Gästkrönika: "Det förlorade barnet"
Det låg en gästkrönika hos redaktionen med anledning av det som hände under torsdagen under matchen mellan Hammarby - Gais.
Naivt hoppfull beger mig ännu en gång till min säsongsplats på Nya Söderstadion. Jag gillar den inte, min nya plats, men jag har bestämt mig att det får ta den tid det tar. Jag kommer känna mig hemma även här. För så är det – Kärleken är till laget inte till en plats.
Till skillnad från alla andra gånger jag vandrat från Gullmars, har jag ikväll med mig min nioåriga lillebror. Oskyldigt försöker jag hjärntvätta honom med mig in, in i min vardag, i mitt innersta som jag så gärna vill dela med mig av. Jag vill ge honom all den kärlek och lycka jag själv fått chansen att känna.
Jag älskar Bajen, så mycket att jag kan bli rädd för mig själv. Det är den där gränslösa kärleken som endast går att jämföra med ett släktband. Ett slags beroende, som inte går att leva utan. Den finns där jämnt och för alltid. Oavsett vad. För jag har inget val. Så har det varit sen jag, som så många andra, satt som sexåring bredvid en okontaktbar pappa, fascinerad och under tystnad stirrade på klacken, istället för matchen, i 90 minuter.
Men – kväll gick något sönder. En stämning och en känsla som jag aldrig någonsin ens kommit nära förut, tog sig in på min allra heligaste plats. Den jag förknippar med kärlek, glädje och hemma. Helt plötsligt förvandlades allt det vi i Bajen står för till något hemskt. I en situation där vi inte ens borde bära någon ilska.
1-1. Ett resultat jag är beredd att säga att vi inte direkt är vana vid, på hemmaplan, i år. Efter en lyckad protestaktion, som fick full effekt och stod för den genomtänkta, smarta och betydelsefulla mentalitet jag känner att jag står för, som jag är en del av. Men vad var det som hände? Varför behövde jag, med en klump i halsen, panik i hjärtat och en totalt apatisk, livrädd lillebror eskorteras ut, bort ifrån huvklädda huliganer?
Ja, jag är tjej. Ja, jag är endast 22 och inte stått i klacken i tio år. Men jag är säsongare och jag har inte missat en enda hemmamatch de senaste sex åren. På Söderstadion satt jag omgiven av män i alla åldrar. Jag älskade dem. Vi kände egentligen inte varandra, men varje match hade vi en gemenskap, en delad kärlek som är så oersättlig och det var de som fick mig att sluta hata, sluta klaga och framförallt aldrig sluta hoppas. Om Bajen låg under så fick jag höra “Det här är mitt Bajen, det är nu de kommer börja spela”. Det var de som fick mig att aldrig ge upp.
Är det inte det som fångar oss från början? Är det inte denna bekymmerslösa hängivenhet som får oss att helt hjälplöst släppa in denna villkorslösa kärlek så djupt?
När jag nu kommit hem och försöker förstå vad som egentligen hände, läser jag om supportrar som bränner sina säsongskort. Som ger upp. Lämnar. Ignorerar. Vad hjälper det? Vad skapar det för förändring? Det är nu vi måste vara konstruktiva. Varför ska vi ge mer plats och utrymme till dessa sjuka individer? Som inte är där för att älska, utan för att hata. Det är nu kärleken måste ta över. Det är nu mobbaren ska bort, inte tvärtom.
Vi kan skrika efter avgång av tränare, spelare och styrelsemedlemmar. Men vad är det värt om det är vi själva – vi supportrar som kanske är felet. Att det är vi med vår totalitära kärlek, hämmar istället för att höja våra spelare. Jag skäms över oss på läktaren.
Samtidigt vet jag att jag kommer sitta där igen nästa söndag. Och alla matcher framöver.
Men jag betvivlar starkt att jag någonsin kommer att få med mig min 9-åriga lillebror igen . Han är en av många vi har förlorat ikväll. Till vilket pris?
