Från Söderstadion till åkrarna i Andalucía
Sebastian Bojassén är en uppskattad person av många som bryr sig om Hammarby. Många minns honom för sitt sena segermål mot Ängelholm 2011 som räddade Hammarby från en mörk framtid. Nu över 10 år senare lever Sebastian fortfarande med fotbollen och passionen, men inte på samma sätt. Sedan 2017 driver han ett projekt för utsatta unga flickor och pojkar i Colombia. När ett projekt tar slut, tar ett annat vid. Men alltid med hjärtat på rätt plats.
Solen lyser på innergården där jag står och väntar när jag ser Sebastian kika sig runt i entren. Vi hälsar på varandra med en kram, trots vår ringa bekantskap. Sebastian kom till Hammarby som 17 åring. Efter flera år i HTFF (Hammarby Talangfotbollsförening) fick Sebastian sitt första A-lagskontrakt i Hammarby 2009. En tuff tid för Hammarby som lag men också för Sebastian som började dras med skador i ryggen.
- Det var i början av min seniorkarriär som skadorna kom. Det gick inte att injicera smärtstillande då det var för mycket nerver, så jag fick bara leva med det, bita ihop. Under match så tog adrenalinet över efter tio minuter ungefär och då kände man ju ingenting, då är det bara att köra. Men Till slut orkade man inte. Så sista året, 2012 visste jag på förhand skulle bli mitt sista. Vilket i sin tur gjorde att jag uppskattade allt så mycket mer.
Sebastian blir tyst en sekund och jag ser hur han tänker.
- Jag tror att jag är lyckligt lottad. Alla som är en del av den här världen, de ser sin karriär fortsätta och fortsätta tills det plötsligt tar stopp. Det blir inget förnyat kontrakt och allt tar slut. Men vad blev det egentligen av dina upplevelser? Såg du publiken? Såg du inramningen? Stannade du någonsin upp?
Med vetskapen att 2012 skulle vara slutet på karriären kunde Sebastian börja reflektera över det han gått igenom, men också det som skulle komma. Han minns tillbaka på alla gånger han sprungit ut på Söderstadion med supportrarnas sånger ekande i öronen. Något som Sebastian beskriver som beroendeframkallande. När dagen väl kommer och det är dags att lägga skorna på hyllan, då har Sebastian redan förberett sig. Han hade nu siktet inställt på att börja studera. Han visste inte vad men med hjälp av en studievägledare lyckades de komma fram till två alternativ.
- Global utveckling och socialantropologi. Jag hade ingen aning vad det var men sökte båda, kom in på socialantropologi (Socialantropologi handlar om sambandet mellan kultur och människan som individ) och efter första lektionen var jag helt såld. Fullträff!
Tre år på Stockholms universitet följde med studier och en C-uppsats, samtidigt som Sebastian jobbade på Teatergrillen om kvällarna. Målet var alltid att åka till Colombia där Bojassén har sina rötter. En kväll på arbetet börjar han prata med en av stammisarna, Jeanette Airen. Hon visade genast engagemang för Sebbes planer om att åka till Colombia för att hjälpa utsatta barn. Något som han där och då avfärdade som platt mingel, men efter flera svängar ringer han upp kvinnan. Några dagar senare sitter de tillsammans på ett plan ner till Colombia.
- Jag visste inte ens vad hon hette i efternamn. Och HON, hon drar till ett annat land med krogvakten! Men vi byggde upp en jättebra relation, vi startade en stiftelse (Saturnusstiftelsen) till slut där hon pytsade in pengar. Och hon (Jeanette), om jag inte vågar ta klivet, så var hon alltid bakom mig och gav mig en hoppspark för att gå framåt.
Hon var en “pusher” alltså?
- Hon var “The Pusher”!
Planen framåt var glasklar. Efter examen satte Sebastian sig och började läsa på om “hur man startar en stiftelse?”. All den tid, driv och disciplin han hade med sig från fotbollen, arbetet och studierna, den la han nu på nästa projekt. 6 månader senare skickade de in ansökan till länsstyrelsen. Vad som brukar ta 6-8 månader tog nu 3 veckor att få godkänt. Allt på grund av en noga genomförd plan.
- Jag drog till Colombia 23 januari 2017. Kommer till en by som heter Andalucía, min enda packning var en trunk med bollar, västar och ett Hammarby-ställ. Tog mig till närmsta bollplan och frågade vem som ville spela fotboll. Höll på i ett års tid och jobbade med 5000 kronor i månaden som Jeanette skickade ner. Det är mycket pengar, som vi kunde göra underverk med. Men för att göra förändring på riktigt krävdes mer.
Efter ett års tid åkte Sebastian hem till Stockholm igen, jobbade dag och natt. Stod i disken på Älskade Traditioner om dagarna, som entrevärd på Riche om kvällarna. Tog extra kurser för att kunna få CSN. Efter ungefär ett år bestämde sig Sebastian tillsammans med Jeanette för att presentera stiftelsen för potentiella partners. Först ut valde han att vända sig till en god vän i Bajen Fans styrelse som styrde upp ett möte. Några dagar senare hade Bajen Fans Colombia fötts. Efter en första insamlingskampanj hade man dragit ihop hela 150 000 kronor. Med pengarna kom ett ansvar, men Sebbe var inte rädd för att jobba hårt och prestigelöst som han själv uttrycker det.
