Förnedringen fortsätter
Hammarby förlorade med 0-3 mot Falkenberg. Fortfarande mållösa och ingen hemmaseger sedan maj månad. Vi pratar misär. På riktigt.
Det går inte att med ord beskriva en sådan här kväll. Det finns ett gult lag på banan som överglänser oss på varenda punkt. Och smärtan att konstatera att vi spelar håglöst, idéfattigt och helt inkompetent upprepar sig. Jag trodde att jag upplevt årets bottennapp mot Ljungskile men det här var värre.
Vi blir förnedrade och avklädda. Det kommer över 14 000 personer till matchen. Fattar ni. En sanslös jävla siffra. Förutsättningarna är på plats. Ingenting levereras.
Jag är ledsen att skriva detta men jag kommer inte att kunna skriva någon regelrätt matchrapport. Jag klarar inte det. Att skriva om att vi inleder hyfsat de första tio minuterna, skapar en rejäl press och gästernas målvakt får fantomrädda Rynells nick. Vi borde förstås ha tagit ledningen där. Men så kommer juniormisstagen. Ett tafatt uppspel av Guldborg mitt i famnen på motståndarna följt av obegripligt försvarsspel av Theorin vid egna kortsidan och vips har gästerna gjort första målet. Betongkeps på.
Den andra halvleken inleds på absolut sämsta tänkbara sätt. Mål i baken och augustihimlen har väl aldrig känts så mörk. Det blir helt surrealistiskt. Igen. Återigen tvingas vi genomlida ett tempofattigt spel i sidled. Passningar som inte når rätt adress. Avslut som är så tafatta att jag blir generad. Det händer liksom ingenting medan motståndarna gör precis allting rätt. De spelar smart, kompakt och med självförtroende.
Jag står där och har ren och skär ångest över att jag inte tror att spelarna fattar att det nu bara handlar om att rädda kontraktet. Vi måste se till att göra det. Det är allt det handlar om nu. Jag själv vet inte riktigt vad jag ska börja i analysarbetet. Jag har svårt att förstå vad det är som gör det hela så fruktansvärt dåligt. Problemet kan omöjligt bara vara ett. Men var ska man börja liksom?
Det är informationsmöte för medlemmar på tisdag. Personligen är jag mäkta förgrymmad över det korta varslet då jag minsann han planera dit mitt eget föräldramöte just den kvällen. Går liksom inte att komma undan. Det finns otroligt många frågor att ställa. Och personligen hoppas jag att man presenterar något mer än den artikel som kom upp om "genomlysning". Jag tar förgivet att det inte är styrelsen själva som ska genomlysa sitt arbete. Det är onekligen dags att ta in kompetens utifrån nu. Att analysera och göra upp strategier. Att verkligen ta reda på vad tusan det är som är fel.
Jag fattar att andra lags supportrar skrattar åt oss. Jag räknar kallt med att få utstå häckel och hån av både kollegor och elever i morgon. Men vet ni, det gör inte ett dugg ont i jämförelse med där jag redan är. Förnedringen är redan så brutal och oavsett vad någon säger till mig den närmaste tiden så är det inget mot de känslor som plöjde genom min kropp när jag stod där på läktaren i kväll. Frustrationen och känslorna från läktarplats är så förståelig.
Det lär inte bli många timmars sömn i natt. Oron kommer att rida mig. Frustrationen kommer att gnaga. Ångesten kommer att äga mig. Det har blivit något av ett normaltillstånd på senaste tiden och jag känner hur mitt psyke protesterar. Det finns liksom inte rimliga skäl till varför man utsätter sig på sättet som man gör.
Mer då än kärleken. För i det mörka och bottenlösa slås jag ändå över att de finns där. Vännerna. Mitt allt. Vi som delar den här ångesten. Vi som nu mår så sjukt jävla dåligt. Några av er är mitt ljus i mörkret. Utan er skulle det inte fungera. Det är tur att ni finns.
