Gästkrönika: Angående medias bild av supportrar
Ytterligare en gästkrönika har inkommit till redaktionen. Här ger signatur KP sin version om medias bild av supportrar.
Efter de senaste händelserna som inträffat i samband med och på fotbollsmatcher har media återigen börjat beskriva någon sorts kris inom svensk supporterkultur och alla möjliga lösningar föreslås av alla möjliga typer av journalister som getts utrymme i media. Händelserna som främst åsyftas i detta inlägg är de som rört Hammarbys senaste matcher i Allsvenskan – mot IFK Göteborg borta och AIK hemma. Där har diverse situationer uppstått både på och utanför fotbollsläktaren, i Göteborg kastades en bengal fram och tillbaka mellan bortaläktaren och läktaren där göteborgarna har sin aktiva sittplats. Samt i derbyt mot AIK uppstod tumult innan matchen vid Gullmarsplan och senare sjöngs några väldigt opassande ramsor inne på arenan.
Det var det som hände, nu till medias syn på hur man ska lösa dessa problem som finns i samband med fotbollsmatcher i Sverige. Jag har följt flera olika yttringar i media där både journalister och fotbollsexperter i TV fått utrymme att komma till tals och vädra sina åsikter. Det har varit allt från Markus Johannesson som i SVT:s Fotbollskväll argumenterat för att detta är ett samhällsproblem och att man inte kan isolera det till en problematik som endast fotbollen ansvarar för. Till Mathias Lühr som i Expressens allsvenska podcast föreslår att avskaffandet av ståplats och införandet av enbart sittplats är en bra lösning då en fotbollsbesökare är knuten till en platsbiljett och att man därmed lättare kan identifiera vem som står för illdåd på våra fotbollsläktare.
Först och främst, Johannesson har rätt – det är ett samhällsproblem – men det blir tyvärr lite menlöst att endast kalla det ett samhällsproblem. Om det nu är ett samhällsproblem, som jag och säkert många andra anser, varför får inte samhälls- eller beteendevetare yttra sig i samband med dessa problem som finns? Varför ges detta utrymme till före detta fotbollsspelare eller journalister som inte nödvändigtvis sitter inne med tillräcklig kunskap för att yttra sig i dessa samhälleliga frågor?
Angående Lührs förslag. Att ta bort ståplats skulle fungera besynnerligt exkluderande samtidigt som alla fotbollsföreningar och supporterorganisationer försöker göra allt för att få sporten fotboll så inkluderande som möjligt. Många som gillar eller älskar svensk fotboll säger ofta att det bästa med herrallsvenskan i fotboll är inte den något bristande kvaliteten på fotbollen som spelas utan snarare den supportkultur vi lyckats uppbringa. Att ta bort ståplats skulle vara en dolkstöt för all den kreativitet och fantastiska stämningen supportrar under hela 2000-talet lyckats uppbringa. Dessutom, finns verkligen så stora problem inne på de svenska läktarna? Det som hände inne på arenan i Hammarbys bortamatch mot IFK Göteborg handlar om enskilda individer som agerat idiotiskt. Så många exempel på liknande händelser finns inte i årets Allsvenska att det skulle vara befogat att ta bort ståplats. Om vi ändå skulle gå Lührs väg och ta bort ståplats varför inte även höja biljettpriserna så att endast den ofarliga medelklassen har tillgång till de svenska fotbollsläktarna – då har vi ju lyckats rensa bort denna problematik från fotbollen, men skulle problemet bara försvinna från samhället är frågan.
Jag anser att problemen blir färre och färre på de svenska fotbollsarenorna, det blir ständigt ett bättre klimat under, samt innan och efter fotbollsmatcher. Media ger en helt annan bild, där det nu återigen målas upp som någon supporterkris. De vill därför lösa den desperata situationen med desperata lösningar. Jag anser att det definitivt finns problematik, personer som åker tunnelbana söderut i samband med match får köpa att det blir väldigt ont om plats, men de ska in behöva utstå sådant tumult som uppstod i samband med det senaste Stockholmsderbyt. Men i stället för att komma med desperata lösningar och skjuta vilt omkring sig så bör man, enligt mig fokusera ännu mer resurser på tre punkter som behandlar den problematik som fortfarande finns:
* Först och främst i alla av de ”högriskmatcher” Hammarby spelat på hemmaplan under årets säsong så har polisen lyckats hålla motståndarsupportar ifrån varandra, detta fungerade under stundom mindre bra mot AIK. Detta bör fortsätta vara en prioritet, samtidigt som ännu större resurser bör läggas på detta, om det är möjligt.
* Aktualisera bengalfrågan på riktigt igen. Just nu känns det som att det kommit till något sorts mellanläge, där det är ”halvokej” att bränna bengaler och att alla är med på att matcherna kommer sluta mellan en halvtimme och en timme sent på grund av att bengaler bränns. Hör bör ett konkret beslut nås och antingen förbjuda det till hundra procent eller legalisera det under ordnade former. Jag tror att en legalisering under ordnade former är genomförbart och det som är bäst för alla parter, naturligtvis så länge ingen skadas eller far illa av bengalerna. Men därför så bör strikta regler finnas för när, var och hur klackarna får bränna.
* I stället för att gå Mathias Lührs väg, som blir en kollektiv bestraffning, bör ännu mer resurser läggas på att identifiera de enskilda individer som utför illdåd på läktarna. Eftersom det händer så sällan som det ändå gör, trots vad medierna vill få gällande, bör det vara möjligt i dessa enstaka fall gå in och granska vilka individer som ställer till det. I stället för att bara se att det var Hammarbys, AIK:s eller IFK Göteborgs läktare som till exempel en bengal kastades ifrån och gå in och ge klubbarna böter. Maskeringsförbud kanske är en väg mot att lättare bestraffa individer, vilket är nödvändigt för att dessa fåtaliga incidenter ska försvinna.
P.S. Opassande ramsor som de som sjöngs i det senaste Stockholmsderbyt finns inget polis, väktare eller andra kan göra något åt. Där är endast självsanering i de egna leden ett måste. Här kommer ett länktips angående machokultur och en förlegad syn på manlighet: http://www.expressen.se/debatt/det-ar-machokulturens-fel--inte-fotbollens/