- Fotbollsplanerna i Colombia var fulla av kobajs, det gick inte att spela fotboll där. Så vad jag gjorde var att jag gick upp tidigt på morgonen för att vända på varje skithög, lät den andra sidan stelna under solen i några timmar, för att sedan slänga iväg det. Inför varje träning gjorde jag samma sak.
Vad ville du få fram med det?
- Att jag leder med exempel, det gör att jag sedan kan ställa krav. Det är bara psykologiskt. Kan jag göra det, då kan du göra det. Allt handlar om att vara en förebild.
Vad är då syftet med Saturnusstiftelsen? Skapa fotbollsproffs? Inte om vi frågar Sebastian. Ett ord som han ofta använder sig av under intervjun är ‘Förebild’. Som en stor del av satsningen man gör ger man barnen möjligheten att utbilda sig. Många av de barn som är en del av Bajen Fans Colombia kommer inte att ha något stöd hemifrån. Bland annat på grund av att deras föräldrar inte är utbildade, vissa av dem kan inte ens skriva eller läsa. Så syftet är att kunna vara ett supportsystem för dessa flickor och pojkar. De som ges möjligheten och visar att de vill. En pelare att luta sig mot. Så beskriver han den fotbolls community som man driver.
- Att skapa positiva förebilder för kommande generationer. Inte att barnen ska bli utbildade och sen dra. Om jag bygger ett jättefint och pampigt hus då kommer mina grannar att vilja göra samma sak. Det sprider sig och det är så man förändrar samhället och kulturer.
Att få killarna att vilja spela fotboll och få tillåtelse av sina föräldrar var lätt. Det var när de skulle få in tjejer i laget som de stötte på problem. Sebastian beskriver en djupt rotad kultur i Latinamerika och framförallt ute på landsbygden i bland annat La Marina (en by känd som en så kallad konflikt-zon uppe i bergskedjorna).
- Om en flicka ska få spela fotboll ska hon laga mat, hon måste städa huset, ta hand om sina småsyskon, tvätta. Hon måste göra allting klart och sen kanske hon får spela fotboll - om inte pappan eller mamman är emot det. Fotboll är ju för män och pojkar. What the fuck?
Sebastian tror att de själva inte ens är medvetna om den här kulturens existens. Den är så djupt rotad och sträcker sig genom generationer. Föräldrarna och framför allt modern uppehåller normen, som i sin tur är en produkt av vad hon har fått sagt till sig som liten. När någonting rotat sig så djupt, generation efter generation, vad kan man då göra för att skapa förändring?
- Det första vi gjorde var att vi gav flickorna enormt mycket uppmärksamhet. Det är tjejerna som ska få en egen tränare, vi måste gå in i hemmet, ordna träningstider, ge förutsättningar. Vi måste prata med föräldrarna och säga att ‘ din dotter kan!’.
Till slut gav de med sig och idag är La Marina mer känt för sina damfotbollsspelare än något annat. Ett exempel är Valentina Morales.
Hon är en 16 år gammal tjej från La Marina som varit med sedan starten, hon är helt fotbollstokig. I vintras var hon på besök i Stockholm för att provspela med Hammarbys F17 lag. Något som gett ett eko inom Sverige och Colombia. Valentina är själv helt beslutsam om att bli proffs, det finns inget annat i hennes huvud. Och bara genom att vara på provspel i Sverige, ger det ett positivt eko och skickar signaler till andra flickor i La Marina. Kan hon, varför skulle inte dom?
Nu går Bajen Fans Colombia in i vad Sebastian beskriver som en ny fas. De kommer gå in och vara allians-direkt med utbildningsinstitutionen. Det innebär att om man vill vara en del av Bajen Fans, så måste man också gå i skolan. Man kommer att ges mandat att betygsätta barnen. Sebastian är noga med att poängtera att det inte är någon existentialism de håller på med. Han beskriver hur det då finns en risk att de skapar lata människor, om man inte kräver någonting tillbaka. Förutsättningarna kommer att finnas där för barnen, men de måste ge tillbaka i form av positiva resultat i skolan, närvaro på träningar och en vilja att bryta normer och förutfattade meningar om kvinnans roll i samhället.
Sebastian vill också gärna en dag att projektet ska vara självgående men poängterar problematiken. Många i Colombia har svårt att se långsiktigt och det
ligger i deras kultur att ta lite dag för dag som han beskriver det. Det kommer ta tid innan de lyckas ändra på kulturen och innan de är just självgående. För att lyckas med det så handlar det om att ha en stark tro på det man gör. Men vad är egentligen motivationen bakom Sebastians eviga driv?
- När jag själv var liten hade jag den enorma turen att vara omringad av positiva förebilder trots att jag var väldigt jobbig. Nu kan jag i min tur hjälpa barnen i Colombia som likt jag behöver en positiv förebild. Någon som alltid är bakom dem och pushar! Den känslan skapar små, små explosioner av glädje inom en, likt känslan att gå ut på Söderstadion. Det är beroendeframkallande.
Sebastian ser ännu inget slut på det han gör i Colombia. Han menar på att hans kompetenser gör sig bäst i liknande projekt i länder med liknande kultur och samhällsstruktur. Den dagen han väljer att komma hem till Sverige och Hammarby är det inte som tränare, utan snarare en liknande roll som han är i nu. Han poängterar att han aldrig var den bästa spelaren men att han hade något som i vissa fall är mer värt. Något man får intrycket av genomsyrar vad han än tar sig an.
- Jag visade alltid hjärta.
