Fem reflektioner efter återstudsen i Vällingby
Begreppet ”serielunk” är en klyscha lika tondöv som någon, eftersom det ju inte finns några möjligheter att slappna av i en enda halvlek under en allsvensk säsong. Både glädjande och lättande att Hammarby därför kunde varva upp igen efter misslyckandena mot västkustlag. Samtidigt som det står klart att vi vunnit tre av fyra finaler i årets Gothia Cup och därmed korats till turnerings bästa lag. Några problem med årerväxten existerar alltså inte i landets stoltaste klubb.
Ungdomens glans
I en match så oerhört betydelsefull mot ett svårspelat BP ställde Kim Hellberg och kompani upp med Allsvenskans yngsta startelva. Inte främst av taktiska skäl, skall erkännas, utan för att han var nödd och tvungen med Nahir Besara, Mads Fenger och Pavle Vagic indisponibla på grund av känningar. Och resultatet? Inte helt fulländat, men väl så bra och det över 97 minuter som mycket väl kan komma att definiera återstoden av säsongen.
Det är närmast övertydligt hur mycket talang årets upplaga av Hammarby besitter. Markus Karlsson, Ibrahima Breze Fofana, Hampus Skoglund och Bazoumana Toure är bara några, och de svarade samtliga fyra för strålande insatser i gårdagens solsken, inte minst den förstnämnde som i sin första match från start och det som back var stundtals briljant bredvid Victor Eriksson i mittlåset. Redan nu ser det ut som givna startspelare i i stort sett vilket konkurrerande lag som helst och de kommer bara att bli bättre, starkare, mer rutinerade. Dessutom rymmer skattkistan mer av ädel valör, kanske framför allt i form av Divine Roosevelt Teah som bara har fått visa upp sig i en knapp kvart hittills. Det smakar svensk sommar.
Måltorkan över
Målskillnaden 23-16 efter 15 omgångar är sannerligen inget att yvas över; defensiven har varit helt okej sett till hur den delen av spelet havererade under försäsongen, men vi borde vid det här laget ha presterat betydligt bättre framåt. Nu bröts ändå den smått genanta torkan efter de allt annat än stabila insatserna mot GAIS och IFK Göteborg, vilket bör ge både viss arbetsro och ökat självförtroende.
BP-matchen blev också något av en revansch för Kim Hellberg efter taktiska feldisponeringar i de senaste omgångarna. För dagen Böda Sand-klädde Olof Mellberg hade inte många svar att komma med, om något, utan blev nog i stället ytterligare grå skäggstrån rikare. Om man vänder på steken har vi trots allt bara släppt in ett mål på tre matcher. Snart halvvägs komna av säsongen toppar vi dessutom den stockholmska derbytabellen tämligen bekvämt – även om just det inte har mer än marginell betydelse sett till helheten – och ligger i skrivande stund på en lovande fjärdeplats. Trots allt inte så illa för ett lag vars spel lite för ofta har hackat betänkligt.
Apropå revansch var det också enormt glädjande att se Shaquille Pinas och Tesfaldet Tekie slå tillbaka mot den stundtals vassa och i viss mån rättvisa kritik som riktats mot dem på sistone. I går sprudlade de av spellust. Hammarby behöver dem genomgående på just den här höga nivån, inte minst mot mer kvalificerat motstånd i form av Mjällby nästa söndag i något av en måste-match för att säkra fortsatt tätkänning.
Vikten av Nahir Besara
Det kan inte nog poängteras att Nahir Besara med sina unika spetsegenskaper och den naturliga spelförståelsen tveklöst är en av Allsvenskans bästa spelare. Hans informella ledarroll och makalösa poängsnitt är av förbannat stor betydelse och det är just han som skall bana vägen för framskjutna placeringar. Inte för inte räknas han också som den enskilda spelare i serien som betyder allra mest för sitt lag, vilket också ofta innebär att han blir närmast brutalt behandlad av motståndarlagen. Vi kan bara skatta oss lyckliga över att ha honom i våra färger.
Men – och det är kanske att svära i det grönvita kapellet – ensam är han inte Hammarby och Hammarby är inte enbart Nahir utan ett kollektiv. Om vi förlorat mot BP är jag tämligen övertygad om att de olyckskorpar till experter som huserar i diverse kvällstidningar och på fotbollssajter främst hade pekat på hans frånvaro. Så blev nu inte fallet, utan en bredd visades upp med stor övertygelse. Det är så oerhört väsentligt att varje spelare agerar professionellt och tar plats när tillfälle ges. Det skapar den dynamik som Hammarby så väl behöver, stärker ersättarna och hela truppen, och kanske dessutom ger huvudpersonen själv en mer balanserad situation. Naturligtvis behövs han, det är solklart, men vi varken kan eller får vara för beroende av en enskild individ.
Surinam-spåret
Inklämt mellan Guayana och Franska Guayana, med Atlantkust och det väldiga Brasilien vid sin södra gräns ligger Surinam, Sydamerikas minsta självständiga land. Det var nog få som trodde att Hammarby skulle ha två spelare i truppen just därifrån, men nu är så fallet i form av redan bekante Shaquille Pinas och vår nyförvärvade klassmålvakt Warner Hahn.
Även om det är givet att Hahn värvats för att tämligen omedelbart ersätta Oliver Dovin efter dennes flytt till Coventry hörde jag till dem som tvekade inför om han verkligen skulle freda målet redan på Grimsta. Knappt ankommen till Sverige, sannolikt jetlaggad efter resan från Kyoto och bara två träningar med laget på Årsta var skäl nog för att han skulle få åtminstone en vecka till på sig för ytterligare anpassning, särskilt med tanke på att Davor Blazevic trots förlusten stod för en mycket stark match mot Blåvitt.
Jag hade fel, och är glad för det. Hahn agerade exakt så stabilt som många av mina göteborgsvänner lovat mig och som vi alla hoppats på, kommunikationen fungerade i stort sett klockrent, naturligtvis med landslagskollegan Shaq men också med övriga. I går utsattes han förvisso inte för någon bombastisk kanonad, men det han ställdes inför avstyrde han utan problem. Hahn är en verklig klassvärvning, hans kontrakt sträcker sig över hela tre år och han tycks också ha de ledaregenskaper som Hammarby, trots övriga styrkor, verkligen har saknat.
Från strålkastarljus till frysbox och tvärtom
Viktor Djukanovic hade en helt formidabel fjolårssäsong då han stundtals bländade oss, inte minst som super-sub. Det renderade i flyttrykten och i mina ögon snudd på overkliga försäljningssummor. I går var han förpassad till bänken och frågorna dels är vilken roll han skall ha i Hammarby och hur länge den lovande – mer än så är han inte, ännu – montenegrinen accepterar att inte spela från start. Bazoumana Toure tycks i stort sett ha tagit hans roll på den offensiva vänsterflanken, Deniz Gul imponerar alltmer, och som om inte det vore nog (för Viktor) verkar Jusef Erabi vara på väg tillbaka på allvar. Dessutom har de egna insatser hittills i år inte infriat de högt ställda förväntningarna inför säsongen.
För Erabi är situationen den omvända. Man kan inte annat än beundra hans enorma vilja att komma tillbaka gång på gång efter svåra skador just när det sett som allra bäst ut, och i form är han en klasspelare av rang men din råstyrka och spelförståelse. Målet mot BP i går var frukten av ett bokstavligt djävla slit och jag hoppas så innerligt att han nu får vara hel och frisk. Riktigt framme på toppen av sin förmåga är han inte riktigt än, men framåt sensommaren och hösten lär han vara det, vilket kommer att behövas.
