Kalmar FF - Hammarby0 - 0
Fem reflektioner efter KFF
Det är verkligen smått provocerande att Hammarby har så svårt för ett lag som just Kalmar, ungefär lika provocerande som att behöva lyssna på det intensivt taktfasta handklappandet från hemmapubliken på Guldfågel arena. Jag är inte speciellt vidskeplig, spöken finns inte och många av våra spelare i dag har väl knappt spelat i den gamla unionsstaden. Så vad är problemet?
1.
Mytologier bjuder sällan på några alltigenom enkla resor, utan följer sina egna dramatiska lagar. Strapatser och strider är ofta förekommande, blodvite uppstår och tänder gnisslas, ja, ni vet. Min son Jonathans och min högst privata mytologi började naturligtvis när han kom till världen en vintermorgon, men det finns ett datum några år framåt i tiden som på något sätt har fått definiera livslång kärlek. Den 30 oktober 2004, hans första match i klacken på Söderstadion när han var sex. Grått, iskallt, pinande regn och blåst, Kalmar. I april det året hade vi slagit dem på dåvarande Fredrikskans efter konstmål av Pablo Pinones Arce och ”Samba-Erik” Johansson och även om höstmatchen mest var av akademisk karaktär var det dukat till kalas. 0-3. Enda festliga ögonblicket var när Alexander Östlund gav Alu Brewah en rejäl avhyvling som ekade över enbart halvt fullsatta betongläktare. Där någonstans föddes passionen på riktigt, i förlusten i just det vädret. Resten fram tills i dag har varit en knuten näve. Jag mindes tillbaka på detta när jag lyssnade på intervjun med Marti Cifuentes inför söndagsmatchen. Det var fantastiska förberedelser p diverse gräsplaner, intensiv träning på sista tredjedelen och ”development is not linear”. Åtminstone i teorin bådade det gott. Skulle vi alltså få se ett Hammarby som, för att citera Jusef Erabi, ”krigar som om varenda match är en final”?
2.
Officiella hemsidans tillkännagivande av startelva knappa timmen före avspark gav vid en första anblick sken av en återgång från de senaste matchernas lyckade 3-5-2-uppställning, vilket fick diverse forum att fyllas till brädden med syrliga kommentarer, och inte heller var kritiken nådig mot att Joel Nilsson skulle få chansen från minut ett. Men farhågorna (?) kom på skam. Tillbakalutat och däst skulle det bli, ungefär som i en solstol på stranden en alltför het dag efter lunch bestående av kroppkakor med grädde och sylt, för bortsett från en trippelhörna kvarten in som sånär hade kunnat resultera var det inte tal om att Hammarby kunde utnyttja denna ynka tillstymmelse till momentum. Ett minst sagt formsvagt Kalmar tilläts att långsamt rulla boll flera minuter i sträck, dock utan att skapa ett skvatt, vårt eget passningsspel lämnade allt i övrigt att önska, det var ideliga halkningar i vändningssituationer, av något presspel syntes inte skymten. Inte ens lyckades vi utnyttja det faktum att hemmakeeper Friedrich såg allt annat än bolltrygg ut. Det var helt enkelt en förstahalvlek mellan två lag mer måna om att inte riskera något än att vilja vinna.
3.
Det skall påpekas att jag inte är någon principiell motståndare till 3-5-2. Snarare är det väl just det spelsystem som givet de rent truppmässiga förutsättningarna, tillsammans med en högre grad av kontinuitet, borde ha implementerats redan under försäsongen. Hammarby den här säsongen är fyllt av individuell skicklighet, men som helhet känns det som att Marti Cifuentes ursprungsfilosofi inte har fått ordentligt fäste. Om det beror på dålig kommunikation, bristande inlärningsförmåga eller helt enkelt ett alltför komplicerat spelsätt skall jag låta vara osagt. Däremot MÅSTE en ramstark defensiv kunna balanseras upp med hög press och snabba omställningar, och nu var det trots allt inte Twente, Norrköping eller Elfsborg vi mötte, utan Kalmar. Glädjande då att se laget komma ut till andra med en helt annan vilja. Någon glimrande fotboll var det sannerligen inte tal om, men tendenserna fanns där. Anton Kralj hade mycket väl kunnat bli matchhjälte om han inte halkat i friläge och med lite god vilja går det att betrakta även Nahir Besaras skott och frispark (känslan är att han måste börja förvalta några av sina möjligheter, inte minst för sitt eget självförtroende) och Adi Nalic avslut som goda chanser. Men, nu är Kalmar inte Kalmar om man inte räddhågset börjat ägna sig åt till exempel skoknytarmaskning. Hammarby var det bättre laget, men ändå var 0-0 symptomatiskt.
4.
Att vaska fram guldkorn efter en sådan här tillställning är i stort sett omöjligt, men jag vill ändå ge mig på några ljusglimtar. Det defensiva spelet verkar sitta oavsett vilka Marti Cifuentes än bollar med. Edvin Kurtulus skada oroar, men jag vill tänka att truppen innehåller tillräckligt många spelare med kvaliteter. Därför var det kul att Marc Llimares fick ett inhopp, som han dessutom gjorde fullt godkänt; detsamma kan sägas om Anton Kralj. För dagen märkligt osynliga Jusef Erabi och Nahir Besara hamnar djupt i skuggorna av Simon Strand och Fredrik Hammar; från dem ser det kanske inte alltid ut som samba eller tango, men vilka klubbmärkesbärare de är!
5.
Slutligen: Nummer 12! Jag upphör aldrig att förvånas över kraften och hjärtat hos Nummer 12! Det är inte minst tack vare dem som min son nästan två decennier efter den där vidriga hemmamatchen fortfarande sjunger, blöder och andas Hammarby, knuten näve eller inte.
