Farväl Söderstadion
Lördagen den åttonde november var dagen då vi supportrar fick möjligheten att ta med oss en bit av platsen i vårt hjärta. Tack för allt, Söderstadion.
Redan långt före klockan tio ringlade sig köerna utanför hörnet östra och södra läktaren. Det var dagen vi både hade längtat efter men även sorgligt nog förfasat oss för. Många var de som valde att inte närvara vid denna bodelning, då man istället bestämt sig för att bara leva på de minnen man själv har lagrat medan många andra beslöt sig för att föra minnen i form av fysiska saker vidare.
Söderstadion har varit Hammarbys hem sedan 1967. Personligen kommer jag aldrig att kunna förlika mig med att vi inte längre ska spela där. Jag tillhör nog den förlorade generationen. Mitt hjärta kommer alltid att brinna för den här slitna gamla betongläktaren med sin charm, sina minnen och allt jag har upplevt här.
Samtidigt så vet jag rent rationellt att bytet av arena är bra för Hammarby just nu. Vi har ju sett en explosion i publiksiffrorna, fler har kunnat erbjudas plats. Det gynnar Hammarby. Jag är övertygad om att nästa generation, alla de barn som nu börjar gå på fotboll, kommer att brinna för vårt nya hem.
När grindarna väl slog upp klockan 10.00 så rusade folk in. Verkligen rusade. Jag hade äran att redan vara innanför grindarna då jag och Magnus hade dukat upp vårt bord med böcker och tröjor. Det var snudd på overkligt att se denna mängd människor komma springande och alla hade målet klart för sig. De visste exakt vad de skulle plocka med sig. Sin plats! Upp på läktaren med motorsågar, kofötter, fogsvansar och allsköns andra verktyg. Det sågades, svettades och monterades.
Jag såg mängder av gräs grävas upp från Söderstadions matta och transporteras vidare. Jag kunde inte låta bli att bli väldigt nyfiken vad allt ska hamna nu, hur det ska användas.
Människor monterade ner plexiglasen med de vackraste av klubbmärken. Jag överhörde hur altaner och landställen minsann skulle smyckas nu. Jag överhörde också samtal som gick ut på hur man skulle övertala sin bättre hälft om hur just det här metallräcket absolut skulle göra sig som vardagsrummets mest centrala utsmyckning.
Söderstadion höll öppet fram till 14.00 och jag lovar, tusentals personer kom. Jag hade aldrig räknat med att så många människor skulle vara på plats. Spelargångens tegelplattor monterades blixtsnabbt bort och lyftes iväg. Jag vet att ett par av de nu ligger ute på ett landställe och ska vara underlaget när dusch och tandbortstning sker framöver.
Sociala medier svämmades över. Mitt flöde fylldes av bilder på installerade saker. Räcken som stöttat våra ryggar i med och motgång ska nu monteras på landställen runt om i Mälardalen.
Vi sålde vår bok Söderstadion Forever, vår hyllningströja till Söderstadion och även en hel del gamla matchprogram. Det är onekligen speciellt att få befinna sig så där på plats när minnen ska samlas. Själv valde jag att inte ta något mer än den bit bänk som vi "förtursköpare" fick av Hammarby Fotboll. Den räcker gott. Jag valde en bänk med nr 24. Jag tänker be min kollega träslöjdsläraren att borra fyra stycken hål i den. Där ska jag sätta ljus. Det får bli min alldeles viktiga adventsljusstake.
Mot slutet av dagen bestämde sig Hagström för att kliva upp på sin plats där på Norra läktaren. Där han stått i en evighet. Vi bad honom att dra igång en växelramsa. Han var inte svårflörtad och snart fick vi en sista gång lufta våra strupar. Vi var inte många som sjöng, men det var skönt att höra "Hammarby är de bästa" eka där inne. Strax därefter tändes en underskön, grön bengal precis ovanför uppgången till K-trappan.
Jag såg människor gråta, jag såg människor skratta. Jag såg supportrar som hade blommor med sig, som drack gravöl på sina platser. Det var en stunds tid för känslor.
Själv såg jag till att krama alla de jag inte hann krama för en vecka sedan. Ett "Grattis till Allsvenskan" var onekligen på sin plats. Jag kunde inte låta bli att reflektera många gånger hur sablans skönt det var att stå där och veta att jag inte skulle åka upp till Gävle på söndagen. Inget kval för oss inte.
Nästa år spelar vi i Allsvenskan. Och som vi har längtat!
Vändkorsen från Norra läktaren var bland det sista som plockades. Ännu en syn som väcker tankar. Var tusan ställer man de där sen?
Tack för allt älskade Söderstadion. Du finns alltid med oss. Alltid.
Stort tack till Hasse Fridén för lånet av dina fantastiska bilder.
