Gästkrönika: "Kärlek och hat"
Viktig match nalkas på torsdag. Mattias Olsson bidrar här med sina känslor inför livet som supporter.
Många ser på mig med förundran när jag berättar för dem att jag är Hammarbyare. Kanske ser jag i deras ögon inte ut som en typisk Hammarbyare. Kanske är jag för välkammad, för ung. De förstår inte hur någon överhuvudtaget väljer att heja på ett mittenlag i Superettan. De förstår än mindre hur man match efter match, förlust efter förlust - efter ångest och sömnlösa nätter - väljer att älska och hylla ett lag som så många gånger har gjort en besviken och ledsen. Visst är det sjukt, men har vi något val? Jag tror inte det.
Som grabb brukade Farsan ta med mig till Zinken om vintrarna. Som gammal bandyspelare i Bajens a-lag kände han väl att det var hans plikt att föra intresset vidare. Som äldsta sonen föll denna börda på mina spinkiga axlar, för låt oss vara ärliga, de där kvällarna på Zinken var inte alltid roliga. Kylan och vinterrusket gick hårt åt min späda kropp och mina små fötter blev kalla och stela; Zinkensdams IP i januari är ingen plats för envisa små barn med för lite kläder.
Men det var någonting som fick mig att längta tillbaks. Spelet var snabbt och komplext och nästan hypnotiserande. Det var vackert. Men först och främst var det atmosfären på och kring läktarna som fick mig att vilja komma tillbaks. För mig var det märkligt att se tusentals människor i alla åldrar förbrödras kring den isbelagda och upplysta planen. Jag hade aldrig sett något liknande förut. Det var något med alla handslag och kramar och varma leenden vänner emellan som värmde min frusna kropp och födde en känsla i mig. Det var denna känsla, som jag inte viste vad den var, som alla Hammarbyare känner. Det är denna kraft som förbrödrar oss och gör oss till mer än bandysupportrar och fotbollssupportrar; den gör oss till Hammarbyare.
Denna känsla växte i mig med åren. Jag minns mina första matcher på Söderstadion. Jag minns täta kamper mot Landskrona och Trelleborg. Jag minns hatet och hetsen i matcher mot Göteborg och Malmö. Jag minns derbyna. Som för så många andra var det farsan som introducerade mig för fotbollen. Att kliva in på Söderstadion, hand i hand med farsan, var för mig väldigt speciellt. Och det är fortfarande, många år senare, väldigt speciellt.
Det var med tårar i ögonen jag traskade in på Norra läktaren inför den allra sista hemmapremiären på Söderstadion. Man glömmer liksom allt annat, allt som inte är viktigt. I nittio minuter kan man kliva in i en massiv kollektiv kropp som pumpar av adrenalin och frustration och glädje. Det är speciellt, nästan religiöst; fan jag vet inte hur jag annars ska förklara det, men ni vet vad jag pratar om. Fenomenet Hammarby är större än bara fotboll och bandy, vinst och förlust, det är större än alla våra sektioner tillsammans, större än Superettan och Allsvenskan och allt det där.
På torsdag gästar Assyriska Söderstadion. Jag kommer ta med mig fem personer som aldrig sett Bajen lira förut, aldrig klivit in på Söderstadions läktare, aldrig hört sången. De introduceras för detta fantastiska fenomen i ett av klubbens absoluta lågvattenmärken. Efter en usel säsongsinledning, preludierad av flera år av miserabelt spel och total besvikelse är vinst på torsdag allt som räknas.
Vi ska upp i år och en vinst skulle kännas så bra, en förlust göra så otroligt ont. För dessa nykomlingar gör det varken till eller ifrån, men jag hoppas att de lämnar Söderstadion med samma känsla som jag hade som liten grabb. Jag hoppas att de ska se det jag ser, känna det jag känner. Höra sången. Jag hoppas att de en dag ska fastna i den ångestladdande, men ack så underbara verkliget som är en Hammarbyares liv.
