jag tar med mig ifrån dagen. Det känns lätt i bröstet. Självklart fanns det chanser som borde förvaltats, Linus Hallenius främst, som behöver göra lika mycket mål som han ser ut att kunna skapa, en defensiv att reda ut, trots att det idag såg relativt okej ut. Men idag är vi ändå nykomlingar som vunnit emot ett lag som är tippat för den övre halvan av tabellen. Det får vara.
Så utan att få hybris, utan att i onödan blåsa upp en enstaka seger – idag vann Hammarby framför ringa 30 000 som längtat, som marscherat upp till både Söderstadion och Tele2 sedan ett kallt november 2009 för att se laget åka på en proverbial bergochdalbana igenom svenska fotbollsdivisioner. Det var något speciellt att få gå in i Allsvenskan igen. Idag tog vi tre poäng emot ett Häcken som förvisso såg blekt ut, men som inte ska tas lätt på. Det känns bra. Näst på tur står en returvisit till Elfsborg, som förväntas bli lika tufft som i cupmötet. På återseende, Göteborg.
