För några få bengaler mer
Ett arenabyte kontra ett annat. Från vår lycka till andras totala misär. Från liv och flärd till stålar och reklam. Bevare mig, fotbollsvänner, bevare mig.
Jag åker till London med familjen. Den yngsta grabben har fastnat för West Ham. Vi köper plåtar hemifrån. Grabben är speedad som en kanin på Red bull. Han äter, sover och pissar Hammers hela veckan innan avfärden från Arlanda. Själv såg jag dem vinna mot Man city en gång när Upton park fortfarande var deras arena. Glad att jag hann det.
För trots att jag blivit varnad för London stadium blir jag håglös och smådeprimerad när jag tar plats på det enorma rymdskeppet. Det påminner mer om ett besök på Disneyland än en ankommande fotbollskamp. Översminkade löparbanor och eventutrymmen gör dessutom att vi sitter klandervärt långt från planen. Livekänsla noll.
På kortsidorna där klacksektionerna hade kunnat varit är två videoskärmar stora som random svenska landskap uppmonterade. De spyr ut reklam under hela matchen. Allt medan den stora massan sjunger ”Forever blowing bubbles” när högtalarsystemet talar om för den att göra det.
Vet inte hur många som var där. Tippar på 60.000 nånting. Stundtals hör jag spelarna prata nere på planen. Jag får fysiskt ont i magen. Det är det nya gå-på-musikal vi hamnat på. Lill-grabben är fortfarande lyrisk. Jag håller god min och köper popcorn.
Jag ser West Ham-supportrar, gamla stammen. De ser alldeles bleka ut. Hålögda. Som om deras identiteter blivit kapade. Trodde sånt bara hände i amerikanska B-rullar och online. De sjunger i pausen, i arenans pubavdelning. Men de ser knappt levande ut när de gör det. De är på fel plats, i fel miljö, fel.
Jag lider med dem och tänker på ett annat arenabyte med motsatt resultat. Ett mycket lyckat sådant. Det hemmavid såklart. Där bredvid Globen ni vet. Hammarby som betyder så mycket för mig och mitt leverne. Jag kan förstå hur de känner det. Tomheten måste vara brutal. Amputationsfeeling.
Till skillnad mot de flesta av mina Bajenpolare har jag aldrig gillat att stå i klacken. Flaggor i fejset, snick och snack om fan vet allt och stök och vimmel. För många störningsmoment. För såna som mig.
Men fan vad jag älskar dem. Utan dem på klacksektionerna hade Bajen inte varit värt ett skit. Eller jo, men det är liksom de som sätter identitetsmärket över klubben. Själen, svetten, tårarna och skratten.
Jag har heller aldrig i ärlighetens namn fattat grejen med bengaler. Visst är det snyggt och stämningshöjande för ett ögonblick men sedan ska man vänta arslet av sig innan röken försvunnit så blir det snarare motsatt verkan. MEN jag är som sagt inte en supporter av den kalibern. Är det en drivkraft för dem som livar upp arenan i 90 plus tillägg bjuder jag gärna på den rökpausen. Poppa på bara. Vem fan vore jag att regissera deras upplägg?
Jag är inte bara Hammarbysupporter, jag är ju familjefar också. Jag vill hinta mina ungar om rätt och fel. Att poliser är goda och busar är dumma. Men de gör det verkligen till en utmaning för mig. Ordningsmakten på våra fotbollsarenor alltså.
Hur ska jag med trovärdighet kunna förklara för min 10-åriga grabb att polisen förbjudit 1000 Hammarbyfans att ställa sig och sjunga på sektionen bortom våran? För att det tänts bengaler där i matchen innan? Det är alltså inte tusen pers med bengaler. Det är tusen pers i klacken. Det blir tusen röster lägre sång från vår läktare. Den sjungande massan som gör vårat lag till vad det är. Våra polare.
Den kollektiva bestraffningen. Den uråldriga kollektiva bestraffningen. Hur ska jag kunna förklara den? Grabben skulle inte tro mig. Han hade trott att jag skämtade.
Jag ville inte sabba hans dag med snack om sittplatser och Ultrasmobbning. Han sa det själv så bra när vi lommade ut från arenan där i London:
-Konstigt pappa, fast West Ham förlorade verkar ingen bry sig. Det är typ bara jag som är ledsen.
Jag lider som jag skrev tidigare med West Hams supportrar. Det är så ovärdigt. Runt hörnet kan samma öde drabba oss. Det skrämmer skiten ur mig.
Vår supporterkultur har aldrig mått bättre. Visst har den sina skavanker men kolla på publiksiffrorna. Folk går på fotboll oftare än på länge.
Villkorstrappa förresten? När man bygger en trappa måste den väl ändå leda någonstans?
