En random All-star Bajenelva (Mf + anf)
Vassego. Resten av laget. Mittfält + anfall. Återigen tåls det att poängteras att en Bajendrömelva kan se olika ut från dag till dag. Eller timme till timme om man så vill.
Första halvan hittar du här.
Mf: Kennedy Bakircioglu
Finns inte mycket att tillägga. Utgår från att du vet allt redan. Det man kan lyfta är hur han avslutade sin karriär. Då menar jag inte frisparken och biran utan hela den sista säsongen. Med en tränare som inte spelade honom om han inte var absolut tvungen. Kennedy, stjärnan. Han gnällde inte, bara fortsatte jobba hårt och peppade gubbarna som lirade. Bara för att liksom understryka vilken stor spelare och person han är. Kudos!
Mf: Johan Persson
Inte en spelare av den rang man förväntar sig i en All-starelva. Jag vet. Men jag vill ändå påstå att utan JP hade Bajen inte varit där de är idag. Minns hundåren i Superettan. Bajen hade knappt vunnit en närkamp på centralt mittfält på flera år. Glömmer aldrig första gången jag såg honom lira. På Stadshagen mot Gefle. Han var precis vad Bajen behövde just då. Efter cirka en kvart hade jag fått nytt hopp och en ny favoritspelare. Rivet, slitet och energin. Allsvenskan, here we come!
Sedan kryddade han det genom att sänka gnaget på Kompisvallen någon månad senare. Visst, det var inget märkvärdigt mål men det var ingen tillfällighet att det var han som gjorde det.
Pratade om honom med Stefan Billborn en våt kväll på Pelikan förra året. Han sa att rent statistiskt hade jag fel. Det finns många andra spelare som var långt över honom i fotbollsmatematiska uträkningar. Självklart har Stefan rätt. Det behöver man inte ens kolla. Johan Persson slog sina indianare, sköt sina skott upp på 2:a etage och tog ett gäng till synes onödiga gula och röda kort. Men hans närvaro gjorde laget bättre. Ingen medspelare vågade annat än att springa röven av sig. En Hammarbys Roy Keane om du så vill. För den som minns honom.
Mf: Kenneth ”Kenta” Ohlsson
Messi eller Ronaldo? Kenka eller Kenta? För mig är Kenta Ohlsson den störste. Hann se honom ett par säsonger i min ungdom. Han var och är Hammarby personifierad. Det var andra tider då men ändå anmärkningsvärt att aldrig ha spelat för en annan förening i hela sitt liv. Från han var 7 till 35 bast.
Hans karaktäristiska kroppshållning med låga axlar och blicken uppåt. Alltid en medspelare inom synhåll. En gamla stammens riktiga lirare.
Jag var på ett bröllop en gång där han var gäst. Vi var många hammarbyare där och alla var lite nervösa. Festa med Kenta Ohlsson, fan vad stort.
En av vännerna fick hans sambo som bordsdam och hör sig själv säga som en av sina inledningsfraser:
-Hur är han att leva med, Kenta Ohlsson?
Vad hon svarade minns han inte men han blir än idag, ungefär 30 år senare, påmind om denna fumlande öppning av ett samtal. Men vem kan klandra honom?
Mf: Muamer Tankovic
Påminner lite om Kenta i sin spelstil faktiskt. Kom rätt stukad till Bajen och hans startsträcka var oväntat lång men när det väl lossnade var han en av Allsvenskans absolut bästa. Det var inte frågan utifall om utan hur han skulle förnedra sina motståndare när han fick bollen. Med sin pondus och sagolika blick för spelet.
Att han ville vidare till större ligor var han tydlig med redan när han kom. Att det blev lite stökigt när han väl lämnade beskyller jag såväl Genoa som Coronapandemin för. Möjligen är jag lite färgad av att jag tycker om personen Muamer Tankovic.
När intervjun till SMP gjordes på sensommaren 2018 passade jag på att fråga om han ville komma ut till Sätra och besöka något av mina pass med det P9-lag jag tränade där då. Många Bajenlirare hade gjort innan.
”Mujo” svarade ja på en sekund. Då hans fru då fortfarande studerade i Holland och bara kom till Stockholm varannan vecka hade han mycket ensamtid i lägenheten i Blåsut.
När han kommer dit till Sätra lyser det om honom. Han säger att det påminner honom om hans tid i Hageby i Peking under uppväxten. Han berättar om att han spenderade hundratals kvällar nere på planerna där. Hur man i början fick springa och hämta bollarna när de äldre sköt över målet om man ville vara med. En härdningsprocess han verkade tycka om.
Vi står vid sidan av planen och tittar på träningens avslutande tvåmål. Plötsligt säger han:
-Kom igen, coach, vi hoppar in på varsitt lag och är med sista 10, man blir så sjukt sugen!
En fantastisk person och fotbollsspelare. Jag tror och hoppas att han kommer tillbaka en vacker dag.
Fw: Petter Andersson
När Christer Fursth, 2003 mot Örebro SK, gråtandes kliver av Söderstadion för sista gången står det en liten sparv från Ljusvattnet och studsar på sidlinjen för att göra entré. Sina första minuter i Hammarbydressen. Ut med det gamla och in med det nya. Ett signifikativt byte.
Petter, som spelade sina flesta matcher på mittfältet, gjorde stor succé under sina år i Bajen. I det här laget får han ta en plats som forward. Med sin speed, teknik, smartness och målfarlighet skulle han lösa det briljant.
Tyvärr föddes grabben i en höjdhopparkropp. Dessa ständiga skadebekymmer. Bland annat två korsbandsskador inom loppet av ett år. Om han vore stöpt i en bättre form är jag tämligen övertygad om att denna vinnarskalle skulle varit bosatt i det svenska landslaget under många år.
När han under sensommaren 2016 gör ett ärligt försök att träna ikapp sin trasiga kropp för att lira i Bajen from 2017 håller hela Södermalm andan. Men det går inte. Kroppen orkar inte mer. Han var tvungen att kasta in handduken. Fan! Det hade varit fantastiskt!
Fw: Billy Ohlsson
Precis som broder Kenta andas det Bajen om hela karl´n. Det blir inte mer Hammarby än bröderna Ohlsson från Bagis. Billy har gjort flest mål av alla i Hammarby fotbolls herrhistoria. Drygt 130 stycken. Etthundratrettio! Trots sin sparsamma längd gjordes många av dessa med huvudet.
Billy gjorde en proffsvända i Tyskland men var snart tillbaka på Söderstadion. Han ville hem bara. Trivdes inte där. Jobbade som brandman vid sidan av fotbollen. På Katarina brandstation naturligtvis. Ett hyfsat inlägg från Björnsan.
Han vann den allsvenska skytteligan två gånger. 1980 och 1984. Som extra stuns kan nämnas att han gjorde det med avslitet korsband i sitt högra knä efter att ha blivit kapad på träning 1978. Man behandlade i och för sig inte den typen av skada på samma sätt på den tiden kan tilläggas. Men ändå. Stenhårt.
