Fem reflektioner efter kross på Guldfågeln Arena
En stabilt stigande formkurva till trots var det inte mycket som talade för att Hammarby skulle tömma det offensiva magasinet i den gamla unionsstaden, åtminstone inte på det statistiska papperet. Det handlade trots allt om Kalmar, borta, på gräs. Men vilken euforisk augustiurladdning, den var av himlen sänd. Bortsett från sammanlagt cirka 7-8 minuter var det fullständig grönvit urladdning, stundtals som att sväva på moln.
Kors i taket
Rubrikens betydelse är ungefär att man får uppleva något sällsynt och skall vara glad över att få vara med om det, och lite så är känslan även dagen efter match. 14-19-26 i inbördes möten till hemmalagets favör talade klarspråk inför avspark, men siffror baserade på decenniers inbördes möten betyder inte allt, och lägg därtill att ett flertal spelare i Hammarbys matchtrupp sannolikt inte ens satt sin fot i Kalmar förut och därmed inte heller hade en aning om de patruller vi stött på. Historia är historia. Man studerar och drar lärdom, men låter sig inte förskräckas. Man drar ett streck, presterar och går vidare. Tesfaldet Tekie – lysande i går, framför allt i första halvlek – uttryckte det ungefär så välformulerat före match.
Efter fyra minuters inledande darrighet med några felpassningar och halvdana brytningar vände precis allting, och det handlade inte främst om att Kalmar var dåliga utan för att Hammarby inte tillät dem att skapa något, ungefär som det såg ut mot Mjällby senast.
Nämnde Tekie var på spelhumör och bredvid honom briljerade Markus Karlsson, Bazoumana Toure rev på sedvanligt vis upp djupa sår (och hur bra är han inte även i det defensiva jobbet!), Oscar Johansson Shellhas går från klarhet till klarhet och i de bakre leden visade Victor Eriksson exakt varför han värvats. Viss tvekan kände jag över att Kim Hellberg den här gången valde att stå över Ibrahima Fofana från start och satsade på Pavle Vagic, men de farhågorna kom på skam. Det var nya, spännande hörnvarianter, skott på skott, uppvisning i att spela ut en motståndare, och det enda som oroade en smula i halvtid var att uddamålsledningar är sköra. Men oron kom på skam. Andra halvlek var, precis som mot just Mjällby, en genomgående snygg defilering. Tryggheten talade sitt närmast övertydliga språk.
Förutom att såväl kollektivet som dess enskilda pjäser övertygar stort just nu, så imponeras man av konsekvensen och tålamodet. Farten framåt finns i Hammarbys dna, men inte till vilket galet sätt som helst. Det egna målet fredas - jag har vid det här laget tappat räkningen tappat räkningen på antalet blockeringar och undanrensningar - och väl i buren har vi Warner Hahn. Visserligen en svag utboxning i går, men det är då den enda tveksamheten sett över 3 gånger 90 minuter plus tilläggstid. Storartat är bara förnamnet.
Kalmars tränare Stefan Larsson talade inför matchen om att försöka skapa trygghet i de ”nya relationer” han hade att jobba med. I åtminstone denna enskilda match sådde Hammarby så mycket split i de relationerna att stadens familjeterapeuter lär vara fullbokade ett tag framöver.
Fyra målskyttar
Att ha enskilda poänggörare som konstant levererar i match efter match under en säsong är naturligtvis balsam för själen för vilket lag som helst, men lika väsentligt, om inte ännu viktigare är en trupps bredd. I utklassningen mot Kalmar var målskyttet fördelat på fyra spelare med olika kvaliteter, och de som assisterade var väl lika många. Det skall då påpekas att Nahir Besara den här gången hamnade utanför protokollet, även om han som vanligt i högsta grad var delaktig.
Just den här spetsen har varit märkbar sedan Nahir tvingades avstå matchen mot BP och det måste betyda en rejäl självförtroendeskjuts bland samtliga inblandade på Årsta. Det har under säsongen varit ett ältande kring ny spelmodell och spelares förmåga att anpassa sig till den, i början med rätta, men när flera bitar nu börjar falla på plats, och det i snabbare takt än vad åtminstone jag förväntat mig, börjar plötsligt drömmar leva egna liv. Anfall sker över hela planen, det defensiva jobbet likaså, vi har spelare som tänker rätt, agerar klokt och presterar över förväntan bra. Resultatet av detta är Allsvenskans formstarkaste facit sett över de senaste åtta omgångarna. Vem hade kunnat tro det?
