Ett kedjebrev om Hammarby - Del 6
Göran,
En morgon till den sista veckan i november detta vankelmodiga år. Det blåser snålt och kylan biter, det skymmer mitt på dagen, är nästan aldrig riktigt ljust, mina dagliga kilometer sjunker i takt med temperaturen, från plus till minus, och jag undrar, min vän, jag undrar vad vi skall göra med den här vintern. Segerruset från damernas fantastiska guld viner fortfarande i skallen, F19 vann sin serie och P19 inledde på bästa sätt med vinst mot Strömsgodset i Skandinaviska Mästerskapen i Marbella i går kväll, och ändå är jag inte riktigt glad. Jag vill knappt ens göra upp några planer, eftersom de mest får mig att tänka på tid som går. Jag gillar julen annars, den kommer med lite värme och jag skall resa bort, och sedan vänder det och det finns trots all skit i världen mycket att se fram emot både på ett personligt plan och för Hammarby. Alltså skall jag försöka låta bli att ha åldrandet i skallen och istället fokusera på det som väntar.
Jag satt ett tag i helgen och körde igenom en massa matchklipp från de senaste dryga två decennierna, för vilken gång i ordning har jag ingen aning om. 22 år sedan herrarna tog guld, herregud, det är ju nästan en tredjedel av mitt liv. Blir vi mer nostalgiska med åren, förleds vi att tro att allt var så mycket bättre förr? Förmodligen är det så, vi blir lite svaga i anden, men skit samma. Roligt är det ändå att få minnas, återuppleva magiska stunder och speluppbyggnader, målgester och kaxiga uttalanden, värvningar och förhoppningar och drömmar. Ja, det finns faktiskt en viss masochistisk njutning även i att påminnas om katastroferna; de har trots allt varit rätt många och vilken hammarbyare är man om inte också de har en plats i våra hjärtan. Men något som är kanske speciellt slående är att se alla de karaktärer som har passerat revy.
Jag skall inte fortsätta att rabbla en massa namn från tjugotvå år här, Göran, för det har vi redan gjort så många gånger, men jag skulle vilja göra en jämförelse med den herrtrupp som Hammarby har just idag och som väl kanske inte är vare sig lika stark eller färgsprakande som vi önskar eller tror. Missförstå mig inte nu. Hur lätt är det inte att bländas av nostalgins skimmer och sakna sådana som Billy Schuler, ”Tobbe Trollkarl” och Aluspah Brewah, samtidigt som vi hårt kritiserar drygt halva vår trupp nu. ”Fan, minns du Nathan Paulse fantastiska assist till ’Sulans’ enda allsvenska mål i derbyt den 25 augusti 2008” ställs mot till exempel ”Joel Nilsson var verkligen klappusel mot…”. Vi glömmer och blir kanske orättvisa, och på det viset får det väl vara. Men så är det, som du är inne på, detta med ledargestalter bland spelarna.
Jag har ingen direkt insyn i vad som sker på träningar eller i pausvilornas omklädningrum – möjligen kliver somliga fram där och då och ställer krav som resten av gruppen verkligen tar till sig – men jag kan ju se vad som sker ute på planen under matcherna. Eller snarare avsaknaden av vad som borde ske. Då och då glimtar irriterade gester och tillsägelser förbi, men de är ju som milda briser jämfört med ”Spring eller byt!”. Nahir Besara är en av Allsvenskans absolut bästa spelare och Mads Fenger en solid försvarsklippa att luta sig mot, jag beundrar dem båda, för att nu ta de två sannolikt mest rutinerade i manskapet, men några helt självklara befälhavare är de knappast.
Jag tycker inte heller att just det skall läggas dem till last, utan det är klubbledningens och den kommande tränarstabens uppgift och skyldighet att vaska fram sådana som förtjänar generals grad, helst flera stycken i varje startelva. Här har vi en fundamental brist som helt enkelt måste korrigeras om vi skall kunna vara med och slåss om topp-tre-placeringar och Europaspel – och vara på högre nivå än lag från de någorlunda jämlika ligorna – under kommande säsongerna. För det är väl i den positionen vi vill vara? Eller har vi börjat ta oss vatten över huvudet? Med detta skrivet tror jag knappast att våra yngre spelare är redo att axla hela uniformen redan till nästa år, och dessutom lär sannolikt flera försvinna. Vi skall såklart fortsätta den fantastiska talangutvecklingen, men vi måste ha ledarna och de nyinkommande skall ha verklig kärlek till vårt klubbmärke.
Att vi, på dam- som herrnivå och i elit- och ungdomstrupper, har breddtalang så att det räcker till åtminstone ett varv runt ekvatorn står klart, men grejen är att flera allsvenska konkurrenter också har det. Toppklubbar skövlar närområden och nationella lag ner till andra- och tredjedivisionerna, och konkurrensen för att locka hit internationella spelare är stenhård.
Givetvis har det med stålar att göra, som allt annat, men det är också en balans på den vassa eggen. Att vara bra därute är inte detsamma som att vara det här hemma, och jag vill påstå att det då är extremt viktigt med en drygt halv trupps stabilitet och kontinuitet – och tillräckligt med tid, en hel försäsong måste vara ett minimikrav – för att på enklast tänkbara sätt lotsa in de som kommer och kanske, bara kanske, få dem att blomma ut. Detta och en del andra relevanta men knappast överraskande frågor diskuteras i ett i dagarna publicerat intervjuklipp med vår sportsliga ledning på officiella hemsidan. Inget nytt under solen där, utan mellan raderna snarare mest en uppmaning till lugn.
En annan fråga i det avsnittet tangerar den som du ställde senast: Hur vill vi egentligen att Hammarbys framtida spel skall se ut? Svaret från Adrian von Heijne är lika självklart som kittlande, att vi skall spela offensiv och attraktiv fotboll. Ja, det låter ju som fri tillgång till Bombay Sapphire och Tanqueray på Gröna Skylten under en hel säsong, en yster barnlek på papperet men inte helt enkel att genomföra praktiskt när vi har att göra med konkurrenter med samma uppfattning och tränarförmåga att läsa motståndaren som oss.
Naturligtvis vill jag, lika mycket som du, att vi spelar djävligt snygg fotboll, att herrarnas framgångssaga blir lika glittrande som damernas och att vi vinner titlar, men inombords skriker det också att våra rötter fortsatt skall vara starka när det blåser och att vi aldrig blir som Malmö. Finns det en motsättning här? Kanske. För vackrast och talangfullast är inte alltid de som hamnar i de vackraste sällskapen. Även om vi riktar in oss på en framåtlutad offensiv tror jag att vi också måste ha plats för en rätt ful cynism, att ta till när det går emot och för att bryta negativa trender när vi blir sönderlästa. För tro mig, det kommer vi ibland att bli även i framtiden, och då hoppas jag att vi har en tränare som är smartare än sin kollega på den andra bänken.
Jag tror att det i dagsläget är rätt meningslöst att spekulera i namn för den posten. Bland dem det redan spekuleras i känner jag mig osäker och de som står på min önskelista – du vet vilka – lär inte komma. Någonstans måste vi sätta vår tillit till att man gör sitt jobb på Årsta, på resor och i samtal för att få de bästa möjliga till oss. Urvalskriterierna är dock självklara: En väl sammansvetsad duo som bevisat att de är oerhört skickliga och framgångsrika även på högre höjder, som drivs av en gemensam filosofi förenlig med Hammarbys mål och mening, som har väl temperament och en väl dokumenterad taktisk kunskap, OCH som har ett bultande hjärta för klubben.
Per Planhammar
