Fotboll är stort, Hammarby är större
I måndags kväll var jag bedrövad. Fick vi ens uppleva 30 sekunders lycka innan Ängelholm gjorde sitt andra mål? Det var med mycket tunga steg vi gick hem efter den förlusten. Ska det börjas nu igen? Var Degerfors-glädjen bara ett sällsynt undantag? Måste det vara så här att vara hammarbyare?
I onsdags studsade jag ut från Eriksdalshallen. I hjärnan flödade det av alla möjliga lyckosubstanser. Vart jag mig i vimlet vände såg jag stora leenden och möttes av nöjda huvudskakningar: ”Helt Otroligt! Att det gick vägen!” Och så alla ironiska: ”Jag var aldrig nervös.”
Själv hade jag räknat bort oss definitivt vid minst sju tillfällen under matchens gång. Enkla misstag, domslut som gick emot, ett Kristianstad som drog ifrån. Men varje gång lyckades Hammarby på något märkligt vis gnaga sig tillbaka in i matchen. Vår målvakt ”Svesse” gjorde ett par extremt viktiga räddningar. Utespelarna fick Kristianstad att göra enkla misstag. Och så lyckades man få till en förlängning. Med knappa halvminuten kvar av den andra 5-minutersperioden och ställningen 24-24 får Kristianstad en tveksam straff. Som Svesse räddar! Och med två sekunder kvar klämmer så Josef Pujol in 25-24. En sånt förlösande underhandsskott.
Och med ens var tron på Hammarby tillbaka igen!
Visst, herrfotbollen är den största och viktigaste idrotten för många av oss. Det räcker med att jämföra publiksiffror för att konstatera att det förhåller sig så. Fotboll är också den sport i världen som engagerar flest människor. Men …
”Fotboll är stort” var en slogan som Hammarbys fotbollsmarknadsförare använde för kanske tio år sedan. Jag retade mig på den från dag ett. ”Fotboll är stort – Hammarby är större” tycker jag hade varit ett bättre motto. För det är inte bara idrotten fotboll som lockar mellan 15 000 och 30 000 till mediokra matcher i Superettan. Det är kombinationen fotboll och Hammarby IF. Att vara hammarbyare är inte bara att vara sportintresserad. Att vara hammarbyare är för de allra flesta av oss en identitet.
Vad Hammarby IF är och står för är inte lätt att sätta fingret på. Det finns inte en orsak, inte en förklaring till att Hammarby har så många trogna åskådare, utan flera. Det är en kombination av en mängd olika saker.
Vi har de historiska rötterna i arbetarklassens Södermalm, en stadsdel som i sig hade en tydlig identitet, en stadsdel där arbetarklassen inte var av typen kuvad-med-mössan-i-hand, utan mer hade en bohemisk ”passar-det-inte-så-går-jag”-attityd.
Vi har en sjungande läktarkultur som funnits och utvecklats under mer än 40 år. En del av de som ställde sig upp på läktaren och sjöng 1970 är idag pensionärer. Många av dem är fortfarande kvar på läktarna, även om en del av de har satt sig ner. Deras barn och barnbarn har tillkommit. Samt alla dessas vänner. Så bygger man en livskraftig kultur över tid.
Och så har vi en mängd olika idrotter. Hammarby är inte en fotbollsklubb, det är en idrottsförening. De olika idrotterna ger draghjälp åt varandra. I perioder när fotbollen gått dåligt har vi hammarbyare kunnat hålla glädjen, energin och identiteten levande med hjälp av framgångar i andra sporter.
Nästa fredag, om en liten vecka alltså, den 2 maj, finns ett ypperligt tillfälle att gå och manifestera denna identitet. Att visa vad det är att vara hammarbyare.
Boxningen är en relativt liten sektion, som under senare år börjat växa rejält. Den 13 april i år tog man sitt första SM-guld sedan 1987, genom mellanviktsboxaren Leon Chartoi. För mig står boxningen för mycket av det som är Hammarby. Gemenskap. Äkthet. Det småskaliga som ändå är storslaget.
Nu anordnar man för första året en boxningsgala i Eriksdalshallen. Hammarby möter ett Göteborg Allstars – dvs ett hopplock av de bästa Göteborgsboxarna. Dörrarna öppnar kl. 17.00. Själva matcherna 19.00. Olika artister kommer att uppträda. Alkoholtillstånd är beviljat för hela lokalen. Det finns alla förutsättningar för en rejäl fest. Jag uppmanar alla hammarbyare att gå dit. För att se boxning. För att umgås. För att fylla på lagren med Bajen-energi. För att Hammarby är Hammarby. IF.
Mer info på Bajen Rough House. Och biljetter köper man här.
Katarina Kuick är författare och översättare och kommer att skriva krönikor under 2014. Inte så mycket kring taktik och matchresultat, utan mer kring supporterrelaterade frågor. Hennes senaste bok, ”Jag hör till de få som kan leva – en bok om supporterkultur” finns att köpa till specialpriset 299:- april månad ut. Antingen på den här länken eller hos Intersport i Skrapan. Ett smakprov av boken hittar man här.
