Gästkrönika: "Det svänger om Bajen"
Det är måndag morgon och idag åker vi till Värnamo. Låt oss smaka på det igen - Värnamo.
Jag minns när jag första gången hamnade på Söderstadion tillsammans med farsan. Året var 2002 och jag var sju bast. Några år senare var jag manisk Bajare och älskade vår vackra fotboll regisserad av Petter, Erkan och Samba-Erik med Anders Linderoth som kapten för fartyget "Det svänger om Bajen". Jag klankade ner på polarna i klassen som höll på 1-0-gnaget och var aldrig riktigt bekymmersam som Bajare.
Det svänger inte längre lika mycket om Bajen men det svänger i livet som Bajare. Jag vill påstå att detta tog fart i och med derbyt mot Djurgården 2006. Vi alla minns det. 0-3, kaos på Söderstadion och derbyn flyttades efter det till Råsunda så småningom. Kommande säsonger innebar att ekonomin gick i botten och vi tvingades sälja av nyckelspelare efter nyckelspelare tills vi då 2009 åkte ur Allsvenskan tragiskt samtidigt som AIK tog hem guldet.
På nåt sätt vände livet som Bajare för mig ytterligare en sväng här. Jag vill påstå att vi återfann mycket i och med degraderingen till Superettan. En ny känsla i gemenskapen och sammanhållningen bland oss trogna bajare. Vi valde att ha självdistans och enas i motstridiga tider, till skillnad från sista åren i Allsvenskan där mycket handlade om frustration, irritation och negativitet. I Superettan fann vi positivitet trots orimlig motgång i fotbollen. Dessutom fick vi ordning på ekonomin. Vi fick på något sätt utrymme att som förening och som fans få ladda om, tills vi nu inför i år verkligen var redo. Klassvärvningar var gjorda på en redan stabil trupp som slutat fyra i fjol. Vår hjälte och legend hade kommit hem. Allt var banne mig på sin plats för en raketsäsong. Söderstadion var fyllt och lilla Värnamo stod på andra sidan. En annan klubb hade vunnit med två eller tre baljor och vandrat hem i glädje men vi hejar ju på Bajen, då slutar det 1-1 och antiklimax utbryter vid slutsignalen.
Nu, några månader senare ligger vi tio poäng ifrån kvalplatsen till Allsvenskan och ska ännu en gång spela mot detta Värnamo. Jag hade inte funderat så mycket över detta, förutom att vi gör ett nytt försök nästa säsong och så vidare. Sådär som man hela tiden resonerar i sin självterapi efter 0-1 hemma mot Ljungskile. Skillnaden denna gång, är att jag genomgår något som kan liknas med en identitetskris som Hammarbyare. Vi har lämnat Söderstadion och vacklar nu i Superettan i någon okänd kommersiell multiarena vi delar med Djurgården. Vi är vilse i den moderna fotbollen.
Jag läste en kommentar på Youtube med koppling till arenabytena som genomförts, "Djurgårdspubliken är som en höjdhoppare som i alla år tränat med med vikter runt benen och plötsligt får dessa bortplockade. Bajenpubliken är som en höjdhoppare som haft heliumballonger fästa men plötsligt måste hoppa vanligt. "
Problemet med denna teori är att vi alltid har hoppat i motvind men det är vi som är Hammarby och vi kommer alltid att fortsätta hoppa, oavsett om det fortfarande är Värnamo som står på andra sidan.
Mot den moderna fotbollen. Nu kör vi över Värnamo!