En sista föreställning innan vi rör oss mot den moderna fotbollen
En gästkrönika från Johan Nilsson om vårt hem. Vårt kära Söderstadion.
Det var någonstans i Norrland någon gång på 90-talet som kärlekssagan började. Ensam på läktaren bland den gråa massan av oförstående, knöt jag den grönvita halsduken lite hårdare runt min pinnsmala hals. Superstjärnorna från Stockholm var i staden för att göra processen kort med det lilla småstadslaget från Norr. Jag hade hittat min solklara identitet och det var kärlek från den sekund domaren blåste i sin pipa. En fullkomligt villkorslös kärlek som sedan dess har följt mig genom livet och format mig till den person jag är idag.
Vänner har kommit, vänner har gått. Arbetsgivarna har växlat och bostäderna har varit många. Flickvänner har kommit och varit där under en tid av mitt liv men försvunnit och sorterats in bland de dunklaste av vrår som förträngningsmekanismen kan skapa. Det enda som egentligen varit konstant och alltid funnits där är vårt stolta fotbollslag.
Söderstadion har för mig precis som för mängder av andra hängivna varit som ett andra hem, en trygg borg och ett ointagligt fort att luta sig tillbaka mot när det blåser som hårdast. Ibland har bönderna skjutit vårt älskade hemmalag i sank men aldrig har vi förlorat vår stolthet.
Jag kan knappt räkna alla gånger jag har traskat över skanstullsbron efter ännu ett nederlag och känt frustrationen och ilskan växa sig avgrundsdjup. Alla dessa gånger då den vårvinterkalla vinden piskat min plågade själ medan solen sakta går ner bakom söders mörka siluett.
Som de flesta som någonsin känt den villkorslösa kärleken har jag dock alltid förlåtit och med sedvanlig entusiasm sett framemot nästa chans att ta revansch.
De gånger som hösten tagit ett järngrepp över Stockholm och den fuktiga luften sakta börjar frysa till is där på andra sidan bron och strålkastarljuset för sista gången på flera månader lyser upp den regntunga planen har jag alltid känt en inre tomhet. En tomhet som under vinterhalvåret sakta men säkert ökar i styrka och når sin kulmen någonstans där januari övergår till februari . Precis när man kommit till den punkt då man är redo att ge upp, så vänder allting i den minut man står på någon frusen konstgräsplan i stadens utkanter och ser de grönvita krigarna äntra scenen för första gången det året.
Den outhärdliga och extremt långa försäsongen når sitt slut ungefär samtidigt som vintern sakta men säkert släpper sitt grepp över Stockholm . Den efterlängtade våren börjar i den stund jag sitter där på någon av Medborgarplatsens alla uteserveringar i alldeles för lite kläder och ser ut över torget som till bredden är fyllt av grönvita bröder och systrar.
Premiären är äntligen här och det har blivit dags att återse en kär gammal vän. En kär gammal vän jag så innerligt saknat sedan domaren den där höstdagen blåste i sin pipa för sista gången.
I år har jag tänkt på dig mer än vanligt eftersom jag vet att slutet närmar sig och att vi aldrig kommer att ses igen. Hur sätter man ord på något som betytt så mycket, hur ser man sin älskade bli förd till den sista vilan och hur går man vidare när du inte finns längre?
Det enda jag vet just nu är vi måste gå vidare mot den moderna fotbollen och att vi kommer göra vårt allra bästa för att göra den nya arenan till vår egen och tillsammans kommer vi skapa den bästa stämningen i Sverige.
Jag tar en sista titt och tar på mig mina hörlurar. De inledande tonerna av vårsång tar bort bruset från Nynäsvägen och fyller hela min kropp med melankoli. Skanstullsbron är nästan helt öde denna kväll och i förgrunden kan jag skymta stöket längst ner där korsningen vid Ringvägen övergår till Götgatan. Kentas hesa stämma tar över där vårsång tonar ut och sakta känner jag hur mina ögon tåras bakom mina mörka solglasögon.
Minnet av dig kommer alltid att leva kvar och i våra hjärtan kommer Söderstadion sjunga för evigt och jag kommer aldrig någonsin att glömma dig.
Så tack Söderstadion för alla minnen, tack för alla upplevelser och tack för att du alltid har funnits där vid min och alla andra Hammarbyares sida sedan 1967.
