Frustrerande och förvirrat i kryss mot Syrianska
Tävlingssäsongen kickade igång med - hattigt, förvirrat försvarsspel och frustrerande mycket bolltapp på mitten. Man fick nöja sig med kryss för dagen, hemma mot Syrianska, men jag tror inte att någon i grönvitt gick därifrån nöjd med insatsen.
9018 hade samlat ihop sig för att se våra grönvita ta emot Södertäljes Syrianska FC under söndagseftermiddagen. Litet tryck på läktarna var det allt, och den majoritet grönvita som slutit upp var nog sugna på att se vad det skulle bli av den något förvirrande försäsong vi nu lämnat bakom oss. Alla vi som streamade Cmore likaså - hur skulle det nu se ut när man ställde upp emot ett Superettan-lag hemma i Cupen?
Frustrerande. Så blev det. Inget nämnt, men inget glömt.
Startelvan, som saknade Måns (avstängd), nye Alex (strul med speltillstånd), uppvisade Smaráson till höger, Kennedy till vänster och Imad framåt. Kvickt brukar det ju vara när Stefan Batan blir involverad i någon typ av ansats också, och han och Kennedy kombinerade sig kvickt fram i inledningen... Som skulle visa sig vara det enda Bajen i stort sett åstadkom i första halvlek. Syrianska drog på tempot rejält, och hade både det ena och det andra framåt. Haglund tappade boll, Lars drog på sig ett gult-som-hade-kunnat-vara-en-frilägesutvisning, Batan snurrade bort sig, Birkir hade en rejäl miss och passade vekt hemåt - rakt i bollbanan på kommande SFC-spelare.
Nej, framåt var det ingenting som gick, och bakåt var det ingenting som riktigt fungerade. Min ljusglimt i halvan var tillförlitlige Lars Sætra, som fram till utbyte i ca åttionde, med undantag för det gula, hade en del fina brytningar, och bara allmänt en bra dag på jobbet. Även Ömmi visade sig ifrån sin bästa sida med timeade utrus, fina pareringar, och speciellt en bra reflexräddning på en frispark ifrån Lolo, fortfarande i spel som 36-åring.
Andra halvlek inledde som den första slutade - SFC kunde komma framåt i spurter, och kväva ett och allt ifrån Bajens sida. Det var ingenting som egentligen imponerade förrän Nanne bytte om litet, främst i offensiven - ut med Philip, som inte kan ha känt sig nöjd för dagen, och in med allas vår derbyhjälte ifrån förra säsongen, Erik Israelsson. Även Kennedy fick gå ut i favör för Torsten, och de två som egentligen varit det allra starkaste sett till försäsongen var väl ändå något som skulle ha satts i spel tidigare.
Det blev kanske inte så mycket finlir, oavsett, men det hände något. Erik Israelsson, som stångar sig fram i straffområdet och nästan kör omkull Dejan Garaca, var en betydligt trevligare syn än det mesta man sett under eftermiddagen. Detsamma för en väldigt fin uppstickare ifrån nye Melker Hallberg, som placerade bollen serverad och klar på Torstens fötter. Om det ändå hade blivit ett avslut av det, också.
Trots en kraftansträngning som avslutade i femton minuters svängande Hawaiifotboll så blev det till slut mållöst kryss; något som Syrianska verkade nöjda med, och Nanne och laget desto mindre nöjda med. Det var långsamt, hette det.
Och ja, det var ju långsamt. Ja, det kanske skulle varit en straff för hands, och ja, Michel har nog lirat litet rugby över vinteruppehållet, med tanke på en del av de ryggtacklingarna han delade ut. Men det var framförallt fantasilöst, förvirrat, och alldeles för slarvigt litet här och varstans. Det var svårt att förstå vart spelet skulle klicka ihop någonstans på planen, och det, utöver allt det andra, behöver ses över lagom tills Ljungskile kommer på besök nästa måndag.
