Förnedring
Förvänta er ingen saklig matchrapport. Förvänta er ingen analys. Här kommer en dos känslor. Förnedrande känslor.
Vi har en fantastiskt engagerad publik. Vi har supportrar i världsklass. Återingen är det med superettamått-mätt en fin publiksiffra även om jag själv tycker det är märkligt att flera av er väljer att stanna hemma så här när bara två matcher återstår på Söderstadion.
Men vad får vi tillbaka en kväll som denna? Absolut ingenting. Vi har spelat nio matcher och gjort sju mål. Vi står där på läktarplats och delar samma känsla. Känslan av att vara förnedrade. Känslan av tomhet, frustration och besvikelse.
Jag har svårt att sätta ord på vad det var som hände. Vi förlorar mot Jönköping Södra. Ett gästande lag som faktiskt är bättre än oss idag. Att helt ärligt kunna säga att Jönköping Södra spelar bättre än oss hemma på vår arena är så smärtsamt att det gör ont att knacka ner orden på datorn. Det är svårt att ta in. Och jag har faktiskt inte förmågan att analysera vad det är som är så galet.
Jag tror inte att Gregg Berhalter är rätt person för oss. Jag är ledsen att säga det, men det är min känsla. Lösningen är säkert inte så enkel som att sparka en tränare (igen), men här och nu - denna miserabla måndagskväll - så har jag ingen annan lösning.
Min känsla är att vi saknar spelidé. Vi har spelare som spelar på ovana positioner och som får agera i roller de inte alls klarar av. Idag spelar återigen Erik Sundin ensam på topp och vi sätter långa bollar på honom. Ärligt, snubben är säkert trettio centimeter kortare än båda mittbackarna hos motståndarna. Det såg bara dråpligt ut. Vi saknar fart och vi saknar kreativitet. Vi saknar mod och vi saknar trygghet. Det ser så osäkert och räddhågset ut att jag återigen kommer att ligga sömnlös.
"Pernilla, du ska inte skriva i affekt" - orden har jag fått av flera hammarbytränare genom åren. Och egentligen är det sant. Men det är här ju min passion. Hammarby är mitt liv. Ni som läser det här är nog de enda som verkligen förstår hur fruktansvärt dåligt man mår efter ett par säsonger i superettan och känslan av att återigen stå kvar där på perrongen och se tåget mot finrummet gå. Vi pratar maj månad. Vi pratar året då vi verkligen skulle ta tag i saken. Ny arena och ett tydligt mål. Det är nu det skulle galla. Självklart ska jag inte ge upp än. Även jag lär väl ta nya tag. Men här och nu känns det mörkt, dystert och förbannat jävla tråkigt.
Det värsta är att det dessutom gör fysiskt ont.
Att offensiven såg svag redan inför den här säsongen, det visste vi nog. Men att vi skulle skapa så här pass få målchanser på de inledande matcherna, det trodde jag faktiskt inte. Jag hade betydligt högre förhoppningar än så här. Naturligtvis är det olyckligt med skadan på Kennedy. Men jag undrar om det är hela sanningen.
Helt klart är att vi förtjänar något så ofantligt mycket bättre. Jag har inte redskapen eller möjligheterna att ta reda på varför det ser ut som det gör men om jag satt på den makten så skulle jag försöka göra det. Att initera ett ordenligt kvalitetssäkringsarbete där första steget skulle bli att låta en oberoende och utomstående göra en analys. Att låta alla medarbetare, från kansli ner till spelare och ledare på Årsta komma till tals. Allra helst genom att anonymt tillåtas säga sin mening. Ett arbete som i min bok borde ha gjorts inför den här säsongen men som känns mer angeläget än någonsin att göra nu.
Och som om inte förnedringen redan var total så avslutas denna måndag med att jag utanför min port, mitt framför ögonen på en A-lagsspelare i AIK, lyckats bli helt nedskiten av en fiskmås. Spelaren asgarvade förstås och sa något i still med att "det är bara att ta nya tag". Den totala förnedringen i en grand finale.
Fy fan.
