Ett minne för livet
Tack Söderstadion för det du varit för mig. För den plats där jag fått uppleva några av mina finaste stunder på jorden. Där jag träffat vänner för livet. En epok går i graven och den gjorde det med en rätt miserabel 1-1-match mot Ängelholm.
Lägenheten har aldrig varit tystare. Sommarnattens ljud sipprar försiktigt in från min öppna balkongdörr. Det är natt mot måndag och jag slår mig ner framför datorn för att göra ett tappert försök att summera en dag som för alltid kommer att etsa sig fast
Den sista matchen. Det är svårt att ta in. Personligen trodde jag att jag skulle vara än mer känslosam men förvånades över hur arg jag var. Arg på att laget spelade dålig fotboll. Arg på att vi inte gör mål på så sjukt givna lägen. Arg på att vi uppvisar ett försvarsspel som är så pinsamt taffligt att jag skäms vid det där totalt onödiga ledningsmålet som Ängelholm fick göra direkt i inledningen. Jag stod där på läktaren och var arg. Helt olikt mig. Jag fattar att det förstås har att göra med att jag sörjer. Och att jag faktiskt är sjukt besviken: Besviken på att vi fantastiska supportrar år efter år står där, levererar i topklass och får i stort sett ingenting tillbaka. Jag vill ha sportsliga framgångar. Hela mitt väsen skriker efter det. Jag har kommit till ett läge där ingenting annat duger. Det äter mig fullständigt att vi ska behöva harva i den här hemska serien när förutsättningarna är som de är. Kolla inramningen idag. Ett fullsatt Söderstadion som under de första minuterna levererade en magisk ljudkuliss.
Innan dess ett vackert tifo som supportrar lagt ner oceaner av tid och pengar på. Vi pratar säsongens överlägset viktigaste match. På en otroligt känslosam dag. Och så belönas vi med det där juniormisstaget i backlinjen. Där och då kände jag att jag tamefan inte orkar mer.
Spelet i den första halvleken var väl egentligen okej. Däremot är det inte godkänt att inte få avsluten på mål. Det är plågsamt att se hur många målchanser vi skapar utan att för den sakens skull ha någon som helst skärpa i avsluten. Samtidigt känner jag mig osäker på om spelarna verkligen vet hur de ska spela. Kanske var det min ilska och egna känslostorm som påverkar min analys men tänk att jag tycker det känns så ostrukturerat. Vi får inte igång något ordentligt eget spel. Det är fortfarande alldeles för dålig rörelse och idag tyckte jag att vi använde kanterna sämre än på länge.
I den andra halvleken blev det än mer chansspel. Jag tycker att Hammarby inte alls kom upp i den klass jag hade förväntat mig. Roligt att få se Max tillbaka i matchspel men nog syntes matchoträningen. Christoffer Carlsson var osynlig. Besara blandar och ger. Han slår några riktigt fina passningar, både crossbollar och instick till forward men han dräller också med bollen. Vi fick ett par otäcka kontringar på oss. Ängelholm har även ett skott in ribbans underkant. Ytterst nära två noll.
Vi får med oss en poäng hem. Det ser Kennedy till. Ett distansskott från en bit över trettio meter i matchens slutskede satt där den skulle. Söderstadion fick explodera i ett måljubel. Därefter har Erik Sundin ett gyllene läge att bli hjälte för evigt. Ett friläge i matchens sista stund. Men nä. Det är liksom inte så det får vara. Klart fan att målvakten räddar det också. Matchen slutar 1-1 och jag kände bara tomhet. Sen kom den där ilskan igen. Jag var inte alls nöjd med att spelarna gick ta emot jublet som jag gav till Söderstadion. Fast som fina vänner sa efteråt att om spelarna hade lämnat så hade vi säkert blivit galna för det. Och det stämmer nog. Oavsett hur de skulle ha gjort hade jag inte varit nöjd. För jag var inte nöjd. Jag var heligt förbannad. Det var inte så här vårt avsked skulle vara.
Stundtals var det magiskt på Söderstadion. Inramningen var sagolik. Det var så skönt att se alla läktare grönvita. Det var ett väl genomarbetat tifo, bengaler och blinkisar, rök och trumma.
Men återigen slår det mig hur jäkla svårjobbat det är i motvinden. Att vi som står där på läktaren också behöver lite medvind. Sportslig medvind. Vi är väl förmodligen inte bättre än precis så här. Men den insikten smärtar mig något oerhört. Jag vill verkligen någonting helt annat.
Vi sålde en sjuhelvetes massa program idag. Som ordförande i Supportrarnas Matchprogram vill jag verkligen tacka alla ni som hjälpte oss att sätta nytt försäljningsrekord. Över 2500 program sålde vi idag. En sanslöst fin siffra. Över den känner jag bara stolthet. Jag känner också en stor stolthet över alla ni fantastiska människor som spenderade dagen med mig. Hela det fantastiska, grönvita vimlet. Där fanns gamla och unga. Glada och tårögda. Skratt och gråt. Det draget som var i Säsongskortsbaren nu efter midnatt var sanslöst. Så roligt att få dansa järnet under Norra läktaren. En stund där förträngde jag att vi fortfarande harvar i Superettan. Att vi fortfarande har en uppförsbacke utan dess like. Det var kramar och tårar. Skålar och sångar. Bengaler och krutrök. Ett satans skönt röj. Tack ni som ordnat!
Stunden när Magnus Carlson och Moneybrother framförde "Platsen i mitt hjärta" var fantastiskt vacker. Den hyllningen var Söderstadion värd. Så oerhört värdigt. Tack.
Det susar i mina öron. Mina ben är stumma och stela. Mitt hjärta blöder. Jag har ännu inte tagit in. Ännu inte förstått. Att det är över. Att jag aldrig mer ska få gå upp där på J-läktaren. Inte längre stå på min plats. Söderstadion är fortfarande en stor del av mitt liv. Den dagen de river Söderstadion kommer jag att gråta floder. Då är det över på riktigt.
