Ett annalkande haveri
Hammarby Fotboll har blåst varmluft i en ballong som enligt medias rapportering ser ut att vara på väg att spricka fullständigt.
Det finns så mycket man kan säga om vad Hammarby Fotboll just nu är att jag inte vet vilken punkt jag ska börja vid. Sveriges publikstarkaste lag? Imponerande men helt fullständigt ointressant. Ett underpresterande lag sett till avslutningen på fjolårets säsong? Säkert, men vem fan orkar tänka på den just nu. Ett annalkande haveri i form av löften, profetior och framtidshopp? Ja. Det blir väl någonstans där vi får ta det här eländet vid hornen.
Vi är många som minns den där presskonferensen i slutet av 2013, den med Nanne och Jingblad som lovade så mycket och som höll så långt ända tills så väl ankare och livboj sjönk till havets botten. Vem som var den som borde ha offrats först må vara vettigt diskussionsunderlag på valfri pub runt Medis, utgången var ofrånkomlig i bådas fall. Skulle den ena petas undan så skulle den andra vara på nästa tåg härifrån. Allt annat var orimligt.
In kom Jacob Michelsen, en av Nordens unga, lovande tränare med ett kort men imponerande track record. Han sa inte mycket men det han sa, uttrycktes helt rätt, i helt rätt ton. Det pratades om uppbyggnadsår, om att det behövdes tre transferfönster, för att truppen behövde förnyas och spetsas till på väldigt många håll. Vi som följt säsongen 2016 noga var inte sen att haka på, alla som sett Hammarby 2016 förstod varför. Ambitionen fanns, viljan fanns men talangen nådde inte till de nivåer som man kunde kräva av en storklubb som visserligen nyss var nykomlingar men som också borde veta exakt vad som krävdes. 2016 var ett bortkastat år utan framsteg men som skulle städas undan med en ny tränare och…
…så småningom också en ny sportchef. Mats Jingblad må ha spenderat sina sista veckor av sin tjänst på en solstol så långt ifrån faxmaskinerna som möjligt, om det tvista fortfarande de lärde. Men till slut kom det nån ursäkt om familjesituationer, precis som väntat, och mannen som värvade ihop det på många sätt historiska gäng som tog oss tillbaka, var nu borta. In kom Jesper Jansson. In kom fan Jesper Jansson.
Och man kan tycka vad man vill om honom, men det han åstadkommit som sportchef går inte att förbise. Talanger som plockats och utvecklats till Allsvenska spelare, spelare som sålts för dyra pengar. Spelare som värvats i precis rätt läge, med lite för bra renommé för en allsvensk klubb. Jansson har allt det som krävs för att lyckas som sportchef i en allsvensk klubb och har dessutom erfarenhet från den danska liga där Bajens tränare gjorde sig ett namn. Några lyfte trött på ena ögonbrynet och frågade sig om det var bra att värva sportchef efter att man som klubb valt en tränare, jag var inte en av de.
För i min värld var det självklart att den planen redan var satt i rullning vid värvningen av Michelsen. Att när man kritade ett 3-årskontrakt med en dansk som fick prata öppet om uppbyggnadsår, så hade man redan planen klar för vem som skulle bli hans chef. Huruvida det var fallet är fortfarande höljt i dunkel men förhoppningsvis kommer sanningen fram. För det vi upplever nu verkar inte vara annat än ett rent jävla haveri i kommunikation och planering.
Läckor från höger, läckor från vänster och läckor hela vägen från Örebro gör fortsatt gällande att Michelsen sitter löst, trots alla dementier. Ingen rök utan eld brukar det heta, själv börjar jag känner att det snarare handlar om en annalkande skogsbrand som täcker hela himlen i grå aska. Det har gjorts några tafatta försök, några kommentarer om kontinuitet och så vidare. Men allt mer tyder på att Jansson absolut inte är nöjd med vad Jacob presterat och därför vill bli av med honom, ju snabbare desto bättre.
Och ska man se nyktert på den onyktra resultatrad vi samlade ihop under hösten så är det svårt att argumentera emot. Trots namnkunniga värvningar så lycakdes inte dansken hitta rätt balans för att ta nästa steg i den där alltjämt uttjatade processen. Det var en avslutning som någonstans blev kulmen på en mardrömsperiod med usla resultat som emellanåt avlöstes av rätt OK siffror. Men att hävda att det vad godkänt p g a skador eller tunn trupp generellt är att gå Jacobs ärenden. Han, precis som många av oss på läktaren, är fullt medvetna om att han inte lyckades utveckla det här laget under säsongen. Istället tog man steg bakåt, med en trupp som kvalitetsmässigt tog steg framåt. Därför hänger han löst.
Problemet är inte det, att han hänger löst alltså. Problemet är heller inte att Jansson inte tror på honom. Det är en sportchefs uppgift att bedöma en tränares kompetens och möjligheter i klubben i framtiden, precis som vilken mellanchef som helst. Problemet börjar högre upp.
För om man som, väldigt uppskattad styrelse sett till tidigare årgångar, inte tänkt igenom det här bättre än vad det verkar, är man ute på alldeles för tunn is. Rent hierarkiskt är det fel att välja sportchef efter att man valt tränare, inget snack om den saken. Men som jag var inne på tidigare räknar jag iskallt med att det här var arbetsplanen redan från början. För att om den ena delen av lumparduon skulle bort så var det fullständigt självklart att han skulle dra sin bataljonspartner med sig ner i fallet. Därför var det inget som kan ha skett steg för steg. Jacob ersatte inte Nanne rakt av, Jesper ersatte inte Jingblad. Det var en duo som skulle bytas ut mot en annan och den planen måste ha varit självklart redan från start.
Annars har inte Jacobs misslyckanden under hösten något i den här diskussionen att göra, inte heller Jespers brist på trygghet med danskens förmåga. Då handlar det här enbart om en förening och en klubb som inte tänkt igenom en plan tillräckligt mycket vid det tillfälle då alla förutsatte att man faktiskt visste vad man sysslade med.
Då är det fullständigt orimligt att det bara är Michelsen som ryker den här vintern.