Markus Karlsson
Egentligen förtjänar varenda spelare, inklusive de som byttes in i andra halvlek, egna kolumner den här veckan. Några har redan nämnts. Därutöver övertygade både Hampus Skoglund och Shaquille Pinas ännu en gång, liksom Jusef Erabi. Den sistnämnde må verka osynlig vissa stunder, men det är bara en chimär. Med sin sluggerstyrka och blick är han ett ständigt irritationsmoment och när chanserna väl dyker upp är han oftast där han skall vara. Med lite flyt hade han kunnat göra ytterligare mål på Guldfågeln Arena. Men det finns dock en som förtjänar en extra grönvit stjärna.
Jag såg det inte riktigt komma, att Markus Karlsson så självklart skulle kliva in som den dominante tvåvägsmittfältare han utvecklats till på kort tid. Verkligen all cred till Kim Hellberg och David Sellini som såg potentialen och haft del i att förädla den, precis som man bidragit till Fofanas kvaliteter som mittback. Det tyder på hårt arbete och fullt fokuserad talangutveckling. Nämnas skall då också Michael Hjelmberg, vars scoutande hittills inför och under årets säsong varit i stort sett klockrent.
President Roosevelt
Med tanke på alla de lovord jag hört gällande Divine Roosevelt Teah från redaktör Öberg och andra kunniga, pålitliga frekventa besökare på Årsta-träningarna är givetvis suget efter att se vår unge liberian i något längre matchsekvenser än vad som hittills varit fallet nå himmelska höjder. Vid ställningen 3-0 i går hoppades jag, men icke.
I beaktande att Kim Hellbergs fingertoppskänsla håller på att grundmuras är jag rätt övertygad om att det finns en genomtänkt plan att skynda långsamt och vänta på tillfället. Utan att på något sätt förringa motståndet är kanske IFK Stocksund i Svenska Cupen den 22 augusti det rätta för en plats i startelvan?
Om Divine är namngiven efter den ännu så länge något mer omtalade amerikanske presidenten låter jag vara osagt. Däremot kan jag påminna om vad Franklin D. sa när han svor eden 1933: the only thing we havet o fear is fear itself.
Guld- och Europadrömmar?
Jag har under det senaste knappa dygnet läst hur både officiella och inofficiella experter strösslat med just drömutsikter. Visst, föranlett av utmärkta prestationer är tabelläget överraskande bra och i dagsläget finns inte mycket som tyder på att Hammarby kommer att falla igenom totalt, och vi kan gott få lov att sväva iväg några dagar. Men låt mig ändå, visserligen med ett leende men som den melankoliker jag är, få agera lite av djävulens advokat.
Tillbakatryckta i andrahalvlek bort mot GAIS, det kan ursäktas och stormen reddes ut. Däremot inte genomklappningen hemma mot IFK Göteborg. Den sura förlusten ligger bara några få veckor bakåt i tiden, smakar fortfarande bitter galla och kan när året summeras visa sig vara en av ett fåtal matcher som kostade oss just krossade drömmar. Skulle detta ske spelar det mindre roll att vi tvingade Kalmar att agera kycklingfoder i sin "hemmaborg".
När jag efter Blåvitt reflekterade över att ta fyra matcher i taget var det med tanke på spelschemat allvarligt menat. Tre av dem har nu resulterat i smakfull, övertygande vinster, varav två borta. Kvar återstår BP hemma om en vecka. Det kan väl bara sluta på ett sätt... Well... Melankoli, som sagt. Det stammar från grekiskans mèlaine chólos, vilket betyder svart galla. För att travestera Aristoteles:
Varför är det så, att alla de som utmärkt sig som Bajare, att alla dessa tydligt är melankoliker?
Det finns flera svar på den frågan. Livet är aldrig enbart ljust. Å andra sidan kallas melankolin också för "hjältarnas sjukdom".
