En säsongsavslutning att glömma
Jacob Michelsens tidiga trippelbyte skulle i efterhand kännas ominöst för hur matchen, som slutade 1-3 till Halmstad, utspelade sig, efter en fotbollsmässigt miserabel avslutande halvlek.
Det var inte såhär vi hade tänkt oss att avsluta säsongen 2017.
2017 som helhet var nog inte vad många hade tänkt sig. Men i synnerhet hade nog vi alla förväntat oss mer av avslutningsmatchen, än vad vi fick. Jag hade förväntat mig mer av ett bortamöte i Huskvarna i hagel, på lerig plan, med 2011 säsongs laginkarnation spelandes.
Första femton såg någorlunda ut som jag förväntat mig. Inte felfritt, men Bajen avancerade, tog sig plats, och kapitalerade på alla misstag som är oundvikliga för en tabelljumbo att göra (ja, faktiskt). Det var rent av som den ideella säsongsavslutningen skulle se ut; Solheim slår säsongens mest - för honom - träffsäkra diagonalboll. Tanken suger ned den, och placerar den i Malkolm Nilssons bortre kryss som om han inte vore gjord för annat.
Efter målet börjar man tappa fattningen. Det händer inte ens vid kvitteringen. Det är nästan på minuten efter att Tanken skjutit 1-0 som man börjar tappa spel. Dräller med bollen länge och hattigt nog för att tappa den. Gör aborterade löpningar kors och tvärs över plan som inte leder någonstans. Upp i topp misskommuniceras det vilt. Stackars felpositionerade Sander sliter som ett missförstått djur ute på kanten där han absolut inte har något att göra, varken vad gäller understöd eller ideell positionering. Kennedy har ofta inga passningsfiler att utnyttja, Tankovic snurrar bort sig själv med Keita som ryggsäck, Dibba arbetar för långt ned i plan för att kunna få möjlighet till att göra nytta. Halmstad för sig utnyttjar väl domare Hamlins fallenhet för att favorisera bortalaget på Tele2, genom att äta gräs titt som tätt, och få frisparksfavör på frisparksfavör, utan att egentligen förtjäna det. Bortalaget ser inte egentligen farligt ut, trots att Westerberg och Gunnlaugsson, och tidigt blåslagne Gudmundsson, haft ett flertal chanser.
Så eftersom att HBK sett så ofarliga ut, får Keita i 26e minuten göra 1-1, helt omarkerad, på hörna. Wake me up when defensive errors på hörnor slutar vara ett problem för Hammarby IF.
HBK inser ju såklart här att de passats stafettpinnen. De tar inte över, men passningscirklarna de övat in under halvtimmens gång, som hade gjort en akademitränare i Holland stolt, blev aningen snabbare, aningen mer offensivt inställda. I 34e minuten har Keita ett stolpskott, när han vänder upp centralt och avlossar skott på Gudmundssons pass. I snabb succession har nu Bajen en hörna (eventuellt sin första mot Halmstads trettiofjärde, det var svårt att hålla räkningen riktig), som dock slås undan. Sander försöker få med sin en billig frispark i 38e, because that's how we roll, men så kul ska inte Bajen få ha det idag. Åt andra hållet, däremot, får Haraldsson med sig en efter att Birkir planterat en knapp hand i ryggen på honom. I detta skede har Halmstad fått 9 frisparkar mot Bajens 2. Det har gått 38 minuter. Ingen har fått ett kort, eller ens något som skulle kunna börja bli inledningen till ett kort. I minut 39 får Jiloan med sig en (resultatlös) frispark. I minut 40 får Kennedy en emot sig. Domarimpakten idag var ingen speciell, men det tål ändå att nämnas när det börjar bli litet skrattretande.
Det händer inte så mycket mer än såhär. Jag hade velat säga det om matchen i helhet. Det blir ju faktiskt ytterligare 2 mål, ett trippelbyte, en skada i efterföljande, och 25 minuter med bara 10 man. Så jag antar att det faktiskt händer litet. Om det är något minnesvärt? Inte i sig.
Bajen inleder med att få frispark nummer 12 emot sig. Höskuldur tar den, men den rensas snabbt av Jeppe. Efterföljande är en fin brytning av Paulsen, som påbörjade en lång, poänglös cykel av passningsspell som nog var menat att leda framåt, men som... inte lyckades med det objektivet. Mina noteringar för minut 53, och detta försök till kontring, är dessa: Kennedy centralt, till Tankovic, till Svendsen. För lång. Ut till Birkir, Kennedy till Jeppe till Tanken till Solheim. Solheim till Tankovic till Jiloan till Sander. Boltapp till HBK-spelare. Bolltapp till Solheim. Tillbaka till Degerlund. Kennedy nu. Degerlund till Paulsen till Birkir till Paulsen till Degen. Solheim. Paulsen till Tankovic. Till Solheim. Av med boll.
Det är otroligt många led som inte leder någonstans. Den avmätta ormen som äter sin egen abysmala passningssvans. Igen och igen.
Tills trippelbytet. En kvart av mig tänkte: tre byten! Och trekvart av mig tänkte: tre byten?
Ett trippelbyte i minut 55 är föga skådat om det inte handlar om a) en träningsmatch, där man byter ut hela laget i halvtid, och det nya laget för B-laget i minut 66, för att alla ska få springa av sig litet. Eller b) om man har 3 skador och måste byta ut samtliga med detsamma.
Nu var det bara Jeppe som blev skadad, hur allvarligt vet jag inte, men förmodligen inte speciellt så. Men då hade JM fått nog, och swung wildly och bytte ut Kennedy och Tankovic också. Nog för att det inte var någon som hade gjort en speciellt bra match fram till dess, men bytena var ändå... Litet oförklarliga, just i den sekunden, för mig. Att dessutom göra alla tre på samma gång -
Nåväl. Det är som att sparka på en död häst, såhär i efterhand. Alla har gjort det redan. Trippelbytet hade kanske fått vara ett underligt beslut, taget i studens hetta i en poänglös, men ack så moraliskt viktig, match i en märklig säsong. Om - det inte hade varit för Birkirs väldigt underliga självoffrande aktion minuter senare. Efter att ha misslyckats med en bollbrytning, kastar sig huvudstupa rätt in i framfusande spelares bana. Det är mycket oklart om han får sig en smäll av nämnd spelare, men någon sorts smäll får han iallafall. Han rullar av planen, och får sedan direkt utgå med uppenbar axelskada.
Så var det med det. Mathisen gör 2-1, också. På hörna. Visserligen 6 minuter senare, men inget märkbart hände däremellan, förutom frispark #14 för Halmstad, och passningscykel #354 för Bajens backlinje.
Spiken i kistan, vare sig det var trippelbytet, den defensiva coachningen på hörnorna över säsongens gång, eller Birkirs audition för det isländska trampolinlaget, blev iallafall officiell när Haraldsson kunde chippa 3-1 över Wiland i den 85e minuten, efter att ha kontrat sig helt fri ifrån ett försvar som redan satt sig på planet mot Costa Del Sol. Halvchansen man hade i 90e vägdes upp av att HBKs nyinbytte Kinoshita nästan gjorde 1-4 för sig själv i 93e. Bajen cementerar 9e plats med en rejäl torsk emot ett lag som är nedflyttningssäkrat.
Ja.
Vad säger man egentligen om ett sådanhär avslut på en i stort väldigt underlig säsong?
Jag har ingen aning, faktiskt. Jag förstår dem av oss som inte vill podda, eller prata, eller diskutera, ännu. Det låter som att prata om ett nederlag i större utsträckning än den här enskilda matchen i sig; kanske är det det. Jag är inte negativt lagd, jag tänker varken kräva avgång eller haranger av förklaringar. Någonstans måste man ta ett steg tillbaka och placera litet tillit i sin sportsliga ledning. Tränare och tillhörande stab inkluderad. Vi alla är även olika. Om JM vill sitta, impasse, på PK:n efteråt, så får han göra det. Jag kräver inte nödvändigtvis emotionella utbrott a lá nutida Simeone, eller Conte. JM får slicka sina sår, eller göra det tydligt att han inte kommer att göra det, på sitt sätt.
Så länge det producerar det 2018 han siat om under den märkliga säsongen 2017, där man inte tog fler poäng än i fjol, men ändå slutade två placeringar högre. Där man släppt in mer mål, glömt vad manmarkering heter, och värvat stornamn till sig, med mer eller mindre varierad (hittills) succé.
